En kompis hörde av sig och tyckte att jag skulle komma och hälsa på. Jag hade inte träffat Leffe på 45 år så ett återseende kunde jag ju inte låta gå mig förbi. Dessutom ville han visa mig runt på orten med omnejd. Han visste att jag var intresserad av svensk historia och Leffe bor i ett gammalt gruvsamhälle. En bilresa på 15 mil bort med lite avkoppling passade mig utmärkt just nu. Jag bokade en natt på det gamla pensionatet på orten för att slippa åka fram och tillbaka samma dag. Dessutom hade väderprognosen visat att ett ordentligt oväder kunde komma in redan mot kvällningen.
Leffe och jag hade kommit överens om att ses i matsalen på pensionatet klockan 12 för att äta lunch tillsammans. När jag anlände till pensionatet fick jag som tur var checka in direkt. Jag vilade en stund på sängen och fixade mig sedan iordning för att fem i tolv gå trappan ner till matsalen. Prick klockan tolv öppnas dörren och Leffe kliver in. Jag rusar fram för att ge honom en varm kram. Spontan som jag är utropar jag: – Oj, vad gammal du har blivit! Leffe börjar gapskratta och säger: – Precis vad jag skulle säga om dig!
Det blev en trevlig lunch och vi åt god mat och babblade på i två timmar. Sedan var det dags att komma ut på lite guidning i det fina vårvädret.
Det var så spännande och intressant att höra Leffe berätta om de gamla gruvorna:
— Det finns hundratals gamla gruvor runt om i kommunen och man räknar med att det finns åtminstone 630 gruvhål. Här finns spår av många människors liv och arbete. Den äldsta kända gruvan omnämns redan i början på 1300-talet. All gruvdrift upphörde dock1981.
Leffe berättar vidare om det stora gruvraset som inträffade 1964:
— 1964 inträffade det stora gruvraset här i trakten. Tre män fick sätta livet till och ligger begravda i gruvan. De hittades aldrig trots stora sökinsatser och tillslut var man tvungen att ge upp hoppet på grund av ytterligare rasrisk. Arvid, en av de tre som dog i raset är pappa till Berith, en vän till mig, berättar Leffe. Hon bor tillsammans med sin mamma i samma hus hon är född och uppvuxen i. När pappan omkom var hon tre år. Hennes mamma heter Kristina men är bara känd som Gruvstina!
— Efter gruvraset har Gruvstina inte varit sig själv. Hon har inte talat eller sagt ett enda ord sedan den tragiska olyckan. Det enda hon bryr sig om är den fantastiska trädgården de har på tomten och man kan se henne sitta hela dagar vid sina syréner. Nu är det lite tidigt på våren så inga blommor har ännu slagit ut, så Annika, du måste komma tillbaka i sommar igen så kan vi hälsa på Berith och Gruvstina och ta en fika i den fantastiska Syrénbersån.
— Ingen har någonsin kunnat förstå hur Gruvstina kan sörja Arvid så. Egentligen var han aldrig snäll mot henne. Med sin klocka, en vacker guldrova, hade han stenkoll på Stina och kom hon bara en minut försent med lunchen till gruvan så kunde hon få sig en ordentlig omgång.
— Den här fruktansvärda dagen var egentligen Arvids lediga dag. Men på grund av det för tillfället krävande jobbet i gruvan hade han som frivillig begett sig till jobbet. Kanske var det därför det kändes så tungt för Stina.
Nu var jag tillbaka på Pensionatet. Det hade blåst upp ordentligt och även om det var plusgrader ute så kändes vinden iskall. Nu föll det också tung blötsnö och stormen ven utanför. Men jag var trött efter den intensiva och intressanta dagen med alla sina intryck, så snart sov jag som ett litet barn.
På morgonen hade vinden mojnat och av snön var det bara blask ute. Utanför pensionatet såg jag att några träd hade blåst omkull och det låg kvistar och grenar överallt. Jag åt en stadig frukost och klockan tolv checkade jag ut, satte mig i bilen och körde hemåt. All snö hade nu smällt och solen lyste fint på himmelen.
När jag var väl hemkommen satte jag mig i vardagsrummet för att ringa Leffe och tacka honom för allt. En kaffe först tänker jag och går ut i köket. Då ringer telefonen! Jag springer in i vardagsrummet, tar telefonen och svarar. Det är Leffe:
— Glöm det där med en fika i bersån! Vid nattens storm var det så olyckligt att hela syrénbersån ryckts upp och blåst omkull av den hårda vinden och tunga blötsnön. Jordmassor låg runt rötterna och ett mänskoskelett hade hittats i den djupa gropen som hade blottats. Arvid hade direkt kunnat identifieras på grund av den guldklocka som låg över revbenet på skelettdelarna. När polisen kom hade Gruvstina talat för första gången på 57 år:
— Det var jag som slog ihjäl honom!
Annikas Inferno 
Lämna en kommentar