Annikas Inferno

Igår var en utmärkt dag för en skogspromenad i snön. Vi packade kaffe och bullar i ryggsäcken och begav oss iväg. Vilken lycka att bo precis intill skogen, det är bara att klä på sig och sticka ut! Egentligen gillar jag skogen bäst på sommaren och hösten när det finns svamp och bär att plocka. I somras plockade jag t ex massor med lingon som fortfarande fyller min frys.

I somras när jag var ute en dag och plockade lingon, inte långt ifrån mitt hus, hör jag någon som gnolar och sjunger ”Mors lilla Olle i skogen gick”. Jag tittar mig runt och ser en ung tjej, som också tycks plocka bär, lite längre fram. Jag går emot henne för att prata lite. Tydligen hade hon varken sett eller hört mig för när jag är alldeles inpå tittar hon upp och gallskriker.

— Oj förlåt, säger jag, det var verkligen inte min mening att skrämma dig!

— Det är ingen fara, men jag är så rädd för björn, så det var därför jag skrek!

— Björn behöver du inte vara rädd för, sa jag. Det finns inte här. Däremot finns det gott om vildsvin, men de hör dig och sticker iväg långt innan du ser dem!

— Det är min mormors sommarstuga du ser där, säger hon, och pekar mot det lilla huset som syns mellan träden. Min man, vår lilla dotter och jag är här för första gången själva. Vi bor annars i stan! Jag gick ut en stund själv i skogen för att plocka blåbär. Är det här blåbär, frågar hon, och sträcker fram sin lilla bunke?

I botten på den lilla blå bunken rullar 10 st blåbär omkring när hon skakar lite på den. Jag nickar mot henne.

Vi pratar en stund och sedan säger vi hej då. Medan jag gick stigen hemåt igen tänkte jag på att när jag var i hennes ålder, då kunde inte jag heller så mycket om djur och natur. Speciellt minns jag min första fjällvandring.

Den här sommaren hade vi hyrt en stuga i Ottsjö i Jämtland, tre mil söder om Åre, där vi skulle spendera två veckors semester. Förutom jag, min man och våra två små barn följde också min bästa kompis, Eva, med. Varken jag eller Eva kunde något om djur, natur, fiske eller ens hur man gör upp en eld. Stockholmstjejer som både Eva och jag var så hoppades vi på att vi just nu skulle få lära oss allt detta.

En kväll när vi sitter vid brasan i stugan och pratar kommer Eva och jag på att: VI VILL FJÄLLVANDRA. Två mil från Ottsjö ligger Vålådalen med sin Fjällstation. Därifrån utgår flera väl markerade vandringsleder. Den populäraste leden går till Blanktjärn, sjön med det turkosa vattnet. Vandringsleden är 12 km lång. Sagt och gjort! Vi började direkt förbereda och packa inför morgondagens vandring.

Tidigt nästa morgon körde Eva och jag de två milen till Vålådalens Fjällstation. Man och barn fick stanna hemma! Väl framme tog vi våra ryggsäckar på ryggen och började den ”långa vandringen”. Vi pratade i munnen på varandra om hur roligt det skulle bli och hur det pirrade av spänning i våra magar. I ryggsäckarna fanns kaffe, smörgås, kåsor och naturligtvis regnkläder, för vädret kunde slå om väldigt fort i fjällen, det hade vi hört. Och om vi skulle bli godissugna så fanns det säkert någon kiosk som vi kunde handla i när vi kom fram till Blanktjärn!

När vi hade vandrat så där en två kilometer ser vi en flock av djur långt där framme, kanske 500 meter bort. Varken Eva eller jag har sett renar tidigare men vi förmodade att det var renar vi såg. Båda kände vi hur våra hjärtan började bulta. Vad gör vi nu om hela flocken börja rusa mot oss och anfalla? Vi började se oss om efter något träd som vi kunde klättra upp i.

— Eva, vet du om renar kan klättra?

Eva tittar med skärrade ögon på mig och sa att det vet hon inte! Vi tittar på varandra, vänder oss om och springer i full fart de två kilometrarna tillbaka till Fjällstationen.