Fotspår i snön

img_3934

Fotspår i sanden brukar vi ju prata om! Men hur är det egentligen med fotspår i snön ? Jo, jag och mina barnbarn följer iallafall ofta djurens spår i nysnön och fantiserar om vargar, lodjur, björn och ibland tror vi oss även se spår efter fantasidjur. Det är spännande! Vi brukar fotografera och sedan kolla på nätet för att se vad det egentligen är för djur som varit på besök och sedan återvänt tillbaka in i djupa skogen. Det är som mest spännande när nysnön ligger vackert, gnistrande på marken.

En sen kväll för många år sedan, långt innan jag fått barnbarn, var just en sådan vacker kväll, med nysnö som gnistrade i månljuset.

Jag låg på min myssoffa i vardagsrummet och läste när jag plötsligt hörde något utanför fönstret. Jag brukar inte bli rädd, men just denna sena kväll fick jag en kuslig känsla. Tyckte mig också se en skugga utanför fönstret. Vågade inte röra mig på en lång stund men steg så småningom upp från soffan och släckte lamporna i rummet. Jag tittade ut genom fönstret, men såg ingenting.

Det blev en lång och sömnlös natt för mig. När det ljusnade ute steg jag upp och tänkte att det första jag måste göra är att gå ut och titta om det fanns några fotspår i snön.

När jag står där ute i nysnön utanför vardagsrumsfönstret börjar jag skratta samtidigt som en skön befriande känsla fyller min kropp! Varför gick jag inte ut och tittade redan i går kväll, då hade jag ju kunnat sova lugnt och tryggt hela natten? I  snön syntes endast spår efter ett djur som gått förbi mitt fönster. Det ser ut som om djuret stannat till lite utanför fönstret. Spåren var liksom lite djupare där och var vända mot fönstret. Inte konstigt att jag hade hört ljud och sett en skugga! Funderar en stund men ser ganska snart att det troligtvis är spår av rävtassar i snön!

Plötsligt inser jag, när jag tittar närmare på spåren, att det rör sig om ett djur som gått på två ben! En räv som gått på två ben??

Jag minns nu att min dotter berättat för mig om en händelse, som jag nästan glömt bort. Det var en sen men ljus sommarkväll då hon och hennes dåvarande pojkvän står vid busshållplatsen nere vid stora vägen och väntar på bussen. Det är tyst och stilla då de får se en man springa över vägen. De blir fruktansvärt rädda då de ser att mannen har en tjock svans som sticker fram under rocken. Mannen tittar på dem och båda ryser av det de då ser. Allt går väldigt snabbt och de tror att de inbillat sig.  Men, båda såg ju ”mannen” och båda har också sedan tidigare hört talas om Rävmannen!

Jag skakar av mig alla tankar och går in i huset, tar mig en kopp kaffe och har snart glömt bort alltihop. Tills jag blir påmind sommaren därpå!

Min mamma skulle komma på besök. Hon tog bussen ut på landet och promenerade sedan de två kilometrarna hem till mig. Hon älskade doften av skog och natur. När hon äntligen kom stod maten på bordet och vi pratade i mun på varandra, som vanligt.

Jag frågade om resan gått bra.

– Jo, visst hade den gjort det! Och hon hade tagit genvägen genom skogen, från bussen. Men det var så konstigt, berättade hon. För när hon passerade ödetorpet såg hon en död räv på trappan till det lilla huset. Det var så märkligt för räven var halvt dold under en mansrock! Egentligen såg hon bara den lurviga svansen och bakbenen.

Sedan den dagen  har vi aldrig sett räv här i trakten, inte ens ett fotspår i snön av räv!

Känner någon igen hunden

IMG_3687

Dagligen ser vi inlägg på Facebook om upphittade och bortsprungna djur. Det är katter, hundar, kaniner, hästar osv. Jag hoppas att alla dessa stackars djur hittar hem till sina familjer igen. Ibland kan man ju i alla fall läsa ”Hunden är hittad”, ”Katten har kommit hem till matte”, ”Husse har hittats”!

Hunden på bilden här tror jag att många känner igen. Det är Lasse! På sin tid var han områdets skräck. Han jagade barns katter och kaniner, slogs med andra hanhundar och gjorde tikarna med valpar. I skogarna häromkring jagade han själv och kunde vara borta flera dygn i sträck. Hemma vaktade han och när husse vilade på soffan kunde man inte komma nära varken honom eller husse.

För snart sex år sedan och 16 år gammal somnade Lasse in. Han är fortfarande mycket älskad och saknad. Efter ett halvår köpte vi en liten valp som vi inte kunde motstå. Han var det allra sötaste man kan tänka sig. Inte nog med det, han liknade Lasse! Pelle är nu fem år och det konstiga är att Pelle är områdets nya skräck! Det är inte bara jag som är övertygad om att Lasse finns kvar här i huset och lär upp Pelle. En sak är säker att skulle Pelle komma bort så skulle alla veta vad det var för hund och vem som var ägaren. Här behövs inte Facebook!

Detta får mig att minnas en händelse min mamma upplevde när hon var barn. Mamma berättade många gånger om denna märkliga upplevelse som utspelades sig i början på 1930-talet:

”Hemma låg mor sjuk! Även min bror som var 2 år äldre än mig låg sjuk i samma hemska förkylning med feber. Jag var frisk och fick därför bege mig själv till skolan, vilken låg 3 km från hemmet. Det var vinter och väldigt kallt. Mer snö väntades till eftermiddagen. På rasterna i skolan fick vi som tur var stanna inne i skolsalens värme. När skoldagen var slut var det dags att bege sig åter till hemmet. I vanliga fall hade jag alltid sällskap av min bror, om inte så begav min mor sig iväg för att möta mig längs vägen. Denna dag var det annorlunda. För första gången skulle jag gå hem själv.

Största delen av vägen hem var genom den mörka skogen. Det var mörkt, det var kallt och jag var rädd. Det hade också börjat snöa igen.

Plötslig dyker en stor hund upp bredvid min sida! Jag kände inte igen hunden, men den såg snäll ut så jag blev inte rädd. Jag blev istället lugn och mycket trygg. Jag kände även värmen från hunden som gjorde mig gott. Jag småpratade med hunden som tittade på mig med vänliga ögon. Den höll sig nära vid min sida.

Nu snöade det ordentligt och jag upptäckte att spåren efter hunden hann snöa igen innan de syntes i snön!

Snart såg jag ljuset från vårt hus och ville springa hem sista biten. Men först måste jag ta farväl av min nya vän. Jag satte mig på huk för att klappa och tacka hunden, men den hade redan hunnit springa iväg.

Väl hemma i värmen och tryggheten berättade jag om min ny vän som följt mig längs vägen från skolan. Min mor och far tittade förundrat på mig och undrade vad det för hund! Någon sådan hund fanns inte i grannskapet och ingen hade någonsin hört talas om denna hund.”

Jag misstänker att om Facebook funnits på den tiden så hade det inte hjälpt. Vi hade ändå inte hittat husse och matte!

Tur på Islandshäst

IMG_3688

Följde med min dotter till den stora islandshästgården där hon arbetar. Jag har alltid tyckt ”att hålla på med islandshästar är rena terapin”! Så det kändes fantastiskt att få komma med.

Idag skulle det bli en tur i skogen på dessa underbara hästar. Alla tyckte att jag skulle rida med och de såg ut en häst som de tyckte skulle passa mig perfekt. Lugn,  trygg och ”en häst som vem som helst kan rida”. Jag tackade nej, det är ju trots allt över 10 år sedan jag senast red. Ville hellre stanna kvar och gosa med de hästar som var kvar på gården och kanske hjälpa till lite med mockning i stallet.

Gänget gav sig iväg på sina hästar. De vände sig om och vinkade hej då. Lite avundsjuk blev jag allt. Jag minns alla fina turer jag haft tillsammans med min islandshäst i skogarna.

Kom att tänka på den gången då jag red vilse!:

Det var en underbart vacker sommardag. Sällan red jag ut ensam men denna dag kunde jag inte motstå även fast jag inte hade sällskap. Bara en liten stund tänkte jag!

Min häst och jag skrittade i lugn takt längs grusvägen och vek efter en stund in i skogen. Det var sådan avkoppling att känna hästens mjuka päls, doften från skogen, höra fåglarna kvittra och se solen skimra mellan trädstammarna. Älskade att bara ta det lugnt och det var så fantastiskt att jag alldeles glömde bort tiden.

Började känna mig både törstig och hungrig. Hade inte haft för avsikt att vara borta så här länge. Men var var jag för någonstans? Kände inte igen mig och visste inte åt vilket håll jag skulle rida för att komma hem. Försökte orientera mig genom att titta på solen. Blev bländad och det nästan svartnade för ögonen. Fick blinka några gånger och då plötsligt såg jag där mellan träden, lite längre bort, ett rött hus.

Hoppade av hästen då två barn kom springande mot mig och ropade hej. Jag blev lite överrumplad men ropade hej tillbaka. De frågade om de fick rida, så jag satte hjälmen på pojken och lyfte upp honom på hästen. Flickan och jag ledde hästen och pojken bort mot huset. De berättade att de hette Kalle och Kerstin.

En tant och farbror satt ute i trädgården och drack kaffe och åt nygräddade bullar. Två saftglas stod också på det lilla träbordet.

–  Det där är vår far och mor sa pojken. Kom och drick saft med oss!

Farbrodern presenterade sig som Karl-Evert Svensson och hans fru hette Karin. De bad mig sitta ner och hämtade en kopp till mig.  Kok-kaffet serverades ur en plåttermos och de nygräddade bullarna var fantastiska. Karin skrev ner sitt hemliga recept på en papperslapp och  gav mig.

Så småningom var det dags för mig att bege mig hemåt. Karl-Evert förklarade hur jag skulle ta mig tillbaka ut på grusvägen igen. -Rid ut på stigen här och när den delar sig tar du höger. Snart är du framme vid grusvägen och då rider du höger igen, så småningom är du tillbaka i byn. Alla kramade om mig och hälsade att jag var välkommen tillbaka.

Väl hemkommen tänkte jag att det hade varit en fantastisk dag. Jag stoppade  handen i fickan och kände papperslappen med receptet.

När jag några dagar senare berättade för stallägaren om min upplevelse skrattade han bara och tittade lite konstigt på mig. Jag tog fram receptet för att visa honom. Det som fanns i min ficka var ett väldigt gulnat, oläsbart papper!

Jag bestämde mig för att rida tillbaka till det lilla huset igen. Nu hittade jag ju vägen. Vad jag fann var ett förfallet hus, ruttna trädgårdsmöbler och en rostig plåttermos i gräset.

Ytterligare några dagar senare fick jag veta att det bodde en farbror på äldreboendet i byn som hette Karl Svensson. Han skulle tydligen ha någon anknytning till det lila huset i skogen. Kunde det vara rätt farbror? Jag kontaktade äldreboendet och de hälsade att jag var välkommen.

Karl Svensson berättade att han som barn fått rida på en islandshäst och att tanten som ridit druckit kaffe hos dem. Hela familjen hade väntat och hoppats på att hon skulle komma tillbaka, ridandes på sin häst.

Hon kom aldrig tillbaka och ingen hade sett henne eller visste vem hon var!

Första mötet

Varför  kan jag inte sova? Det är sent och det är mörkt!  Min syster, i sängen bredvid, har somnat för länge sedan. Våra två sängar står bredvid varandra och i mörkret kan jag se konturen av min syster, som lugnt sover under det mjuka täcket. Jag är fyra år och känner mig trygg och varm här i min säng. Ute är det kallt och det är vinter.

Plötsligt fylls jag av en känsla av att vilja vända mig om i sängen. Men nej, jag ligger stilla och försöker sova. Känslan kommer tillbaka. Nu förnimmer jag även mjuka smekningar på mitt bakhuvud. Men jag fortsätter försöka sova. När till slut någon drar mig i håret för att jag ska vända mig om, så gör jag det.

Vad jag nu får se och uppleva, har jag med mig resten av mitt liv, och minnerna kommer ständigt tillbaka.

Bredvid min säng står en kvinna och tittar på mig. Hon har vita långa kläder på sig. Det lyser om henne. Är det en ängel? Hon vill säga något till mig. Jag blir rädd och jag känner att kvinnan förstår det. Det är som om vi har en själslig kontakt. Kvinnan vill inte skrämma mig, så hon väljer att vända och börja gå bort från min säng – ja, hon svävar faktiskt – bort mot fönstret. Jag följer henne med blicken. Där vid fönstret, upplöses plötsligt kvinnan och försvinner. Jag tänker att det måste ju varit en snögubbe, det är ju vinter ute.

Nu kan jag absolut inte somna, jag är klarvaken. Jag längtar efter min mamma. Jag ställer mig upp i sängen, hoppar över min syster, och springer in i mina föräldrars sovrum. Där kryper jag ner under täcket, bredvid min mamma. Somna gör jag  direkt!

Du ville säga något till mig! Vem var du? En ängel? En ande? En snögubbe? Eller kom du kanske från en annan planet? Det som är svårast att förstå är att du kanske kom från framtiden! Jag får nog aldrig veta svaret. Men en sak är säker, jag har dig med genom hela livet, du finns vid min sida och du följer mig ständigt!