Tvillingarna i Knutby

Igår var det en dag då jag inte hade något speciellt inplanerat. Det var bara hunden och jag! Det var några dagar sedan jag pratade med Ing-Marie, min syster, så jag slår henne en signal. Vi pratar om ditt och datt. Ing-Marie är precis som jag, mer eller mindre i karantän, så vi bestämmer att hon kommer till mig på nyårsaftons förmiddag för att ta en fika och önska varandra gott nytt år.

Sedan ringer jag min kompis Eva i Gottröra. Vi pratar också om ditt och datt och bl a berättar hon: ”Igår var jag i Knutby och handlade ägg av Hulda. Jag rekommenderar dig verkligen att åka dit nästa gång du ska köpa ägg.” Eva ger mig en vägbeskrivning hur jag hittar till gården med de fantastiska äggen.

När vi lagt på luren bestämmer jag mig snabbt för att åka till Knutby. Packar in Pelle-hund i bilen och ger mig av. Det är tre mil till Knutby så det blir en trevlig utflykt.

Väl i Knutby ska jag svänga mot Bladåker, enligt vägbeskrivningen. Efter några kilometer ska gården ligga på vänster sida av vägen. Det är inte svårt att hitta så snart svänger jag in på gården. Jag kliver ur bilen samtidigt som två äldre kvinnor kommer gående mot mig. Direkt slås jag av tanken över hur lika de är varandra. Den ena kvinnan är dock mycket magrare.

Jag presenterar mig och säger att jag gärna skulle vilja köpa ägg.

— Det går bra det, säger kvinnan som presenterar sig som Hulda. Men kan du inte släppa ut hunden ur bilen så vi får hälsa på honom.

Sagt och gjort, Pelle får komma ut ur bilen och rusar direkt fram till Hulda. Han verkar dock inte så intresserad av kvinnan som sagt att hon heter Alma!

— Det är nog för att jag precis har kelat med vår katt Eskil som Pelle är så intresserad av mig, säger Hulda, och skrattar. Kom så går vi ut i hönshuset och plockar ihop lite ägg

I en brun papperspåse plockar Hulda i de finaste äggen hon hittar. Innan vi går ut ur hönshuset snackar jag lite med hönorna och den stora, svarta, fina tuppen. Jag känner mig så glad över de fina äggen och vill gärna tacka hönsfamiljen! Precis på tröskeln ut ur hönshuset kommer jag att tänka på Ing-Marie, hon vill nog gärna ha lite äkta lantägg som present när hon kommer.

— Min syster kommer till mig på nyårsafton och jag skulle nog gärna vilja köpa lite ägg till henne också.

— Är ni tvillingar? säger Hulda och Alma i korus och tittar på varandra.

Jag förklarar att det är vi inte, samtidigt som jag förstår att de båda kvinnorna är tvillingar.

Nu säger Alma som inte sagt så mycket tidigare:

— Om du ska ge bort äggen då ska du få en lite finare påse till dem, en med handtag på.

Hon plockar de allra finaste och största äggen hon hittar och lägger dem i en påse med handtag som hon just tagit fram ur ett skåp i hönshuset. Jag blir nästan gråtfärdig av Huldas och Almas omtänksamhet.

De två äggpåsarna ställer jag i baksätet och lägger en filt över, för säkerhets skull. Jag tackar Hulda och Alma och de vinkar åt mig när jag svänger ut från gården.

Hemma igen ringer jag upp Eva för att tacka för tipset om äggen.

— Hulda och Alma var så himla gulliga och snälla, sa jag, de valde ut de finaste äggen till mig.

Eva börjar skratta och frågar om jag ser en massa spöken igen. Alma dog för 5 år sedan, i cancer! Jag spelar med och skrattar jag också, och säger att jag bara skojar.

När vi slutat prata går jag ut till bilen för att ta in de båda äggpåsarna. De står naturligtvis där under filten där jag ställt dem. Men en enda sak stämmer inte; Ing-Maries äggpåse, den med handtag, är tom!

Grodan

Det blev sent även igår kväll med sista hundpromenaden. Jag tycker inte om det, att gå ut ensam med hunden i mörkret sent på kvällen, men det måste göras. Jag kollar termometern och ser att den står på +7,2 så jag skippar mössan. Tänk att det är så milt väder in i december. Det har regnat hela dagen men borde väl egentligen ha snöat istället.

På promenaden känner jag mig ensam och tänker att det skulle varit trevligt och skönt att ha någon här bredvid mig. I skenet av ficklampan ser jag en och en annan daggmask på vägen! Precis när jag tänker vända och gå hem igen ser jag en groda som sitter mitt på vägen. Vaaa! Det måste vara någon mening med detta tänker jag när jag instinktivt böjer mig ner för att kyssa grodan. Men jag hejdar mig i sista stund.

Väl hemkommen igen tänker jag på grodan. Skulle jag våga testa? Nu eller aldrig! Jag sätter kopplet på Pelle igen, som tittar lite undrande på mig, och vi går ut.

Vi går vägen fram till den plats där jag såg grodan. Den är fortfarande där! Men platt som en pannkaka, överkörd av en bil.

När jag senare ligger i min säng tittar jag på Pelle som har bäddat ner sig i sängen bredvid. Då tänker jag:

– Man ska fan vara nöjd och tacksam för det man har!

Fotspår i snön

img_3934

Fotspår i sanden brukar vi ju prata om! Men hur är det egentligen med fotspår i snön ? Jo, jag och mina barnbarn följer iallafall ofta djurens spår i nysnön och fantiserar om vargar, lodjur, björn och ibland tror vi oss även se spår efter fantasidjur. Det är spännande! Vi brukar fotografera och sedan kolla på nätet för att se vad det egentligen är för djur som varit på besök och sedan återvänt tillbaka in i djupa skogen. Det är som mest spännande när nysnön ligger vackert, gnistrande på marken.

En sen kväll för många år sedan, långt innan jag fått barnbarn, var just en sådan vacker kväll, med nysnö som gnistrade i månljuset.

Jag låg på min myssoffa i vardagsrummet och läste när jag plötsligt hörde något utanför fönstret. Jag brukar inte bli rädd, men just denna sena kväll fick jag en kuslig känsla. Tyckte mig också se en skugga utanför fönstret. Vågade inte röra mig på en lång stund men steg så småningom upp från soffan och släckte lamporna i rummet. Jag tittade ut genom fönstret, men såg ingenting.

Det blev en lång och sömnlös natt för mig. När det ljusnade ute steg jag upp och tänkte att det första jag måste göra är att gå ut och titta om det fanns några fotspår i snön.

När jag står där ute i nysnön utanför vardagsrumsfönstret börjar jag skratta samtidigt som en skön befriande känsla fyller min kropp! Varför gick jag inte ut och tittade redan i går kväll, då hade jag ju kunnat sova lugnt och tryggt hela natten? I  snön syntes endast spår efter ett djur som gått förbi mitt fönster. Det ser ut som om djuret stannat till lite utanför fönstret. Spåren var liksom lite djupare där och var vända mot fönstret. Inte konstigt att jag hade hört ljud och sett en skugga! Funderar en stund men ser ganska snart att det troligtvis är spår av rävtassar i snön!

Plötsligt inser jag, när jag tittar närmare på spåren, att det rör sig om ett djur som gått på två ben! En räv som gått på två ben??

Jag minns nu att min dotter berättat för mig om en händelse, som jag nästan glömt bort. Det var en sen men ljus sommarkväll då hon och hennes dåvarande pojkvän står vid busshållplatsen nere vid stora vägen och väntar på bussen. Det är tyst och stilla då de får se en man springa över vägen. De blir fruktansvärt rädda då de ser att mannen har en tjock svans som sticker fram under rocken. Mannen tittar på dem och båda ryser av det de då ser. Allt går väldigt snabbt och de tror att de inbillat sig.  Men, båda såg ju ”mannen” och båda har också sedan tidigare hört talas om Rävmannen!

Jag skakar av mig alla tankar och går in i huset, tar mig en kopp kaffe och har snart glömt bort alltihop. Tills jag blir påmind sommaren därpå!

Min mamma skulle komma på besök. Hon tog bussen ut på landet och promenerade sedan de två kilometrarna hem till mig. Hon älskade doften av skog och natur. När hon äntligen kom stod maten på bordet och vi pratade i mun på varandra, som vanligt.

Jag frågade om resan gått bra.

– Jo, visst hade den gjort det! Och hon hade tagit genvägen genom skogen, från bussen. Men det var så konstigt, berättade hon. För när hon passerade ödetorpet såg hon en död räv på trappan till det lilla huset. Det var så märkligt för räven var halvt dold under en mansrock! Egentligen såg hon bara den lurviga svansen och bakbenen.

Sedan den dagen  har vi aldrig sett räv här i trakten, inte ens ett fotspår i snön av räv!