Gula rosor

Rensar bland papper och annat. Hittar ett foto på min mamma från en av alla de resor hon gjorde. Mamma berättade ofta om sina upplevelser från resorna. En av berättelserna bad jag henne skriva ner. Den nedskrivna berättelsen hittade jag nu också, tillsammans med fotot:

”Det gamla övergivna klostret, låg utefter den smala grusvägen som ledde bort från byn, där jag hyrde ett rum på en vingård. Mitt enda färdmedel var en cykel som jag lånat, nu cyklade jag sakta vägen fram i den dallrande solhettan. Halvt raserade murar dök plötsligt upp bakom en snäv krök. Muren, med en hög portal, omgärdade en vildvuxen och förtorkad trädgård.

Jag ställde cykeln mot muren, gick genom portalen upp mot den förfallna byggnaden. Det kändes ödsligt och en iskall vind svepte runt platsen. Jag fortsatte gången fram, där gräs och mossa trängde undan en del av stenläggningen och gick in i det fallfärdiga klostret. Det kändes som om jag befann mig mitt emellan dröm och verklighet.

Jag strök med handen utefter insidan av klostrets murade väggar, handen blev svart då förstod jag att det hade brunnit där.

Dagsljuset silade in genom fönstergluggarna och det trasiga taket, det bildades spöklika skuggor i dunklet, vinden spelade en entonig flöjtmelodi, en gammal gallergrind gnisslade spökligt och det hördes tassande som av bara fötter. Jag måste ut härifrån, närvaron av människorna som levat och verkat här, kändes alltför påtaglig.

Jag sprang ut i solljuset, tog min cykel vid muren och tittade tillbaka på den utbrända trädgården. Det var då jag såg de gula rosorna, som nästan desperat försökte kättra över murkanten. Jag tyckte de doftade och suckade av ångest.

Det kändes befriande att komma därifrån tillbaka till mitt rum på gården. Jag öppnade dörren och tänkte slänga mig på sängen för att pusta ut, men stannade förstenad på tröskeln. På mitt lilla runda bord stod ett jättefång med gula rosor, daggen som fanns kvar på bladen såg ut som tårar. Jag vände i dörren, fick tag på min värd och frågade honom var rosorna kommit ifrån. Han talade om att en kvinna klädd i ålderdomlig nunnedräkt lämnat dem till mig.

Nästa dag kände jag ett starkt behov att åter besöka klosterplatsen. Jag bad värden att få ta med hans hund på min cykeltur. Det var en solig men ganska blåsig dag, när jag närmade mig platsen såg jag de gula rosorna som växte i dikesrenen, klostret och trädgården syntes ingenstans till.

Hunden satte sig vid de gula rosorna och gnällde som av gråt jag fortsatte in där jag i går sett klostret, det låg en förtrollad stillhet över platsen, tystnaden var nästan total, det enda som hördes på avstånd var hundens ylande.

Ingrid Magnusson

Tvillingarna i Knutby

Igår var det en dag då jag inte hade något speciellt inplanerat. Det var bara hunden och jag! Det var några dagar sedan jag pratade med Ing-Marie, min syster, så jag slår henne en signal. Vi pratar om ditt och datt. Ing-Marie är precis som jag, mer eller mindre i karantän, så vi bestämmer att hon kommer till mig på nyårsaftons förmiddag för att ta en fika och önska varandra gott nytt år.

Sedan ringer jag min kompis Eva i Gottröra. Vi pratar också om ditt och datt och bl a berättar hon: ”Igår var jag i Knutby och handlade ägg av Hulda. Jag rekommenderar dig verkligen att åka dit nästa gång du ska köpa ägg.” Eva ger mig en vägbeskrivning hur jag hittar till gården med de fantastiska äggen.

När vi lagt på luren bestämmer jag mig snabbt för att åka till Knutby. Packar in Pelle-hund i bilen och ger mig av. Det är tre mil till Knutby så det blir en trevlig utflykt.

Väl i Knutby ska jag svänga mot Bladåker, enligt vägbeskrivningen. Efter några kilometer ska gården ligga på vänster sida av vägen. Det är inte svårt att hitta så snart svänger jag in på gården. Jag kliver ur bilen samtidigt som två äldre kvinnor kommer gående mot mig. Direkt slås jag av tanken över hur lika de är varandra. Den ena kvinnan är dock mycket magrare.

Jag presenterar mig och säger att jag gärna skulle vilja köpa ägg.

— Det går bra det, säger kvinnan som presenterar sig som Hulda. Men kan du inte släppa ut hunden ur bilen så vi får hälsa på honom.

Sagt och gjort, Pelle får komma ut ur bilen och rusar direkt fram till Hulda. Han verkar dock inte så intresserad av kvinnan som sagt att hon heter Alma!

— Det är nog för att jag precis har kelat med vår katt Eskil som Pelle är så intresserad av mig, säger Hulda, och skrattar. Kom så går vi ut i hönshuset och plockar ihop lite ägg

I en brun papperspåse plockar Hulda i de finaste äggen hon hittar. Innan vi går ut ur hönshuset snackar jag lite med hönorna och den stora, svarta, fina tuppen. Jag känner mig så glad över de fina äggen och vill gärna tacka hönsfamiljen! Precis på tröskeln ut ur hönshuset kommer jag att tänka på Ing-Marie, hon vill nog gärna ha lite äkta lantägg som present när hon kommer.

— Min syster kommer till mig på nyårsafton och jag skulle nog gärna vilja köpa lite ägg till henne också.

— Är ni tvillingar? säger Hulda och Alma i korus och tittar på varandra.

Jag förklarar att det är vi inte, samtidigt som jag förstår att de båda kvinnorna är tvillingar.

Nu säger Alma som inte sagt så mycket tidigare:

— Om du ska ge bort äggen då ska du få en lite finare påse till dem, en med handtag på.

Hon plockar de allra finaste och största äggen hon hittar och lägger dem i en påse med handtag som hon just tagit fram ur ett skåp i hönshuset. Jag blir nästan gråtfärdig av Huldas och Almas omtänksamhet.

De två äggpåsarna ställer jag i baksätet och lägger en filt över, för säkerhets skull. Jag tackar Hulda och Alma och de vinkar åt mig när jag svänger ut från gården.

Hemma igen ringer jag upp Eva för att tacka för tipset om äggen.

— Hulda och Alma var så himla gulliga och snälla, sa jag, de valde ut de finaste äggen till mig.

Eva börjar skratta och frågar om jag ser en massa spöken igen. Alma dog för 5 år sedan, i cancer! Jag spelar med och skrattar jag också, och säger att jag bara skojar.

När vi slutat prata går jag ut till bilen för att ta in de båda äggpåsarna. De står naturligtvis där under filten där jag ställt dem. Men en enda sak stämmer inte; Ing-Maries äggpåse, den med handtag, är tom!

Cykelgubben

Detta vinterväder är grått och regnigt. Inte ens hunden vill gå ut. Vi sitter och drömmer oss bort och längtar efter sommaren. Nästa sommarsemester lär bli i Jämtland igen. Inte mig emot! Ett är säkert, vi kommer att göra en utflykt till Bosbyn som jag vill återse, inte så långt från vårt fritidshus.

I somras hittade vi av en slump Bosbyn. Vi hade kaffe och hembakade bullar med oss och ville utforska områden där vi inte tidigare hade varit. Vi gav oss iväg norrut, från Hammerdal. Körde någon mil och upptäcker av en slump en avtagsväg med en gul rostig skylt: ”Bosbyn 9”. Jag gör en hastig inbromsning och svänger av. Det är en smal och krokig grusväg så jag kör lugnt och försiktigt. Det växer skog, som ser nästan ogenomtränglig ut, på båda sidor längs vägen.

Snart är vi framme och det är så vackert. Bosbyn ligger lite på en höjd och nedanför ligger Bosbysjön. Många vackra gamla gårdar med mangårdsbyggnader och ladugårdar ligger intill varandra på behörigt avstånd. Vi ser också en hel del riktigt gamla, mer eller mindre, förfallna hus, men de passar in i miljön.

Vi svänger av ner mot sjön. Hittar en fantastisk plats där vi kan dricka vårt kaffe och promenera med Pelle-hund. Vi pratar om vilken idyll detta är.

Snart är det dags att dra sig hemåt igen. Vi kör ut ur byn, tillbaka på den slingrande grusvägen. Helt utan förvarning, strax efter ett backkrön dyker en gubbe på cykel upp mitt på vägen. Jag tvärbromsar och svänger undan. Vi är precis på väg att köra i diket. Vi stannar bilen och jag känner hur jag skakar och nästan gråter. Vi hann båda se att det var en gammal man på en stilren, välvårdad cykel av äldre modell med en plåtlåda fram. Och vi hann också se att det fanns en skylt ovanför lådan där det stod skrivet ”Bosbyns Lifs”.

Jag kliver ut ur bilen och ropar efter gubben att -så får man faaan inte cykla på vägen. Men var är gubben. Han är spårlöst försvunnen. Vi går längs vägen, ropar och tittar i dikena. Nu börjar jag gråta och säger att jag är bergsäker på att jag inte körde på honom. Min vän kramar om mig och säger att det gjorde jag inte, det är han vittne till.

När vi har ropat och letat en stund till bestämmer vi att vi måste ringa polisen. Jag får prata med en polis som jag återger hela händelseförloppet för. Han säger att de skickar en bil till platsen och att vi måste vänta där tills de kommer.

Jag vet inte hur länge vi väntar men så småningom kommer polisbilen. Två konstaplar stiger ur och vi får berätta om händelsen igen. Ut ur en bur i bilens bagagelucka tar de fram hunden Bruno, en stor schäfer.

— Vi tänkte att det kan vara bra att Bruno får vara med och leta säger en av poliserna samtidigt som vi får klappa och hälsa på honom.

— Ni kan åka nu så hör vi av oss till er.

Hemma i stugan igen mår jag väldigt dåligt. Tårarna rinner hela tiden medan jag ältar händelsen om och om igen medan min vän tröstar mig.

Efter flera timmar ringer äntligen polisen. Polisen jag pratar med säger att de inte hittat mannen som vi beskrivit.

— Men, däremot har vi i diket, precis där mannen dök upp framför er bil, hittat en mycket gammal och rostig cykel, invuxen i gamla buskar och rötter. Vi lyckades dra och såga loss cykeln. Cykeln hade en rostig plåtlåda fram och en skylt med nästan oläslig text ”Bosbyns Lifs”. När vi dragit upp cykeln markerar Bruno och vi fortsätter därför leta i diket. Där under, där cykeln hade legat, hittade vi gamla skelettdelar som såg ut att vara från en människa.

Efter samtalet sitter vi vid datorn och surfar på nätet. Vi hittar Bosbyn och kan läsa om byns historia. Bl a läser vi om Bosbyns Lifs som var en samlingsplats i byn på 50-talet. Men efter att ägaren hade försvunnit spårlöst hade nu Bosbyns Lifs stått orörd sedan mitten av 60-talet och hade nu förfallit.

Tornfönstret

Det blev en sen sista promenad med Pelle. Klockan var över 12 på natten. Vi var fortfarande pigga och pratade och skrattade mycket längs promenaden ner längs vägen. Ficklampor och reflexjackor är en självklarhet eftersom det var kolsvart ute denna sena hösttimme. Inte en stjärna syntes på himmelen då det var väldigt disigt ute. Grannarna verkade sova överallt, endast fönsterlampor var tända i de flesta husen. Luften var frisk och det kändes skönt att ta djupa andetag.

Nu var vi framme vid det sista huset på vägen, precis där den mörka skogen tar vid. Vi stannar och tittar upp mot huset. Vi hade aldrig tidigare sett att det var tänt i tornet. Ett varmt, gult, strålande sken lyste ut genom fönstret. Det såg så vackert ut och vi står länge och tittar upp mot tornfönstret.

Så småningom fortsätter vi vägen fram och vänder sedan där den tar slut. När vi återigen passerar huset med tornet stannar vi. Det är fortfarande tänt och vi pratar om hur fint det ser ut. De borde ha tänt varje natt. Jag tycker att gardinen rör sig och att någon tittar ner på oss. Jag tror att jag vinkar lite med ficklampan.

Snart är vi hemma igen och det är sängdags. Innan vi somnar pratar vi om ljuset i tornfönstret. Det fascinerade oss och varför hade vi aldrig sett det tidigare. Vi somnar in med tornfönstret i våra tankar.

Klockan 03:15 vaknar jag. Sätter mig upp på sängkanten. Väcker min vän. Skakande skriker jag ut:

– Det där huset har inget torn! Huset har inte ens en övervåning. Det är ett enplanshus!

Barnens Ö

Var det här sista sommardagen?

En kompis ringde mig och ville att jag skulle hänga med på en utflykt till Barnens Ö. Han kände till många fina badstränder där och det här såg ut att bli sista sommardagen enligt väderprognosen. Jag kunde inte tacka nej, trots pandemin, eftersom det var längesedan vi sågs.

Jag packade badkläder och lite mat, passande en god picknick. Anders hämtade upp mig och vi styrde kosan mot Barnens Ö på Väddö. Där hittade vi en fin ”egen” liten strand, packade upp, bytte om och kastade oss i havet. Kallt, skönt saltvatten smekte våra varma kroppar när vi busade runt som barn i vattnet.

Efter lite mat i magarna tog Anders mig, helt oförberett, i famnen och sa att han hade saknat mig. Precis då mörknar himmelen och åskan mullrar i öster. Skulle regnet komma? Det skulle ju vara vackert väder hela dagen!

Snabbt plockar vi ihop våra saker och slänger in det i bilen. Regnet verkade inte komma så vi bestämde att ta en promenad runt på Barnens Ö bland alla de gamla husen. Barnens Ö invigdes 1912. Här bedrevs kollo-verksamhet och hit kom barn från Stockholm för att tillbringa somrarna.

Det är en kuslig känsla när vi går runt bland alla gamla övergivna hus. Viss kollo-verksamhet bedrivs här fortfarande på somrarna men nu ligger Barnens Ö öde. Vi känner på dörrhandtagen till de hus vi tittar runt bland. De flesta hus står olåsta. 

När vi kommer till ett stort, gult, halvförfallet hus, kan vi inte bärga oss längre. Vi går trappan upp till ingången, trycker ner handtaget och går in. Vi kliver rakt in i köket och det första vi ser är en rostig nyckelring med nycklar som ligger på köksbordet.

Det är väldigt stökigt i huset och i rummen står obäddade sängar. I en hög på golvet ligger en massa gamla kläder som ser ut som komna från början av 1900-talet. Jag plockar upp ett plagg för att titta närmare på det som visar sig vara en gammal brunrutig flickklänning. Just precis då hörs pianoklink från övervåningen och en späd flickröst som sjunger och vi förstår att vi inte är ensamma i huset.

Anders tar min hand och vi går mot trappan till övervåningen. Vi ropar ”Hallå”, men ingen svarar. Ja, ja, vi går väl upp och hälsar på flickan då!

Mycket riktigt, där uppe står ett piano. Pianot är mycket gammalt och dammigt. Men ingen som varken spelar eller sjunger syns till. Vi får rysningar i hela kroppen och springer ner för trappan igen. Det första vi ser där är att nyckelringen på bordet är borta. Nu blir vi rädda och uppskakade. Vi rusar fram till ytterdörren, trycker ner handtaget och det är låst. Vi kommer inte ut!

En bit in i köket finns en trappa som förmodligen leder ner till källaren. Vi rusar mot den och tar oss ner mot en dörr som leder in i källaren. Det är mörkt och kallt. Jag får spindelväv i ansiktet som jag torkar bort med handen och känner då att jag är alldeles våt av svett.

Längre fram ser vi en ljusspringa och vi hoppas på att det är en dörr där som leder oss ut i det fria igen. Vi famlar i mörkret efter ett handtag, hittar det, trycker ner handtaget och dörren far upp med en smäll. Vi är ute igen, vi rusar bort till bilen, kastar oss in, stänger och låser dörrarna.

Plötsligt tittar solen fram igen och de sista sommarstrålarna strilar in i bilen på oss!

Brukshotellet

Brukshotellet

Sedan mitten av 80-talet har jag arbetat med datautbildning. Gammal sekreterare som jag var så lärde jag mig snabbt olika kontorssystem som bl a ordbehandling och kalkylering. Det här med att utbilda passade mig perfekt eftersom jag fick träffa användare och hjälpa dem. Än idag när jag är ute och arbetar får jag ofta höra ”vilket tålamod du har….”!

Då på 80-talet reste jag runt mycket i Sverige och höll kurser och hjälpte användare på plats. Det innebar att jag fick besöka många orter som jag ibland inte ens hade hört talas om. Speciellt älskade jag de gamla ”bruksorterna” (Bruksorter i Sverige). Alla var glada när jag kom och ville ofta visa sin uppskattning på olika sätt! Jag fick många gånger sightseeing runt i samhället eller på brukets produktion. Det hände också att jag blev hembjuden till någon på middag eller att det ordnades med en liten fest för mig på kvällen.

Den här gången skulle jag åka till en ort som jag varit på tidigare, och hålla en ordbehandlingskurs. Jag körde upp med bil kvällen innan och skulle bo på ortens gamla vackra brukshotell. Det var mörkt redan när jag kom fram. Jag parkerade min bil och funderade lite på varför det inte fanns fler bilar på parkeringen.

Har det blivit någon missuppfattning med bokningen? Hotellet såg nedsläckt ut! Nästan lite spökligt!  Men jag går ändå fram till porten för att knacka på och ser då att det hänger ett kuvert på dörren med mitt namn på.

Jag öppnar kuvertet och kan läsa att i natt är jag den enda gästen på hotellet så jag måste hämta nyckeln hos vaktmästaren som bor en bit bort. En vägbeskrivning fanns också med.

Det här ville jag inte riktig vara med om! Men jag är trött efter bilfärden och hade inget annat val än att hämta nyckeln. När jag sedan står där framför hotellporten igen, med nyckeln för att låsa upp, ser jag hur mina händer darrar. Jag tänder upp belysningen i hallen och ser den gamla vackra trappan jag skulle gå upp för för att komma till mitt rum. Mina steg knarrar och det låter som om någon går efter mig upp för trappan.

Den natten blev det inte många timmars sömn. När jag låg där i sängen försökte jag intala mig själv att gamla trähus låter. Husen rör på sig så det knarrar och knakar i det gamla träet. Precis som steg! Skuggorna i rummet, tänkte jag, kom från träden som månen lyste på och det blåste ju ute.

På morgonen är det dödstyst i det gamla huset! Det är fortfarande mörkt ute men nu är det dags att gå ut från rummet och ner för trappan.

När jag hunnit halvvägs ner i den knarrande trappan ser jag något som får mig att gallskrika och känna hur benen viker sig så jag faller ner på trappsteget. Där nere står det, – Spöket!

Då ser jag hur spöket rusar fram emot mig och där står hon: städerskan, i vit städrock och med det gråa håret alldeles rufsigt. Jag tror hon blev minst lika rädd som jag.

Några veckor efter denna händelse var det då dags att åka upp till samma ort igen. Ett rum på Brukshotellet var bokat åt mig. Innan jag påbörjade min bilresa norr över så ringde jag till hotellet för att höra om de hade många hotellgäster i natt.

– Jo, svarade de, hotellet är fullbokat!

Vilken lättnad!

När jag väl är framkommen går jag in på hotellet och fram till den lilla receptionen. Presenterar mig och jag får nyckeln till mitt rum. Mannen bakom disken säger till mig:

–  I natt är hotellet fullbokat! Det här är nyckeln till annexet. Gå vägen ner mot skogen så ligger huset där på höger sida. Vi har bäddat där till dig, och du har hela det stora, gamla huset för dig själv där i natt!

Annexet

Hus till salu

IMG_0009

Så underbart här i Jämtland. Hösten har kommit lite längre än hemma, och jag älskar ju hösten. Jag är glad att jag tog mig tiden att köra upp till stugan för ett par dagar i lugn och ro. Jag kan sitta vid sjökanten och bara andas. Den friska luften gör mig nästan yr i huvudet!

Tar små utflykter med bilen och stannar på vackra ställen längs forsen. I går tog jag faktiskt en utflykt till staden som ligger 4 mil bort från stugan. Jag blir alltid så förundrad över alla vackra hus som jag ser och sett under många år längs vägarna till stan.

När jag kommit ungefär halvvägs ser jag att den lilla gård, som jag passerat många gånger, och som är ett av mina favorithus, är till salu. Jag bestämde mig snabbt för att svänga in på gårdsplanen och stiga ur bilen.

I fönsterna hänger tunna spetsgardiner och jag tycker mig se att någon kikar ut på mig bakom en gardin. Skulle jag våga knacka på och fråga om jag får titta in? Jag hinner bara tänka tanken när dörren till huset öppnas. Och där på trappan står nu en gammal farbror som säger att jag är välkommen in och titta runt i hans hus.

Jag är ju inte direkt spekulant men tackar i alla fall ja till erbjudandet.  Mannen tittar på mig med vänliga ögon och verkar glad över att få lite sällskap. Han presenterar sig som Evert Jansson. Evert har lite svårt att gå och säger att jag får titta runt i huset själv.

Det är ett vackert hus med kakelugnar och med en vedspis i köket. Jag blir fascinerad av alla gamla vackra möbler och virkade täcken på sängarna. Men snart går jag tillbaka till Evert där han sitter i sin fåtölj och tackar för att jag fick titta in. Evert vill gärna bjuda på en kopp kaffe innan jag åker vidare. Kokkaffet puttrar på spisen och ur skafferiet plockar han fram skorpor.

Evert berättar om livet han levt på den gamla gården och hur lycklig han och hans familj varit där. Sedan han blev änkling har livet blivit annorlunda och ensamt. Han berättar att det är dags att flytta till ålderdomshemmet i stan.

Snart är det dags att tacka för mig men Evert vill gärna visa mig något innan jag åker vidare. Vi går ut på gårdsplanen och bort mot ett litet hus som visar sig vara Everts snickarbod. Överallt på väggarna hänger gamla fina verktyg och på snickarbänken ligger ett halvfärdigt snickeriarbete. Jag får en lite obehaglig känsla och dum som jag är frågar jag Evert om det spökar här.

Evert börjar skratta och säger att – detta är min bästa plats i livet och jag har ägnat så mycket tid här men har då aldrig sett något spöke!

När han skrattar ser jag hans fina smilgropar där mellan alla rynkor och tänker att han måste varit väldigt snygg när han var ung. Jag skäms lite och säger att jag naturligtvis bara skojade.

När jag kommit fram till stan tänker jag fortfarande på den lilla gården och hur fint och spännande det varit. Jag vill så gärna ha något minne kvar så jag bestämmer mig för att gå in till mäklaren som har kontor mitt i stan. Jag förklarar vilket hus som jag är intresserad av och att jag gärna skulle vilja få prospektet på gården.

–  Jaha joo! Det går bra det! Du menar gården som är Evert Janssons dödsbo?

Borgvattnets Prästgård

IMG_0967

På Facebook ser jag att flera av mina  facebook-vänner besökt Borgvattnets Prästgård på sin semester. Vårt fritidshus i Jämtland ligger ca 2,5 mil från prästgården så det händer att även jag gör en utflykt dit till Sveriges mest hemsökta hus.

För några år sedan tog jag en vän med mig till Borgvattnet för att visa hur vackert byn ligger med sin sjö nedanför. Naturligtvis ville vi också åka upp till prästgården.

Det var otroligt vackert väder med strålande sol. Det stod inte många bilar parkerade utanför det gamla huset så vi hittade snabbt en skuggig plats att ställa bilen på.  Hunden Pelle var med i bilen, vilket innebar att vi inte kunde gå in i prästgården tillsammans.

Min vän gick in först och han kunde ta den tid på sig som han ville medan jag promenerade med Pelle. Jag hade ju besökt stället vid flera tillfällen tidigare!

Så småningom kom min vän ut från huset och han såg roat nöjd ut, och tyckte att det hade varit spännande. Jag började känna mig trött efter hundpromenaden men tänkte att jag tar en snabb titt in i det gamla huset ändå.

Bild1

Jag upptäcker direkt att de börjat med lite nya attraktioner i huset. För direkt in till höger i ett sovrum sitter tre damer, tidsenligt klädda i grå klänningar och uppsatt hårknut, och dricker kaffe! Den ena av dem ser ledsen ut och en annan verkar också handarbeta. Jag vinkar glatt till dem, men de tar ingen notis av mig. Istället går jag trappan upp till övervåningen där alla sovrummen ligger. En familj med två barn kommer just ut från ett av rummen.

Trappan upp till övervåningen tog nästan knäcken på mina artros-knän så jag behövde sätta mig någonstans en stund. Jag vet inte vad som flög i mig men jag gick in i ett av sovrummen, stänger till dörren och lägger mig på sängen och drar en gammal filt över mig.

Plötsligt öppnas dörren och den lilla familjen står bredvid sängen och skriker i högan sky! De rusar ut och springer ner för trappan. Jag hör dem berätta för personalen att det ligger ett spöke i en av sängarna. Då kliver jag upp, viker ihop filten och tassar ut ur rummet.

Den likbleka familjen tar med sig personalen upp till sovrummet. Naturligtvis ligger det inget ”spöke” där, men jag hör alla säga att det fanns tydliga spår i sängen efter ”något” som legat där! Jag skrattar så gott för mig själv och tänker att människor är bra hysteriska!

Jag bestämmer mig snart för att gå ut från huset till min vän och hund. Jag tackar personalen för att jag fått göra ett besök hos dem. Speciellt tyckte jag det var fint ordnat med attraktionen med damerna i sovrummet! – Personalen tittar oförstående på mig!!

https://www.laxton.se/

Halva året har gått

Klocka

Halva 2019 har nu passerat och jag undrar vart tog dagarna, veckorna och månaderna vägen? Vart tog tiden vägen? Det är märkligt, detta med tid….. och klockor!

När jag var ett år arbetade min pappa i London under en period. Under min uppväxt berättade han ibland om historier han upplevt där. Bland annat historien om klockan!

Klockan stod i hans bokhylla bland arbetarrörelsens alla böcker och tidskrifter, blandat med utbildningsmaterial rörande arbetsmiljö.

–  Den där gamla klockan, sa han, den har aldrig fungerat! Jag köpte den på Portobello Road i London 1953. Varje lördag på Portobello Road är det marknad där man säljer Antikviteter. Och där kan man fynda. Vissa antikviteter är dock mer värdefulla och kostar därför då lite mer pengar. –  Men man får se upp så man inte blir lurad!!!

Hur mycket pappa hade betalat för klockan, det berättade han aldrig!

Men jag tyckte väldigt mycket om klockan även fast den aldrig hade fungerat och den skramlade ju också om man skakade lite på den. När min pappa blev sjuk i cancer fick jag klockan av honom. Klockan ställde jag på min fina gamla skänk i vardagsrummet.

Så småningom orkade pappa inte längre och cancern tog hans liv. Den natten när jag kom hem efter att tagit farväl, satt jag länge på en köksstol och grät. Så småningom knäppte jag mina händer och bad till Gud. Jag bad också till pappa att om han trots allt ändå fanns här hos mig så kunde han väl på något sätt visa det.

Sova kunde jag inte! Men bestämde mig i alla fall för att försöka vila på soffan i vardagsrummet. När jag öppnar vardagsrumsdörren hör jag ett ljud jag aldrig tidigare hört. Klockan! Den tickar! Jo, det är sant! Pappas gamla klocka fungerar!

Klockan tickade på hela natten, men på morgonen hade den stannat igen.

Nu när halva året 2019 har gått kom jag att tänka på tid, och klockan igen. Var hade jag egentligen ställt klockan? För några år sedan renoverade jag vardagsrummet och kastade och plockade undan en massa saker därifrån. Nu rotade jag igenom alla skrymslen och vrån i hopp om att hitta klockan. I vardagsrummet står den gamla skänken kvar, som jag dock många gånger tänkt hiva på tippen. Så jag rotade även igenom den, men nej, klockan fanns inte där heller. Jag måste tyvärr till slut inse att jag förmodligen har kastat klockan.

Jäkla skänk, tänker jag, den där dörren går ju upp hela tiden. Försöker åter stänga dörren men den ger sig inte utan öppnas sekunderna efter igen. Nu blir jag riktigt arg och låser dörren. Men på något lustigt sätt går dörren upp igen i alla fall. – Så nu bestämmer jag mig för att ta den till tippen.

Plockar ut allt ur skänken och ställer på bordet det jag vill behålla och det som är dags att kasta slänger jag i en svart sopsäck. Så ja, nu är det snart klart!

Men där inne längst in i skåpet står klockan, pappas klocka!

 

Fotspår i snön

img_3934

Fotspår i sanden brukar vi ju prata om! Men hur är det egentligen med fotspår i snön ? Jo, jag och mina barnbarn följer iallafall ofta djurens spår i nysnön och fantiserar om vargar, lodjur, björn och ibland tror vi oss även se spår efter fantasidjur. Det är spännande! Vi brukar fotografera och sedan kolla på nätet för att se vad det egentligen är för djur som varit på besök och sedan återvänt tillbaka in i djupa skogen. Det är som mest spännande när nysnön ligger vackert, gnistrande på marken.

En sen kväll för många år sedan, långt innan jag fått barnbarn, var just en sådan vacker kväll, med nysnö som gnistrade i månljuset.

Jag låg på min myssoffa i vardagsrummet och läste när jag plötsligt hörde något utanför fönstret. Jag brukar inte bli rädd, men just denna sena kväll fick jag en kuslig känsla. Tyckte mig också se en skugga utanför fönstret. Vågade inte röra mig på en lång stund men steg så småningom upp från soffan och släckte lamporna i rummet. Jag tittade ut genom fönstret, men såg ingenting.

Det blev en lång och sömnlös natt för mig. När det ljusnade ute steg jag upp och tänkte att det första jag måste göra är att gå ut och titta om det fanns några fotspår i snön.

När jag står där ute i nysnön utanför vardagsrumsfönstret börjar jag skratta samtidigt som en skön befriande känsla fyller min kropp! Varför gick jag inte ut och tittade redan i går kväll, då hade jag ju kunnat sova lugnt och tryggt hela natten? I  snön syntes endast spår efter ett djur som gått förbi mitt fönster. Det ser ut som om djuret stannat till lite utanför fönstret. Spåren var liksom lite djupare där och var vända mot fönstret. Inte konstigt att jag hade hört ljud och sett en skugga! Funderar en stund men ser ganska snart att det troligtvis är spår av rävtassar i snön!

Plötsligt inser jag, när jag tittar närmare på spåren, att det rör sig om ett djur som gått på två ben! En räv som gått på två ben??

Jag minns nu att min dotter berättat för mig om en händelse, som jag nästan glömt bort. Det var en sen men ljus sommarkväll då hon och hennes dåvarande pojkvän står vid busshållplatsen nere vid stora vägen och väntar på bussen. Det är tyst och stilla då de får se en man springa över vägen. De blir fruktansvärt rädda då de ser att mannen har en tjock svans som sticker fram under rocken. Mannen tittar på dem och båda ryser av det de då ser. Allt går väldigt snabbt och de tror att de inbillat sig.  Men, båda såg ju ”mannen” och båda har också sedan tidigare hört talas om Rävmannen!

Jag skakar av mig alla tankar och går in i huset, tar mig en kopp kaffe och har snart glömt bort alltihop. Tills jag blir påmind sommaren därpå!

Min mamma skulle komma på besök. Hon tog bussen ut på landet och promenerade sedan de två kilometrarna hem till mig. Hon älskade doften av skog och natur. När hon äntligen kom stod maten på bordet och vi pratade i mun på varandra, som vanligt.

Jag frågade om resan gått bra.

– Jo, visst hade den gjort det! Och hon hade tagit genvägen genom skogen, från bussen. Men det var så konstigt, berättade hon. För när hon passerade ödetorpet såg hon en död räv på trappan till det lilla huset. Det var så märkligt för räven var halvt dold under en mansrock! Egentligen såg hon bara den lurviga svansen och bakbenen.

Sedan den dagen  har vi aldrig sett räv här i trakten, inte ens ett fotspår i snön av räv!