Annikas Inferno

Har varit några dagar på Åland med dotter och barnbarn. Hyrde en liten stuga nära havet. Helt fantastiskt! Älskar denna ö. Fiske, sol och doft från Ålands skärgård. Lyckliga barn med avslappnad mamma och mormor.

Men reflexmässigt blickar jag ut över Ålands skärgård med en rysning. – Det finns väl inga U-båtar här och nu…?

Under åren 1987-1991 hyrde vi en liten stuga på Åland årsvis. Det var en lycklig tid tillsammans med min familj. Barnen var 8 och 10 år när vi fick stugan. Stugan hade ingen el, det var utedass och vatten hämtade vi från brunnen på tomten.

Sommartid var vi där så gott som varje helg. Vi tog färjan till Eckerö och parkerade bilen vid Hummelviks camping. Sedan gick vi ca 4 km med vår packning över berg och i skog längs vattnet för att komma till stugan. Den låg öde med endast ett knappt synligt litet hus som granne. Grannhuset stod oftast tomt och det var bara ett fåtal gånger som vi träffade grannarna.

Vi fiskade, paddlade kanot, åkte motorbåt och badade från bryggan. Till middag grillade vi den nyfångade fisken. På kvällen eldade vi i den öppna spisen och till skenet från tända ljus spelade vi monopol med barnen.

En kväll när barnen precis somnat sitter jag med min mamma på verandan och blickar ut över vattnet. Det är en stilla och underbar kväll. Jag vet inte varför både min mammas och mina egna blickar dras mot granntomten. Därnere vid strandkanten ålar sig en grodman just upp från vattnet in mot vassen som skiljer vår tomt mot granntomten.

Vi stelnar båda till och funderar på om vi verkligen såg rätt. Jag smyger in i huset och hämtar en kikare.

–  Jo, han låg där i vassen i svart grodmansdräkt, och med en Walkie-talkie i handen. Han verkade kommunicera med någon.

Vi blev så rädda, mamma och jag! Vi smög in i huset och från fönstret tittade vi bort mot vassen. Vi såg honom inte därifrån men ibland gungade vassen till. Mobiler hade vi inte på den tiden, så vi kunde inte ringa efter hjälp.

Det blev ingen sömn för oss den natten utan istället satt vi där och stirrade ut genom sovrumsfönstret. Min mamma hade tagit fram en stålgalge som hon skulle sticka i nacken på grodmannen om han kom till vår stuga!

Så småningom blev det morgon och både mamma och jag kände oss lite modigare så vi gick bort mot vassen. Vi hittade ingen grodman men det syntes tydliga spår efter någon som legat där. Barnen funderade nog över varför vi ville åka hem redan på lördagen istället för på söndagen som vi bestämt.

Några veckor efter denna händelse följer min syster och hennes två barn med oss ut till stugan på Åland. Vi har några härliga dagar tillsammans där. En kväll står hennes son och tittar ut genom fönstret med kikare. Med hög röst säger han plötsligt:

–  Vad är det förnågonting där ute på vattnet?

Jag sliter till mig kikaren, tittar och skriker:

–  Det är en U-båt!!!

Vi tar de kikare som finns tillgängliga och nu står vi där alla sex vid fönstret och tittar ut mot vattnet. Vi ser hur U-båten sakta glida fram i vattnet. Endast periskopet är synligt en bit över vattenytan. Jag hör mig själv hyperventilera när jag ser att U-båten verkar ta sikte mot den lilla ön mittemot. Någon av oss skriker:

–  Den är på väg mot ön…!

Nu är U-båten framme vid ön mittemot! Plötsligt ser vi hur den reser sig och kliver upp på ön. Och det är den största älg vi någonsin sett!