Sol och Vår och Brända Tomten

Råbiff

Allt om Mat recept på Råbiff

I början på 70-talet var största nöjet att på fredag- och lördagskvällar, besöka olika discon i Stockholm. Min bästa vän då, Eva, var oftast den snyggaste tjejen på hela discot och killarna flockades runt henne. Men just den här lördagskvällen var det jag som träffade discots snyggaste kille!

Plötsligt stod han bara där framför mig och log mot mig. Jag kände att mitt hjärta bultade. Guuud detta var ju min drömprins! Vi dansade resten av kvällen och när det var dags att gå vandrade vi tillsammans mot tunnelbanan. Världens snyggaste kille höll min hand! Hela dagen hade vårsolen lyst och värmt upp Stockholm. Nu var det sen kväll och det doftade så gott från den sköna vinden som blåste in från Mälaren. Jag gick som på moln!

Väl framme vid tunnelbanan skulle vi skiljas åt. Han tog mitt ansikte i sina händer och sa:

–  Dig vill jag träffa igen! Får jag bjuda dig på Restaurang i morgon?

Jag trodde at jag skulle svimma! Vi bestämde att träffas utanför Brända Tomten kl. 16 nästa dag.

Den natten blev det inte mycket sömn; tänkte på min drömprins och längtade, längtade tills vi skulle ses igen.

Nu var klockan strax före 16 på söndagen. Solen skiner även denna vackra vårdag, och jag står utanför Brända Tomten, denna fina, anrika restaurang vid Stureplan. Jo, jag fick vänta ett tag, men så småningom kommer han mot mig. Han tar mig i sin famn och säger att han är glad att se mig igen. Åhhh detta är min blivande man, tänker jag!

På restaurangen får vi ett mysigt litet bord för oss själva, med tända ljus. Han bjöd flott både förrätt, varmrätt och efterrätt. Minns att vi bland annat åt Lyxig Råbiff med kapris och allt annat gott som hör till. En hel del öl blev det också, framförallt från hans sida.

Jag var lycklig!

Vi sitter länge och pratar och äter men så småningom börjar det bli dags att avrunda och han ber om notan. I väntan på notan kysser han mig på kinden, går på toaletten och därefter såg jag honom aldrig mer….!

Tant Lilly i Ronneby

I mitt hjärta finns Ronneby! I mitt hjärta finns Kim! I mitt hjärta finns Kims mamma, Tant Lilly!

Mina första tio år här i livet, bodde jag i Ronneby. Jag var tio år när jag flyttade till Stockholm med min syster, upp till Pappa. Men Ronneby kunde vi inte glömma! Varje skollov och varje sommarlov reste vi tillbaka till farmor och farfar och våra vänner. Fortfarande reser jag då och då tillbaka och det bästa med Ronneby är att få träffa Kim!

Kim har varit min bästa vän sedan första klass och vi träffas fortfarande. Vi hade den roligaste och mest sorglösa tonårstid tillsammans, som man kan tänka sig. Kims mamma, Tant Lilly, var fantastisk! Hon fanns alltid där för oss ungdomar, gräddade underbart goda pannkakor och hon gav oss många goda råd. Tant Lilly var konstnär och målade många vackra och fina tavlor. Hon författade också och skrev både dikter och berättelser.

IMG_4609
Målad av Lilly Hall 1977

2004 bilade jag och min dotter Magda ner till Ronneby för några dagars semester. Där hade vi underbara dagar med sol och bad samt naturligtvis gjorde vi också ett besök på Tosia Bonnadan och Ronneby Brunn. Vi bodde hos Kim som då hade ett hus med utsikt över Ronneby Kyrka, från där jag har många minnen. 

Så småningom var det dags för Magda och mig att resa tillbaka hem, men innan vi gjorde det föreslog Kim att vi måste hälsa på hennes mamma. Tant Lilly hade nyligen flyttat till ett boende nära där Folkets Park tidigare låg. Tant Lilly var född 1911 och började nu bli gammal och kanske skulle detta bli vårt sista möte. Men Tant Lilly var inte rädd för döden! Nej, hon talade ofta om hur hon skulle bli hämtad och få resa till ”ljusets land”. Ja, nästan att hon längtade!

Vi handlade med oss gott fikabröd och stod nu utanför dörren till Tant Lillys boende. Kim öppnar och går direkt in i det lilla pentryt för att dona med kaffet. Magda och jag blir stående i dörröppningen och ser Tant Lilly sitta på sängkanten.

När Tant Lilly ser Magda och mig skiner hon upp och ser så lycklig ut. Det strålar ett ljus och skimmer runt henne, nästan övernaturligt! Hon slår i glädje ihop sina händer och utbrister:

–  Men åhhh, kommer ni nu? Vad jag har väntat och vad jag har längtat! Är det dags att åka nu? Ska jag lägga mig ner på sängen? Är det ljust där, dit vi ska?

Jag blir mållös och vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen. Jag tittar på Magda och mig själv och tänker på att vi har vita sommarkläder på oss båda två.

Tant Lilly fortsätter:

–  Men vem är det som står bredvid dig?

Jag ryser lite grann och känner nu att så här nära Gud har jag nog aldrig tidigare varit! Jag hör mig själv viska fram, nästan ohörbart:

–  Det är Sankte Per!

Tant Lilly frågar: –  Ska han också följa med?

Där blir vi avbrutna av Kim som har kaffet klart och att vi ska komma och sätta oss i soffan och fika. Hon hjälper sin mamma till soffan och vi har en mysig stund tillsammans runt kaffebordet. Men mina tankar finns hela tiden på det Tant Lilly sagt. Jag funderar på hur jag ska kunna berätta detta för Kim sedan.

Så småningom tar vi farväl av Tant Lilly och vi promenerar bort mot parkeringen. Nu passade jag också på att berätta för Kim vad Tant Lilly sagt. Det kändes svårt att berätta och jag var rädd för hur Kim skulle ta det.

När jag har berättat färdigt tittar Kim på mig och brister ut i gapskratt:

–  Men Annika, mamma ska få byta boende och väntade på att sköterskan skulle komma och hämta mamma och ta henne dit. Det är mycket större och ljusare!

Stulen plånbok

IMG_4356

Sitter här i köket och vet nu inte riktigt vad jag ska säga!

Jag handlade lite på macken idag.  En knapp mil härifrån ligger den. Det är tur att vi har en mack här på landet där man kan handla lite av varje, t ex mjölk, som jag handlade idag.

När jag kommit hem och plockat undan det jag hade handlat hittade jag inte min plånbok. Hällde ut hela väskans innehåll på köksbordet, men den fanns inte där. Letade igenom bilen från golv till tak, men nej den fanns inte där heller.

Jag funderade på vad jag hade i plånboken: alla mina kort; bankkort, kreditkort och vad det nu är för en massa kort man har. Viktiga kvitton, kort på hunden, och sist men inte minst just nu, en hel del kontanter också.

Då kom jag på att jag förmodligen glömde plånboken i kassan när jag hade betalat, så jag ringde till macken. Men nej, de hade inte sett någon kvarglömd plånbok.

Lät hon inte lite märklig? Jag fick en känsla av att hon ljög. Så jag bestämde mig för att åka tillbaka och förhöra henne på plats.

Jag sa till expediten på macken att plånboken måste finnas där, jag glömde den ju på disken! Jag bad henne hämta de andra som just nu också arbetade på macken. Kanske var det någon av de som tagit den. Hon gick ut bakom disken och jag tyckte det dröjde evigheter innan hon kom tillbaka med sin kollega. Tyvärr hade inte hon heller sett någon plånbok.

Jag kände hur jag började koka av ilska och sa att jag lämnar inte macken förrän plånboken kommit fram. De säger till mig att kanske någon kund har stulit den.

Så småningom bestämde jag mig för att åka hem och ordna med en polisanmälan. Gick ut från macken och såg alla MC-killar som satt utanför och snackade. Det är lite lustigt att de alltid hänger här på macken. Jag satte mig i bilen och körde iväg.

När jag kommit halvvägs hem tvärstannade jag: MC-killarna! Naturligtvis! De satt ju där redan när jag var på macken och handlade. Snabbt vände jag bilen och körde tillbaka. Nu måste jag gaska upp mig. Parkerar nära gänget och kliver ut. Talar om för dem att jag glömde min plånbok här på macken och nu undrar jag vem av dem som har stulit den.

MC-killen, som verkar vara gängets ledare, kommer mot mig. Han säger:

– Det är ingen av oss som har stulit någon plånbok!

Jag tjafsar en stund med ”ledaren” och sätter mig sedan i bilen igen. Så småningom börjar jag känna mig hungrig och tycker att jag måste nog åka hem.

Nyss hemkommen bestämde jag mig för att inte laga någon mat utan endast kasta i mig en macka innan jag ringer polisen. Öppnade kylskåpet – och där på en hylla låg plånboken!

Riktigt snygg, faktiskt

Volvon

Häromdagen besiktade jag min gamla kära Volvo. Jag körde in på besiktningsstationen och ställde bilen framför de två portarna där besiktningsmännen kontrollerade bilarna. Under tiden då jag väntade på min och min Volvos tur studerade jag de två besiktningsmännen. En av dem var väldigt snabb och det såg ut som om varje bil klarade besiktningens alla krav galant. Medan den andre mannen var väldigt ambitiös och han tog väldigt god tid på sig för varje bil. Jag inbillade mig också att många av bilarna ej blev godkända. Jag tyckte också att han såg lite barsk och märklig ut. Gode Gud, jag ber om att jag inte blir inkallad till Port nr 1!

Äntligen poppade mitt registreringsnummer upp på displayen med information om att jag skulle köra in i, Port nr 1!!!

Besiktningen verkade pågå i evighet. Han lyste, han bankade, han drog, han ryckte och slet i olika delar på bilen. Det tog aldrig slut och jag började känna mig svimfärdig. Vad höll han egentligen på med?

Slutligen kommer han fram till mig och säger:

–  Jag vill tacka dig för att du kopplade ihop säkerhetsbältena där bak och att du la fram varningstriangeln! Nu ska jag köra en sväng med din bil.

Han startade bilen och svischade iväg i en väldans fart. Jag tänkte: Gode Gud, går verkligen min bil så fort!

Väntan var nästan olidlig men till slut kom han tillbaka. Klev ut ur bilen och gick fram till mig, tittade mig rakt i ögonen och säger:

–  Det är en väldigt fin bil du har!!!

Mitt hjärta höll på att sprängas av stolthet! Jag tittar tillbaka på honom, ser honom in i ögonen och tackar honom och ser att han faktiskt är riktigt snygg!

En god gärning

Lådbil

En god vän till mig har lärt mig följande:

Hur lite mat du än tänker handla, ta alltid en kundvagn! I kundvagnen ställer du alltid ner två varukorgar, där du lägger i det du handlar. Det blir enkelt när du kommer till kassan! Ställ upp varukorgen på avsedd plats och lägg det du har handlat på varubandet. På så sätt slipper du böja dig upp och ner, fram och tillbaka, för att plocka upp varorna en och en på bandet.

Den här dagen gjorde jag som vanligt, tog en kundvagn, fast jag bara skulle köpa kaffe. När jag väl hade betalat och packat i kassar blev det – två kassar matvaror (glömde kaffet)! Men nu var det ju enkelt att få ut varorna till bilen med hjälp av kundvagnen. Jag prisade återigen min vän!

Framför mig såg jag en mamma med två små barn, kanske 3 o 4 år. Båda barnen gallskrek. Mamman bar på tre kassar matvaror, en stor, fullproppad väska över axeln (typ IKEA-kasse), ett ekonomipaket blöjor under armen och barnens två ryggsäckar samt sin egna handväska.

Stackars människa tänkte jag när jag passerade förbi henne med min kundvagn!

När jag kommit en bit tänkte jag att jag måste vända tillbaka och hjälpa den stackars mamman. Jag hade ju plats för fler kassar och väskor i min kundvagn.

Mamman stod kvar på samma ställe och barnen gallskrek fortfarande. Jag sa att jag gärna ville hjälpa henne och bad henne ställa ner sina väskor och kassar i min kundvagn. Hon blev så glad så hon nästan grät av tacksamhet. Nu kunde hon lyfta upp den lille pojken och hålla flickan i handen medan vi gick ut och bort mot parkeringen.

– Var står din bil, frågade jag.

– Jag har ingen bil!

– Har du ingen bil???

– Nej, jag har en lådcykel.

– En, vad förnågonting?

– En lådcykel! – nästan viskar hon fram.

– Men herregud, regnet öser ju ner! Du kan ju inte cykla, det spöregnar ju…

Väl framme vid lådcykeln tackar hon mig för hjälpen. Jag fylls av värme av all hennes tacksamhet och jag förstår att jag gjort en god gärning.

När jag sitter i min bil tänker jag på mamman. Jag känner mig glad över att jag kunde hjälpa henne. Mår så bra att jag snabbt bestämmer mig för att varje dag göra en god gärning.

Men borde jag kanske också ha erbjudit att köra dem hem? Men jag har ju inga bilbarnstolar i bilen. Och det slår mig att kanske var hon Miljöpartist!