Narkotika

Per brev fick jag en kallelse till vaccination mot Covid. Adrian, min son, tar hand om posten hemma, nu när jag är uppe i Hammerdal. Eftersom jag tänker stanna några veckor till här i underbara Jämtland avbokade jag den tiden. Istället kollade jag upp om jag inte skulle kunna få vaccinet här, så jag och min vän Bosse, tog bilen in till vårdcentralen i Strömsund.

Vi parkerade på den stora, nästan tomma, parkeringsplatsen utanför vårdcentralen. Ringde på och berättade om mitt ärende.

— Det går alldeles utmärkt det! Du är välkommen i morgon kl. 10.00, fick jag som svar.

— Åhh, tack snälla, vad glad jag blir! Vad är det för vaccin jag får?

— Det är Astra!

— Då måste jag tyvärr tacka nej till erbjudandet.

Vi har diskuterat olika vaccinationspreparat och jag har ialla fall bestämt att Astra blir det inte. För några år sedan hade jag en misstänkt tia (TIA – Netdoktor) och käkade blodförtunnande.

När vi åter igen sitter i bilen på parkeringsplatsen diskuterar vi mitt beslut fram och tillbaka. Det är fortfarande ganska tomt på parkeringen men bilar kommer och kör iväg ganska snabbt igen. Då ser vi något misstänksamt:

En stor, svart bil, snett framför oss, står parkerad med fönsterrutan nervevad. Två män sitter i bilen, en i förarsätet och en i baksätet. En bil parkerar bredvid och en långhårig kille kliver ur och går fram till den svarta bilen. Vi ser att de dividerar en stund. Den långhårige mannen lämnar över något till honom i baksätet och efter en stund får han något tillbaka. När ytterligare en kille lite senare går fram till samma bil och samma procedur upprepas förstår vi att här pågår en narkotikahandel.

Vi blir chockade! Nu har vi glömt bort Astra och istället är vi koncentrerade på det som pågår vid den svarta bilen.

— Vi måste polisanmäla!

— Men vågar vi det? Vi kan ju råka illa ut!

Vi båda är ganska skakiga när vi tillslut bestämmer oss för att åka tillbaka till Hammerdal och glömma det vi sett.

Här vid huset försöker vi få lite snyggt. Vi plockar, krattar, gör rabatter och är ute hela dagarna. Åker iväg till forsen med kaffekorgen och njuter i solen, trots kylan och fortfarande lite snö här och där.

I morse när jag vaknade kände jag mig inte helt okey. Huvudvärk, täppt i näsan och tjock i halsen. Jag hade frossa och tog tempen som visade 36,5 (som tur var). Jag ångrade direkt att jag inte hade vaccinerat mig när jag hade chansen.

Jag tvingade mig upp ur sängen, tog telefonen, och ringde vårdcentralen.

— Jag känner mig jättedålig och skulle vilja komma och ta ett covid-test!

— Det går fint! Du kan komma kl. 14.00 idag.

— Hur går det till?

— Ute på vår parkering står en stor, svart bil…..

Gruvstina

En kompis hörde av sig och tyckte att jag skulle komma och hälsa på. Jag hade inte träffat Leffe på 45 år så ett återseende kunde jag ju inte låta gå mig förbi. Dessutom ville han visa mig runt på orten med omnejd. Han visste att jag var intresserad av svensk historia och Leffe bor i ett gammalt gruvsamhälle. En bilresa på 15 mil bort med lite avkoppling passade mig utmärkt just nu. Jag bokade en natt på det gamla pensionatet på orten för att slippa åka fram och tillbaka samma dag. Dessutom hade väderprognosen visat att ett ordentligt oväder kunde komma in redan mot kvällningen.

Leffe och jag hade kommit överens om att ses i matsalen på pensionatet klockan 12 för att äta lunch tillsammans. När jag anlände till pensionatet fick jag som tur var checka in direkt. Jag vilade en stund på sängen och fixade mig sedan iordning för att fem i tolv gå trappan ner till matsalen. Prick klockan tolv öppnas dörren och Leffe kliver in. Jag rusar fram för att ge honom en varm kram. Spontan som jag är utropar jag: – Oj, vad gammal du har blivit! Leffe börjar gapskratta och säger: – Precis vad jag skulle säga om dig!

Det blev en trevlig lunch och vi åt god mat och babblade på i två timmar. Sedan var det dags att komma ut på lite guidning i det fina vårvädret.

Det var så spännande och intressant att höra Leffe berätta om de gamla gruvorna:

— Det finns hundratals gamla gruvor runt om i kommunen och man räknar med att det finns åtminstone 630 gruvhål. Här finns spår av många människors liv och arbete. Den äldsta kända gruvan omnämns redan i början på 1300-talet. All gruvdrift upphörde dock1981.

Leffe berättar vidare om det stora gruvraset som inträffade 1964:

— 1964 inträffade det stora gruvraset här i trakten. Tre män fick sätta livet till och ligger begravda i gruvan. De hittades aldrig trots stora sökinsatser och tillslut var man tvungen att ge upp hoppet på grund av ytterligare rasrisk. Arvid, en av de tre som dog i raset är pappa till Berith, en vän till mig, berättar Leffe. Hon bor tillsammans med sin mamma i samma hus hon är född och uppvuxen i. När pappan omkom var hon tre år. Hennes mamma heter Kristina men är bara känd som Gruvstina!

— Efter gruvraset har Gruvstina inte varit sig själv. Hon har inte talat eller sagt ett enda ord sedan den tragiska olyckan. Det enda hon bryr sig om är den fantastiska trädgården de har på tomten och man kan se henne sitta hela dagar vid sina syréner. Nu är det lite tidigt på våren så inga blommor har ännu slagit ut, så Annika, du måste komma tillbaka i sommar igen så kan vi hälsa på Berith och Gruvstina och ta en fika i den fantastiska Syrénbersån.

— Ingen har någonsin kunnat förstå hur Gruvstina kan sörja Arvid så. Egentligen var han aldrig snäll mot henne. Med sin klocka, en vacker guldrova, hade han stenkoll på Stina och kom hon bara en minut försent med lunchen till gruvan så kunde hon få sig en ordentlig omgång.

— Den här fruktansvärda dagen var egentligen Arvids lediga dag. Men på grund av det för tillfället krävande jobbet i gruvan hade han som frivillig begett sig till jobbet. Kanske var det därför det kändes så tungt för Stina.

Nu var jag tillbaka på Pensionatet. Det hade blåst upp ordentligt och även om det var plusgrader ute så kändes vinden iskall. Nu föll det också tung blötsnö och stormen ven utanför. Men jag var trött efter den intensiva och intressanta dagen med alla sina intryck, så snart sov jag som ett litet barn.

På morgonen hade vinden mojnat och av snön var det bara blask ute. Utanför pensionatet såg jag att några träd hade blåst omkull och det låg kvistar och grenar överallt. Jag åt en stadig frukost och klockan tolv checkade jag ut, satte mig i bilen och körde hemåt. All snö hade nu smällt och solen lyste fint på himmelen.

När jag var väl hemkommen satte jag mig i vardagsrummet för att ringa Leffe och tacka honom för allt. En kaffe först tänker jag och går ut i köket. Då ringer telefonen! Jag springer in i vardagsrummet, tar telefonen och svarar. Det är Leffe:

— Glöm det där med en fika i bersån! Vid nattens storm var det så olyckligt att hela syrénbersån ryckts upp och blåst omkull av den hårda vinden och tunga blötsnön. Jordmassor låg runt rötterna och ett mänskoskelett hade hittats i den djupa gropen som hade blottats. Arvid hade direkt kunnat identifieras på grund av den guldklocka som låg över revbenet på skelettdelarna. När polisen kom hade Gruvstina talat för första gången på 57 år:

— Det var jag som slog ihjäl honom!

Gula rosor

Rensar bland papper och annat. Hittar ett foto på min mamma från en av alla de resor hon gjorde. Mamma berättade ofta om sina upplevelser från resorna. En av berättelserna bad jag henne skriva ner. Den nedskrivna berättelsen hittade jag nu också, tillsammans med fotot:

”Det gamla övergivna klostret, låg utefter den smala grusvägen som ledde bort från byn, där jag hyrde ett rum på en vingård. Mitt enda färdmedel var en cykel som jag lånat, nu cyklade jag sakta vägen fram i den dallrande solhettan. Halvt raserade murar dök plötsligt upp bakom en snäv krök. Muren, med en hög portal, omgärdade en vildvuxen och förtorkad trädgård.

Jag ställde cykeln mot muren, gick genom portalen upp mot den förfallna byggnaden. Det kändes ödsligt och en iskall vind svepte runt platsen. Jag fortsatte gången fram, där gräs och mossa trängde undan en del av stenläggningen och gick in i det fallfärdiga klostret. Det kändes som om jag befann mig mitt emellan dröm och verklighet.

Jag strök med handen utefter insidan av klostrets murade väggar, handen blev svart då förstod jag att det hade brunnit där.

Dagsljuset silade in genom fönstergluggarna och det trasiga taket, det bildades spöklika skuggor i dunklet, vinden spelade en entonig flöjtmelodi, en gammal gallergrind gnisslade spökligt och det hördes tassande som av bara fötter. Jag måste ut härifrån, närvaron av människorna som levat och verkat här, kändes alltför påtaglig.

Jag sprang ut i solljuset, tog min cykel vid muren och tittade tillbaka på den utbrända trädgården. Det var då jag såg de gula rosorna, som nästan desperat försökte kättra över murkanten. Jag tyckte de doftade och suckade av ångest.

Det kändes befriande att komma därifrån tillbaka till mitt rum på gården. Jag öppnade dörren och tänkte slänga mig på sängen för att pusta ut, men stannade förstenad på tröskeln. På mitt lilla runda bord stod ett jättefång med gula rosor, daggen som fanns kvar på bladen såg ut som tårar. Jag vände i dörren, fick tag på min värd och frågade honom var rosorna kommit ifrån. Han talade om att en kvinna klädd i ålderdomlig nunnedräkt lämnat dem till mig.

Nästa dag kände jag ett starkt behov att åter besöka klosterplatsen. Jag bad värden att få ta med hans hund på min cykeltur. Det var en solig men ganska blåsig dag, när jag närmade mig platsen såg jag de gula rosorna som växte i dikesrenen, klostret och trädgården syntes ingenstans till.

Hunden satte sig vid de gula rosorna och gnällde som av gråt jag fortsatte in där jag i går sett klostret, det låg en förtrollad stillhet över platsen, tystnaden var nästan total, det enda som hördes på avstånd var hundens ylande.

Ingrid Magnusson

Dahliarotknölspuré

IMG_4193 (2)

Ville köpa lite nya växter att plantera i trädgården. Varje vår är det likadant, det liksom kliar i fingrarna. Tyvärr har jag inga ”gröna fingrar”, men jag ger aldrig upp. Jag har försökt med det mesta. Pelargoner; de överlever aldrig. Tomater; det funkar liksom bara inte. Potatis; kan eventuellt bli någon liten nötstor potatis. Osv…

Nu ville jag prova något alldeles nytt. Lite större blommor kanske. Jag kikade runt bland alla växter och hade lite svårt för att bestämma mig. Så äntligen upptäcker jag dem, stora glada Dahlior, och de log mot mig!

Tar de två finaste med mig till kassan för att betala. Jag frågar kassörskan om detta är perenna växter. Hon svarar att det är det, men rotknölen måste grävas upp på hösten innan frosten kommer.

Jag betalar mina blommor (erkänner att det slank med en och en annan pelargon också) och lämnar trädgårdshandeln.

Under bilresan hem funderar jag på det här med Dahlians rotknölar som måste grävas upp. Kanske man kan använda dem till något! Jag minns att min farfar brukade äta lökar och rötter av alla de slag!

IMG_4182

(Foto från 1968)

Eftersom jag numera tycker om att laga mat och testa nya saker i köket funderar jag på allt man kan göra med olika jordgrönsaker: Potatispuré, morotspuré, jordärtkockspuré, palsternackspuré.

I höst ska jag testa Dahliarotknölspuré!

Väl hemkommen plockar jag fram och beundrar mina fina Dahlior. Läser på lappen med information om växten: Den ska planteras utomhus, Placeras ljust och soligt, Vattnas regelbundet, och sist men inte minst; växten är oätlig!

Jaha, vad ska jag göra då i höst med min uppgrävda knöl. Söker information på nätet och hittar till ”Svenska Dahliasällskapet”s hemsida: http://www.svenskdahlia.se/. Det här ser ut att kunna bli intressant läsning, med många bra tips!