Tur på Islandshäst

IMG_3688

Följde med min dotter till den stora islandshästgården där hon arbetar. Jag har alltid tyckt ”att hålla på med islandshästar är rena terapin”! Så det kändes fantastiskt att få komma med.

Idag skulle det bli en tur i skogen på dessa underbara hästar. Alla tyckte att jag skulle rida med och de såg ut en häst som de tyckte skulle passa mig perfekt. Lugn,  trygg och ”en häst som vem som helst kan rida”. Jag tackade nej, det är ju trots allt över 10 år sedan jag senast red. Ville hellre stanna kvar och gosa med de hästar som var kvar på gården och kanske hjälpa till lite med mockning i stallet.

Gänget gav sig iväg på sina hästar. De vände sig om och vinkade hej då. Lite avundsjuk blev jag allt. Jag minns alla fina turer jag haft tillsammans med min islandshäst i skogarna.

Kom att tänka på den gången då jag red vilse!:

Det var en underbart vacker sommardag. Sällan red jag ut ensam men denna dag kunde jag inte motstå även fast jag inte hade sällskap. Bara en liten stund tänkte jag!

Min häst och jag skrittade i lugn takt längs grusvägen och vek efter en stund in i skogen. Det var sådan avkoppling att känna hästens mjuka päls, doften från skogen, höra fåglarna kvittra och se solen skimra mellan trädstammarna. Älskade att bara ta det lugnt och det var så fantastiskt att jag alldeles glömde bort tiden.

Började känna mig både törstig och hungrig. Hade inte haft för avsikt att vara borta så här länge. Men var var jag för någonstans? Kände inte igen mig och visste inte åt vilket håll jag skulle rida för att komma hem. Försökte orientera mig genom att titta på solen. Blev bländad och det nästan svartnade för ögonen. Fick blinka några gånger och då plötsligt såg jag där mellan träden, lite längre bort, ett rött hus.

Hoppade av hästen då två barn kom springande mot mig och ropade hej. Jag blev lite överrumplad men ropade hej tillbaka. De frågade om de fick rida, så jag satte hjälmen på pojken och lyfte upp honom på hästen. Flickan och jag ledde hästen och pojken bort mot huset. De berättade att de hette Kalle och Kerstin.

En tant och farbror satt ute i trädgården och drack kaffe och åt nygräddade bullar. Två saftglas stod också på det lilla träbordet.

–  Det där är vår far och mor sa pojken. Kom och drick saft med oss!

Farbrodern presenterade sig som Karl-Evert Svensson och hans fru hette Karin. De bad mig sitta ner och hämtade en kopp till mig.  Kok-kaffet serverades ur en plåttermos och de nygräddade bullarna var fantastiska. Karin skrev ner sitt hemliga recept på en papperslapp och  gav mig.

Så småningom var det dags för mig att bege mig hemåt. Karl-Evert förklarade hur jag skulle ta mig tillbaka ut på grusvägen igen. -Rid ut på stigen här och när den delar sig tar du höger. Snart är du framme vid grusvägen och då rider du höger igen, så småningom är du tillbaka i byn. Alla kramade om mig och hälsade att jag var välkommen tillbaka.

Väl hemkommen tänkte jag att det hade varit en fantastisk dag. Jag stoppade  handen i fickan och kände papperslappen med receptet.

När jag några dagar senare berättade för stallägaren om min upplevelse skrattade han bara och tittade lite konstigt på mig. Jag tog fram receptet för att visa honom. Det som fanns i min ficka var ett väldigt gulnat, oläsbart papper!

Jag bestämde mig för att rida tillbaka till det lilla huset igen. Nu hittade jag ju vägen. Vad jag fann var ett förfallet hus, ruttna trädgårdsmöbler och en rostig plåttermos i gräset.

Ytterligare några dagar senare fick jag veta att det bodde en farbror på äldreboendet i byn som hette Karl Svensson. Han skulle tydligen ha någon anknytning till det lila huset i skogen. Kunde det vara rätt farbror? Jag kontaktade äldreboendet och de hälsade att jag var välkommen.

Karl Svensson berättade att han som barn fått rida på en islandshäst och att tanten som ridit druckit kaffe hos dem. Hela familjen hade väntat och hoppats på att hon skulle komma tillbaka, ridandes på sin häst.

Hon kom aldrig tillbaka och ingen hade sett henne eller visste vem hon var!

Första mötet

Varför  kan jag inte sova? Det är sent och det är mörkt!  Min syster, i sängen bredvid, har somnat för länge sedan. Våra två sängar står bredvid varandra och i mörkret kan jag se konturen av min syster, som lugnt sover under det mjuka täcket. Jag är fyra år och känner mig trygg och varm här i min säng. Ute är det kallt och det är vinter.

Plötsligt fylls jag av en känsla av att vilja vända mig om i sängen. Men nej, jag ligger stilla och försöker sova. Känslan kommer tillbaka. Nu förnimmer jag även mjuka smekningar på mitt bakhuvud. Men jag fortsätter försöka sova. När till slut någon drar mig i håret för att jag ska vända mig om, så gör jag det.

Vad jag nu får se och uppleva, har jag med mig resten av mitt liv, och minnerna kommer ständigt tillbaka.

Bredvid min säng står en kvinna och tittar på mig. Hon har vita långa kläder på sig. Det lyser om henne. Är det en ängel? Hon vill säga något till mig. Jag blir rädd och jag känner att kvinnan förstår det. Det är som om vi har en själslig kontakt. Kvinnan vill inte skrämma mig, så hon väljer att vända och börja gå bort från min säng – ja, hon svävar faktiskt – bort mot fönstret. Jag följer henne med blicken. Där vid fönstret, upplöses plötsligt kvinnan och försvinner. Jag tänker att det måste ju varit en snögubbe, det är ju vinter ute.

Nu kan jag absolut inte somna, jag är klarvaken. Jag längtar efter min mamma. Jag ställer mig upp i sängen, hoppar över min syster, och springer in i mina föräldrars sovrum. Där kryper jag ner under täcket, bredvid min mamma. Somna gör jag  direkt!

Du ville säga något till mig! Vem var du? En ängel? En ande? En snögubbe? Eller kom du kanske från en annan planet? Det som är svårast att förstå är att du kanske kom från framtiden! Jag får nog aldrig veta svaret. Men en sak är säker, jag har dig med genom hela livet, du finns vid min sida och du följer mig ständigt!