Annikas Inferno

Fotspår i sanden brukar vi ju prata om! Men hur är det egentligen med fotspår i snön ? Jo, jag och mina barnbarn följer iallafall ofta djurens spår i nysnön och fantiserar om vargar, lodjur, björn och ibland tror vi oss även se spår efter fantasidjur. Det är spännande! Vi brukar fotografera och sedan kolla på nätet för att se vad det egentligen är för djur som varit på besök och sedan återvänt tillbaka in i djupa skogen. Det är som mest spännande när nysnön ligger vackert, gnistrande på marken.

En sen kväll för många år sedan, långt innan jag fått barnbarn, var just en sådan vacker kväll, med nysnö som gnistrade i månljuset.

Jag låg på min myssoffa i vardagsrummet och läste när jag plötsligt hörde något utanför fönstret. Jag brukar inte bli rädd, men just denna sena kväll fick jag en kuslig känsla. Tyckte mig också se en skugga utanför fönstret. Vågade inte röra mig på en lång stund men steg så småningom upp från soffan och släckte lamporna i rummet. Jag tittade ut genom fönstret, men såg ingenting.

Det blev en lång och sömnlös natt för mig. När det ljusnade ute steg jag upp och tänkte att det första jag måste göra är att gå ut och titta om det fanns några fotspår i snön.

När jag står där ute i nysnön utanför vardagsrumsfönstret börjar jag skratta samtidigt som en skön befriande känsla fyller min kropp! Varför gick jag inte ut och tittade redan i går kväll, då hade jag ju kunnat sova lugnt och tryggt hela natten? I  snön syntes endast spår efter ett djur som gått förbi mitt fönster. Det ser ut som om djuret stannat till lite utanför fönstret. Spåren var liksom lite djupare där och var vända mot fönstret. Inte konstigt att jag hade hört ljud och sett en skugga! Funderar en stund men ser ganska snart att det troligtvis är spår av rävtassar i snön!

Plötsligt inser jag, när jag tittar närmare på spåren, att det rör sig om ett djur som gått på två ben! En räv som gått på två ben??

Jag minns nu att min dotter berättat för mig om en händelse, som jag nästan glömt bort. Det var en sen men ljus sommarkväll då hon och hennes dåvarande pojkvän står vid busshållplatsen nere vid stora vägen och väntar på bussen. Det är tyst och stilla då de får se en man springa över vägen. De blir fruktansvärt rädda då de ser att mannen har en tjock svans som sticker fram under rocken. Mannen tittar på dem och båda ryser av det de då ser. Allt går väldigt snabbt och de tror att de inbillat sig.  Men, båda såg ju ”mannen” och båda har också sedan tidigare hört talas om Rävmannen!

Jag skakar av mig alla tankar och går in i huset, tar mig en kopp kaffe och har snart glömt bort alltihop. Tills jag blir påmind sommaren därpå!

Min mamma skulle komma på besök. Hon tog bussen ut på landet och promenerade sedan de två kilometrarna hem till mig. Hon älskade doften av skog och natur. När hon äntligen kom stod maten på bordet och vi pratade i mun på varandra, som vanligt.

Jag frågade om resan gått bra.

– Jo, visst hade den gjort det! Och hon hade tagit genvägen genom skogen, från bussen. Men det var så konstigt, berättade hon. För när hon passerade ödetorpet såg hon en död räv på trappan till det lilla huset. Det var så märkligt för räven var halvt dold under en mansrock! Egentligen såg hon bara den lurviga svansen och bakbenen.

Sedan den dagen  har vi aldrig sett räv här i trakten, inte ens ett fotspår i snön av räv!