Nu får det vara nog

IMG_3679

Besökte en loppis igår. Det var längesedan jag besökte just denna loppis, så det var spännande. Som vanligt går jag först till hyllorna där alla glasen finns. – Väldigt många fina glas!

Omedvetet letar jag efter mina favoritglas. Jag hittar inga men kan ändå inte sluta leta. En annan kund står bredvid och tittar förundrat på mig. Då upptäcker jag att jag står här och pratar för mig själv. Jag mumlar: ”Jag känner på mig att de måste finnas här någonstans!”. Jag skäms lite och går till hyllorna med allt porslin istället.

Väldigt mycket fint porslin! Men jag sneglar hela tiden mot glasen, där den andra kunden står kvar. Jag hör hur hon river och sliter bland glasen, det klirrar oavbrutet. Plötsligt ser jag att hon plockar ner glas i sin kundkorg. Jag går snabbt tillbaka till glashyllan. Ställer mig bredvid damen som fyller sin korg. Det gör ont i mig och jag kan inte hålla tyst. ”De där glasen tänkte jag också köpa, men du hann tydligen före mig!” – i hopp om att hon kanske ska lägga över glasen i min kundkorg. De här nubbeglasen var jag egentligen inte alls intresserad av men det gör liksom ont i mig och nu vill jag faktiskt ha dem. Damen går direkt till kassan utan att vända sig om.

Nedersta hyllorna har jag ännu inte kunnat kontrollera p g a att jag har problem med mina knän och kan absolut inte sitta på huk. Jag får böja ordentligt på ryggen och sträcka mina armar ner mot hyllorna. Flyttar på ett par grogglas i kristall och där, där bakom grogglasen står de! De är sex stycken och alla har olika färg. Mitt hjärta bultar!

Tänker på att jag står här med baken ut i vädret i en inte alltför trevlig ställning då en man kommer fram och frågar om han kan hjälpa att ta fram glasen. ”Rör inte mina glas!” – tänker jag och sätter mig ner på golvet. Plockar försiktigt ner glasen i korgen. Nu är det förstås väldigt svårt för mig att komma upp från golvet så jag måste be den vänlige mannen om hjälp att dra mig upp.

Stolt, nästan som att jag vunnit en miljon, går jag till kassan och betalar.

När jag kommer hem diskar jag de vackra glasen och försöker sedan få plats med dem i mitt vitrinskåp bland de andra. Med nöd och näppe lyckas jag och med ångest tänker jag att ”Nej, nu får det vara nog!”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s