Annikas Inferno

Pelle hund och jag begav oss iväg vid 10-tiden för resan mot Hammerdal och 50 mil bort. Det kändes skönt att komma iväg. De sista veckorna tycker jag att jag känt mig instängd och inte riktigt kunnat andas. Vädret, pandemin?

Bilfärden går bra, och jag vill ringa min dotter för att berätta det, innan jag blir helt bortkopplad från både telefon och internet på Norrlandsvägarna. Längs motorvägen som jag far fram på hittar jag så småningom en rastplats där jag svänger in. Rastar och vattnar hunden, tar en kopp kaffe ur termosen och ringer Magda.

Snart svänger jag ut från rastplatsen igen. Det är inte mycket trafik så det går fint att köra. Men ganska snart har jag en bil bakom mig som jag tycker ligger liiite för nära. Jag släpper lite på gaspedalen för att föraren ska välja att köra om. Men han gör inte det! Ok, då gasar jag på igen och bilen följer efter tätt i hasorna.

Rätt vad det är kör bilen bakom mig upp bredvid min bil och ligger där en lång stund. Det är en stor, mörk, bil, med tonade rutor. Jag får en flasch back: i 18-årsåldern med nytt körkort, jag och min syster blir prejade av en bil med två killar i, de förföljde oss och vi höll inte på att bli av med dem!

Men den här bilen kör så småningom om mig och jag ser den inte mer framför mig. Nu svänger jag av in på småvägarna längs Indalsälven och jag känner mig trygg igen.

Det kan inte vara sant! Efter några mil ser jag bilen långt där framför mig igen. Det verkar nästan som att den väntar in mig lite eftersom den kör långsamt. Snabb som jag är svänger jag in på en avtagsväg och kör en bit tills jag hittar ett ställe att vända på. Så småningom är jag ute på stora vägen igen. Bilen syns inte till. Inte förrän jag kört någon mil och passerar en rastplats längs Indalsälven, där bilen står.

Jag kör ytterligare några mil och ser återigen bilen bakom mig. Den kör om och försvinner långt där framför mig. Har jag blivit tokig, varför inbillar jag mig att jag är förföljd?

I Bispgården finns en bensinmack där vi alltid brukar stanna för att tanka, även om det inte behövs, och här brukar vi också köpa glass. Så tänker jag göra även idag. Jag svänger in på macken, ser direkt den mörka bilen och snabbt som f…n svänger jag ut från macken igen.

Nu är det bara 8 mil kvar! Jag har hög puls och märker ibland att jag hyperventilerar. Sätter på lite lugnande musik och försöker sjunga med. Rätt vad det är så kör bilen om mig med en rasande fart och jag ser den inte mer.

Nu har jag inte långt kvar och alldeles strax kör jag den branta backen ner mot stugan och sjön. Jag parkerar bilen, stiger ur, tar ett djupt andetag genom näsan, låter luften sakta sippra ut genom munnen och känner att äntligen kan jag andas igen.

Jag öppnar bagageluckan, släpper ut Pelle som verkar lika lycklig som jag. Oftast springer  han direkt upp till stugan men nu viker han av runt buskarna och springer skällande ner mot sjön. Han försvinner och jag ”springer” efter honom.

Och då ser jag bilen, parkerad, där nere vid skön. Hjärtat bultar och ur min strupe kommer ett skri. Hunden skäller!

Då öppnas bildörren och ur sin nya fina bil stiger Adrian, min son!