Annikas Inferno

En god vän till mig har lärt mig följande:

Hur lite mat du än tänker handla, ta alltid en kundvagn! I kundvagnen ställer du alltid ner två varukorgar, där du lägger i det du handlar. Det blir enkelt när du kommer till kassan! Ställ upp varukorgen på avsedd plats och lägg det du har handlat på varubandet. På så sätt slipper du böja dig upp och ner, fram och tillbaka, för att plocka upp varorna en och en på bandet.

Den här dagen gjorde jag som vanligt, tog en kundvagn, fast jag bara skulle köpa kaffe. När jag väl hade betalat och packat i kassar blev det – två kassar matvaror (glömde kaffet)! Men nu var det ju enkelt att få ut varorna till bilen med hjälp av kundvagnen. Jag prisade återigen min vän!

Framför mig såg jag en mamma med två små barn, kanske 3 o 4 år. Båda barnen gallskrek. Mamman bar på tre kassar matvaror, en stor, fullproppad väska över axeln (typ IKEA-kasse), ett ekonomipaket blöjor under armen och barnens två ryggsäckar samt sin egna handväska.

Stackars människa tänkte jag när jag passerade förbi henne med min kundvagn!

När jag kommit en bit tänkte jag att jag måste vända tillbaka och hjälpa den stackars mamman. Jag hade ju plats för fler kassar och väskor i min kundvagn.

Mamman stod kvar på samma ställe och barnen gallskrek fortfarande. Jag sa att jag gärna ville hjälpa henne och bad henne ställa ner sina väskor och kassar i min kundvagn. Hon blev så glad så hon nästan grät av tacksamhet. Nu kunde hon lyfta upp den lille pojken och hålla flickan i handen medan vi gick ut och bort mot parkeringen.

– Var står din bil, frågade jag.

– Jag har ingen bil!

– Har du ingen bil???

– Nej, jag har en lådcykel.

– En, vad förnågonting?

– En lådcykel! – nästan viskar hon fram.

– Men herregud, regnet öser ju ner! Du kan ju inte cykla, det spöregnar ju…

Väl framme vid lådcykeln tackar hon mig för hjälpen. Jag fylls av värme av all hennes tacksamhet och jag förstår att jag gjort en god gärning.

När jag sitter i min bil tänker jag på mamman. Jag känner mig glad över att jag kunde hjälpa henne. Mår så bra att jag snabbt bestämmer mig för att varje dag göra en god gärning.

Men borde jag kanske också ha erbjudit att köra dem hem? Men jag har ju inga bilbarnstolar i bilen. Och det slår mig att kanske var hon Miljöpartist!