Känner någon igen hunden

IMG_3687

Dagligen ser vi inlägg på Facebook om upphittade och bortsprungna djur. Det är katter, hundar, kaniner, hästar osv. Jag hoppas att alla dessa stackars djur hittar hem till sina familjer igen. Ibland kan man ju i alla fall läsa ”Hunden är hittad”, ”Katten har kommit hem till matte”, ”Husse har hittats”!

Hunden på bilden här tror jag att många känner igen. Det är Lasse! På sin tid var han områdets skräck. Han jagade barns katter och kaniner, slogs med andra hanhundar och gjorde tikarna med valpar. I skogarna häromkring jagade han själv och kunde vara borta flera dygn i sträck. Hemma vaktade han och när husse vilade på soffan kunde man inte komma nära varken honom eller husse.

För snart sex år sedan och 16 år gammal somnade Lasse in. Han är fortfarande mycket älskad och saknad. Efter ett halvår köpte vi en liten valp som vi inte kunde motstå. Han var det allra sötaste man kan tänka sig. Inte nog med det, han liknade Lasse! Pelle är nu fem år och det konstiga är att Pelle är områdets nya skräck! Det är inte bara jag som är övertygad om att Lasse finns kvar här i huset och lär upp Pelle. En sak är säker att skulle Pelle komma bort så skulle alla veta vad det var för hund och vem som var ägaren. Här behövs inte Facebook!

Detta får mig att minnas en händelse min mamma upplevde när hon var barn. Mamma berättade många gånger om denna märkliga upplevelse som utspelades sig i början på 1930-talet:

”Hemma låg mor sjuk! Även min bror som var 2 år äldre än mig låg sjuk i samma hemska förkylning med feber. Jag var frisk och fick därför bege mig själv till skolan, vilken låg 3 km från hemmet. Det var vinter och väldigt kallt. Mer snö väntades till eftermiddagen. På rasterna i skolan fick vi som tur var stanna inne i skolsalens värme. När skoldagen var slut var det dags att bege sig åter till hemmet. I vanliga fall hade jag alltid sällskap av min bror, om inte så begav min mor sig iväg för att möta mig längs vägen. Denna dag var det annorlunda. För första gången skulle jag gå hem själv.

Största delen av vägen hem var genom den mörka skogen. Det var mörkt, det var kallt och jag var rädd. Det hade också börjat snöa igen.

Plötslig dyker en stor hund upp bredvid min sida! Jag kände inte igen hunden, men den såg snäll ut så jag blev inte rädd. Jag blev istället lugn och mycket trygg. Jag kände även värmen från hunden som gjorde mig gott. Jag småpratade med hunden som tittade på mig med vänliga ögon. Den höll sig nära vid min sida.

Nu snöade det ordentligt och jag upptäckte att spåren efter hunden hann snöa igen innan de syntes i snön!

Snart såg jag ljuset från vårt hus och ville springa hem sista biten. Men först måste jag ta farväl av min nya vän. Jag satte mig på huk för att klappa och tacka hunden, men den hade redan hunnit springa iväg.

Väl hemma i värmen och tryggheten berättade jag om min ny vän som följt mig längs vägen från skolan. Min mor och far tittade förundrat på mig och undrade vad det för hund! Någon sådan hund fanns inte i grannskapet och ingen hade någonsin hört talas om denna hund.”

Jag misstänker att om Facebook funnits på den tiden så hade det inte hjälpt. Vi hade ändå inte hittat husse och matte!

2 reaktioner till “Känner någon igen hunden

  1. Härlig berättelse. Som vanligt spännande och inne på det onaturliga. Underhållande och stannar i mina tankar liksom allt annat av dina alster jag läst. Tack Annika. Ser redan fram emot nästa historia.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s