Kalla på Polis

Nu hade jag packat klart allt som skulle med upp till Jämtland. Städa gör jag alltid också innan jag åker. Det är alltid skönt att komma hem till ett städat hus. På kvällen var jag helt slut och la mig framför TVn i soffan för att vila en stund innan sista promenaden med hunden. Det får inte bli för sent tänkte jag för det är lite obehagligt att gå på promenad själv med hunden mitt i natten.

Klockan 01:30 vaknar jag med ett ryck. Herregud, jag måste ut med hunden! Det kändes inte speciellt roligt att knäppa på hunden kopplet och själv sätta på sig reflexvästen, öppna ytterdörren och bege sig ut i mörkret. Min syster Maggan sa en gång till mig att jag kan ringa upp henne när jag går ut sent med hunden så kan hon hänga kvar i luren som sällskap på promenaden. Skulle det hända mig något så skulle hon kalla på Polis direkt. Det som jag tycker är lite obehagligt är om det kommer en bil som stannar bredvid mig. Men här på landet är väl kanske inte den risken så stor. Och ”vår” väg är ju dock en återvändsgata.

När jag knallat en bit fram på vägen ser jag tända billyktor komma körande mot mig. Hjärtat hoppar upp i halsgropen på mig och jag kliver ner i diket och hoppas att bilen inte ser mig. Skulle kanske inte satt på reflexvästen trots allt!

Jag ser att bilen har ganska hög hastighet när den kommer körande mot mig och jag försöker krypa ihop lite i diket. Nu när bilen snart är jämsides med mig märker jag att den saktar ner farten betydligt och plötsligt stannar den. Pelle börjar skälla och jag bryter nästan ihop.

Då till min stora lycka ser jag att det är en polisbil! Polismannen som kör polisbilen vevar ner rutan och hälsar artigt på mig och polismannen bredvid vinkar åt mig. Jag tror aldrig i hela mitt liv att jag blivit så lättad någon gång.

— Men vad trevligt att träffa på poliser här på ”vår” väg mitt i natten, säger jag och berättar lite om min rädsla att gå ut i mörkret med hunden. Vad gör ni här?

 — Vi patrullerar runt på småvägarna här i trakten eftersom det har varit en del inbrott här omkring. Man har gått in i förråd och stulit verktyg och maskiner. Där ingen har varit hemma har man även brutit sig in i husen.

 — Det känns verkligen tryggt att veta att ni finns här omkring på nätterna säger jag. Och speciellt nu när jag åker till Jämtland i morgon. För lite pengar har man ju i madrassen och alla mina smycken ligger i byrålådan i sovrummet.

— Vi lovar att titta till ditt hus. Är det huset där säger han och pekar mot mitt hus samtidigt som han ler charmerande mot mig!

 — Ja, säger jag och kan inte låta bli att tillägga: Och min gamla avlagda vigselring ligger där i lådan också! Och det är inte utan att jag blinkar lite mot den vältränade och snygga polismannen.

Båda poliserna skrattar mot mig, vinkar och kör vidare.

Den natten somnar jag tryggt i min säng och frampå förmiddagen packar jag in det sista i bilen, tömmer brevlådan och slänger in posten i bilen också. Låser ytterdörren och beger mig mot Hammerdal, mer upprymd än vanligt.

I Sundsvall stannar jag som vanligt vid Sibylla för att äta en Bamsekorv med mos! Sätter mig vid bordet utanför, ger Pelle vatten och går igenom posten jag hade med mig. Bara räkningar som vanligt. Den lilla Lokala blaskan som också låg i brevlådan bläddrar jag förstrött igenom. Det enda jag brukar läsa där är ”Polisrutan”:

”Flera inbrott har uppdagats i trakerna runt Husby-Långhundra. Vi uppmanar nu alla att hålla uppsikt och vara försiktiga. En stulen polisbil tros vara inblandad i de brutala stölderna…..”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s