Annikas Inferno

Håller på att packa! I morgon drar jag till Jämtland och fritidshuset i Hammerdal. Det har regnat mycket där uppe men nu ser det ut som att det ska vända. Har en lista med saker som jag alltid packar efter, så jag inte glömmer något, t ex nycklarna. Längst ner på listan står det numera FLUGFISKESPÖ. Jag funderar en stund och bestämmer mig för att ta med det också.

Förr i tiden fiskade jag väldigt mycket tillsammans med familjen. Flugfiske gillade jag allra bäst. Med vadarstövlar och spöet i handen stod jag ofta långt ut i forsen och kastade. Många män beundrade min teknik och häpnade över de fiskar jag fångade. Av någon anledning slutade jag med fisket och tittade istället bara på när andra fiskade. Har för mig att anledningen var att jag tyckte synd om fisken.

Jag skrattar när jag tänker på förra årets fiskeupplevelse:

Dagen innan vi åkte upp förra sommaren bestämde jag mig för att jag ville börja flugfiska igen. Min man tyckte det var en bra idé och sa att jag kan få låna hans spö. Nej, jag ville ha ett eget spö! Så jag slog slag i saken och för 399:- köpte jag ett, som jag tyckte, mycket fint flugfiskespö på Biltema.

Väl uppe i Hammerdal provkastade jag några gånger på land för att se om jag kom i håg hur man gjorde. Jag kände mig nöjd, även om min man tyckte att  jag inte lyssnade på honom. Han tyckte att jag skulle åka ner till forsen och provkasta där istället. Bra idé, i morgon åker vi dit!

Eftersom jag tyckte att det här var riktigt kul ville jag ”go all in” och binda mig en egen fluga också.

Samma här: min man tyckte att jag inte lyssnade på honom när vi sedan på kvällen satt där och band flugor. Det är ju lite smått och pillrigt så jag bestämde mig för att ta en stor krok och göra en stor fluga. Jag valde svart  mohairgarn (som Emina använder till sina käpphästar). Då gick Gabriel från bordet! För att den skulle bli riktigt snygg band jag fast lite vita vingar på den (dun från Gabriels dunjacka, som jag pillade ut). Så där ja!

Nästa dag ville Gabriel inte åka med till forsen!! Däremot följde Magda, min dotter med, för att heja på som hon sa.

I strömmande vattendrag trivs öringen, det vet jag, och tydligen vet andra det också. För där jag tänkte kasta står en gubbe och flugfiskar. Jag tar mitt spö och går fram till honom:

–  Hej! Har du något emot att jag kastar lite här vid sidan om dig? Jag ska bara provkasta ett par gånger. Jag är nybörjare och har ett nytt spö, säger jag, och visar det för honom. Han tittar på det och sedan på mig. Han skrattar till och blinkar lite mot mig. Jisses tänker jag, han flörtar med mig, eller!

–  Har du fått någon fisk, frågar jag honom.

–  Neej, det nappar inte idag!

Vad bra tänker jag och visar fram min nya fluga. Nu skrattar han ordentligt och säger:

–  På  den där får du ingen fisk, eventuellt kan en sjuk gammal id av misstag hugga på den.  Jag säger till honom att det gör inget för jag vill egentligen inte ha någon fisk för jag tycker synd om den. Då visar han fram sin fluga och jag förstår att han är ett riktigt proffs.

Mannen tar sin utrustning och går bort till Magda. De börja småprata samtidigt som de tittar bort mot mig. Själv koncentrerar jag mig på mitt första kast. Jäklar, det gick inte så bra! Linan trasslar i hop sig i luften och det tar en stund för mig att reda ut det.

Andra kastet går desto bättre! Jag vet att man inte behöver kasta långt. Det viktiga är att man kan placera flugan där man vill ha den, där man tror att fisken står. Men nu hade jag bestämt att jag ville bara kasta så långt som  möjligt, bara för att testa min kapacitet. Linan svischar fram och tillbaka i luften en lång stund medan jag släpper ut linan mer och mer. Jag står en lång stund så, bara för ljudet och känslans skull. Och nu placerar jag ut flugan långt, långt ut med en spikrak lina. Yeah!

Och där sitter kroken fast!!! Mannen ropar till mig att det ligger en stor stock där ute på botten och nu har jag fastnat i den. Jag ropar tillbaka: -Nej jag tror att en gammal id sitter på kroken.

Magda skriker:

–  Mamma, du har fått en stor öring! Både Magda och mannen rusar fram till mig. Mannen ser blek ut och han har munnen öppen. Det verkar som om att han vill säga något men det kommer liksom inga ljud ur honom.

Tur att Magda fanns på plats så hon kunde hjälpa mig att få iland den. Egentligen tyckte jag nog att vi kunde släppt tillbaka den.

Både Magda och jag känner oss nöjda så vi plockar i hop fiske grejerna för att åka hem igen. Men innan vi går och säger hej då till mannen, klipper jag loss min fluga från linnen, håller fram den mot honom och säger att han får den av mig.

Han tackar nej och säger att han har sådana flugor själv!