Annikas Inferno

Sedan mitten av 80-talet har jag arbetat med datautbildning. Gammal sekreterare som jag var så lärde jag mig snabbt olika kontorssystem som bl a ordbehandling och kalkylering. Det här med att utbilda passade mig perfekt eftersom jag fick träffa användare och hjälpa dem. Än idag när jag är ute och arbetar får jag ofta höra ”vilket tålamod du har….”!

Då på 80-talet reste jag runt mycket i Sverige och höll kurser och hjälpte användare på plats. Det innebar att jag fick besöka många orter som jag ibland inte ens hade hört talas om. Speciellt älskade jag de gamla ”bruksorterna” (Bruksorter i Sverige). Alla var glada när jag kom och ville ofta visa sin uppskattning på olika sätt! Jag fick många gånger sightseeing runt i samhället eller på brukets produktion. Det hände också att jag blev hembjuden till någon på middag eller att det ordnades med en liten fest för mig på kvällen.

Den här gången skulle jag åka till en ort som jag varit på tidigare, och hålla en ordbehandlingskurs. Jag körde upp med bil kvällen innan och skulle bo på ortens gamla vackra brukshotell. Det var mörkt redan när jag kom fram. Jag parkerade min bil och funderade lite på varför det inte fanns fler bilar på parkeringen.

Har det blivit någon missuppfattning med bokningen? Hotellet såg nedsläckt ut! Nästan lite spökligt!  Men jag går ändå fram till porten för att knacka på och ser då att det hänger ett kuvert på dörren med mitt namn på.

Jag öppnar kuvertet och kan läsa att i natt är jag den enda gästen på hotellet så jag måste hämta nyckeln hos vaktmästaren som bor en bit bort. En vägbeskrivning fanns också med.

Det här ville jag inte riktig vara med om! Men jag är trött efter bilfärden och hade inget annat val än att hämta nyckeln. När jag sedan står där framför hotellporten igen, med nyckeln för att låsa upp, ser jag hur mina händer darrar. Jag tänder upp belysningen i hallen och ser den gamla vackra trappan jag skulle gå upp för för att komma till mitt rum. Mina steg knarrar och det låter som om någon går efter mig upp för trappan.

Den natten blev det inte många timmars sömn. När jag låg där i sängen försökte jag intala mig själv att gamla trähus låter. Husen rör på sig så det knarrar och knakar i det gamla träet. Precis som steg! Skuggorna i rummet, tänkte jag, kom från träden som månen lyste på och det blåste ju ute.

På morgonen är det dödstyst i det gamla huset! Det är fortfarande mörkt ute men nu är det dags att gå ut från rummet och ner för trappan.

När jag hunnit halvvägs ner i den knarrande trappan ser jag något som får mig att gallskrika och känna hur benen viker sig så jag faller ner på trappsteget. Där nere står det, – Spöket!

Då ser jag hur spöket rusar fram emot mig och där står hon: städerskan, i vit städrock och med det gråa håret alldeles rufsigt. Jag tror hon blev minst lika rädd som jag.

Några veckor efter denna händelse var det då dags att åka upp till samma ort igen. Ett rum på Brukshotellet var bokat åt mig. Innan jag påbörjade min bilresa norr över så ringde jag till hotellet för att höra om de hade många hotellgäster i natt.

– Jo, svarade de, hotellet är fullbokat!

Vilken lättnad!

När jag väl är framkommen går jag in på hotellet och fram till den lilla receptionen. Presenterar mig och jag får nyckeln till mitt rum. Mannen bakom disken säger till mig:

–  I natt är hotellet fullbokat! Det här är nyckeln till annexet. Gå vägen ner mot skogen så ligger huset där på höger sida. Vi har bäddat där till dig, och du har hela det stora, gamla huset för dig själv där i natt!