Brukshotellet

Brukshotellet

Sedan mitten av 80-talet har jag arbetat med datautbildning. Gammal sekreterare som jag var så lärde jag mig snabbt olika kontorssystem som bl a ordbehandling och kalkylering. Det här med att utbilda passade mig perfekt eftersom jag fick träffa användare och hjälpa dem. Än idag när jag är ute och arbetar får jag ofta höra ”vilket tålamod du har….”!

Då på 80-talet reste jag runt mycket i Sverige och höll kurser och hjälpte användare på plats. Det innebar att jag fick besöka många orter som jag ibland inte ens hade hört talas om. Speciellt älskade jag de gamla ”bruksorterna” (Bruksorter i Sverige). Alla var glada när jag kom och ville ofta visa sin uppskattning på olika sätt! Jag fick många gånger sightseeing runt i samhället eller på brukets produktion. Det hände också att jag blev hembjuden till någon på middag eller att det ordnades med en liten fest för mig på kvällen.

Den här gången skulle jag åka till en ort som jag varit på tidigare, och hålla en ordbehandlingskurs. Jag körde upp med bil kvällen innan och skulle bo på ortens gamla vackra brukshotell. Det var mörkt redan när jag kom fram. Jag parkerade min bil och funderade lite på varför det inte fanns fler bilar på parkeringen.

Har det blivit någon missuppfattning med bokningen? Hotellet såg nedsläckt ut! Nästan lite spökligt!  Men jag går ändå fram till porten för att knacka på och ser då att det hänger ett kuvert på dörren med mitt namn på.

Jag öppnar kuvertet och kan läsa att i natt är jag den enda gästen på hotellet så jag måste hämta nyckeln hos vaktmästaren som bor en bit bort. En vägbeskrivning fanns också med.

Det här ville jag inte riktig vara med om! Men jag är trött efter bilfärden och hade inget annat val än att hämta nyckeln. När jag sedan står där framför hotellporten igen, med nyckeln för att låsa upp, ser jag hur mina händer darrar. Jag tänder upp belysningen i hallen och ser den gamla vackra trappan jag skulle gå upp för för att komma till mitt rum. Mina steg knarrar och det låter som om någon går efter mig upp för trappan.

Den natten blev det inte många timmars sömn. När jag låg där i sängen försökte jag intala mig själv att gamla trähus låter. Husen rör på sig så det knarrar och knakar i det gamla träet. Precis som steg! Skuggorna i rummet, tänkte jag, kom från träden som månen lyste på och det blåste ju ute.

På morgonen är det dödstyst i det gamla huset! Det är fortfarande mörkt ute men nu är det dags att gå ut från rummet och ner för trappan.

När jag hunnit halvvägs ner i den knarrande trappan ser jag något som får mig att gallskrika och känna hur benen viker sig så jag faller ner på trappsteget. Där nere står det, – Spöket!

Då ser jag hur spöket rusar fram emot mig och där står hon: städerskan, i vit städrock och med det gråa håret alldeles rufsigt. Jag tror hon blev minst lika rädd som jag.

Några veckor efter denna händelse var det då dags att åka upp till samma ort igen. Ett rum på Brukshotellet var bokat åt mig. Innan jag påbörjade min bilresa norr över så ringde jag till hotellet för att höra om de hade många hotellgäster i natt.

– Jo, svarade de, hotellet är fullbokat!

Vilken lättnad!

När jag väl är framkommen går jag in på hotellet och fram till den lilla receptionen. Presenterar mig och jag får nyckeln till mitt rum. Mannen bakom disken säger till mig:

–  I natt är hotellet fullbokat! Det här är nyckeln till annexet. Gå vägen ner mot skogen så ligger huset där på höger sida. Vi har bäddat där till dig, och du har hela det stora, gamla huset för dig själv där i natt!

Annexet

UFO

Sken 1

Ett tag sedan jag skrev något och tycker det är dags igen! Vill därför gärna dela med mig av det som hände mig nyårsnatten:

Nytt år och nyårsnatt! Har skålat in det nya året med bubbel (alkoholfritt). Tänker och hoppas att 2020 ska bli ett bra år precis som de senaste åren varit. Vad mer kan man önska sig? Ja, det skulle ju vara ”fred på jorden”,  då förstås! Och att vi alla ska vara snälla och förstående mot varandra!

Vi äter lite vickning och så småningom är det dags att gå sista promenaden med hunden Pelle.

Jag går ensam ut i den mörka natten med Pelle och promenerar bortåt på vägen. Passerar ett grannhus en bit längre fram. Tydligen har de fest där. Flera personer står ute på den upplysta tomten med glas i händerna och skålar, och skränar lite grann. Jag ropar Gott Nytt År till dem och jag får glada hejarop och önskningar tillbaka om ett gott nytt år.

Jag fortsätter vägen fram och går nu längs den mörka skogen. Plötsligt stannar Pelle upp och står blixtstilla. Han tittar in mot skogen. Jag undrar vad det är han ser eller hör. Det finns ju vildsvin här i skogarna så jag känner mig lite skärrad.

Nu ser jag också! Ett litet ljussken, där vid skogskanten. Nu börjar skenet flytta sig i en spiralrörelse uppåt. Sedan far det iväg i väldig fart och försvinner upp mot himmelen och alldeles strax är ljusskenet borta. Jag står som förlamad kvar en stund och känner snart att jag börjar darra av rädsla.

Jag vänder genast och går tillbaka hem. Funderar på skenet. Var det inte just här som både min son och dotter brukade se konstiga ljussken mörka hösteftermiddagar när de gick denna väg hem från skolan? Vi brukade skoja om att det säkert var UFON.

Jag är ganska skärrad nu och därför snabbar jag på stegen hemåt. Ser att grannen och deras gäster fortfarande är ute och det verkar som om de har väldigt roligt. De pratar och skrattar väldigt gott nu!

Äntligen tillbaka hemma! Alla de andra som inte var med på hundpromenaden sitter i vardagsrummet och småpratar. Jag går in till dem fortfarande mycket skakis. Med mig har jag en flaska bubbel (inte alkoholfritt)!

Pedro

LasCaneras (2)

Har suttit en stund vid datorn och surfat runt lite på resor till Gran Canaria. Har inte varit där sedan i våras och tycker att det börjar bli dags för en resa igen. När jag var ung, för sisådär 50 år sedan tillbringade jag många ledigheter och semestrar där, i Las Palmas. När jag var 19 år, 1971, flög jag för första gången dit.

Jag hade en fantastisk vecka i Las Palmas tillsammans med mina två systrar. Och det bästa av allt var att vi alla tre blev kära. Jag i Pedro!

Han visade mig runt på sin ö som han var så stolt över. Jag blev hembjuden till hans mamma, och jag tror att även hon tyckte om mig. Vi badade i Maspalomas. Vi drack Sangria i Santa Catalina-parken. Vi promenerade längs Las Canteras och i solnedgången satt vi på stranden. Och vi kysstes!

Det blev flera resor ner till Pedro. Men vi var ju ganska unga och så småningom rann allt ut i sanden. Istället började jag tillbringa mer och mer tid i Swinging London på Kings Road – och med Mick! Jag tänkte att Pedro träffade säkert någon annan svensk tjej!

Nu så här på äldre dar har jag sen några år tillbaka tagit upp resandet till Gran Canaria igen. Och överallt tycker jag mig se Pedro. Och jag kommer på mig själv att jag faktiskt letar efter honom.

Jag ser honom i mängden av alla gubbar som sitter i Catalina Parken och spelar Domino. Varje dag slår jag mina lovar runt bland gubbarna där. Eller var det han som satt på uteserveringen på Las Canteras och åt lunch? En dag tyckte jag till och med att han satt på bänken bland A-lagarna i Catalina Parken!

I våras reste jag ner till Gran Canaria igen. På flygplanet ner hamnar jag bredvid en kille i 40-års åldern. Han har bruna varma ögon och ser så mild ut. Det vilar faktiskt något bekant över honom.

Vi småpratar och så småningom berättar han att han reser ner till Las Palmas för att gå på bröllop.

–  Jag ska på bröllop, min syster ska gifta sig!

–  Så roligt. Reser hon till Las Palmas för att gifta sig!

–  Min syster bor i Las Palmas. Min pappa också. Pappa är från Las Palmas. När min mamma var ung reste hon mycket till Las Palmas och det var på en sådan resa jag blev till.

”  BINGOOO!!!!  ”

”Jag tänker – att nu sitter jag alltså här på planet, på väg ner till Las Palmas, för att delta i ett bröllop, som gäst och vän till brudens far! Min ny klänning kommer att passa perfekt!”

–  Heter din pappa Pedro….??

–  Nej, min pappa heter Fernando…?!

Hus till salu

IMG_0009

Så underbart här i Jämtland. Hösten har kommit lite längre än hemma, och jag älskar ju hösten. Jag är glad att jag tog mig tiden att köra upp till stugan för ett par dagar i lugn och ro. Jag kan sitta vid sjökanten och bara andas. Den friska luften gör mig nästan yr i huvudet!

Tar små utflykter med bilen och stannar på vackra ställen längs forsen. I går tog jag faktiskt en utflykt till staden som ligger 4 mil bort från stugan. Jag blir alltid så förundrad över alla vackra hus som jag ser och sett under många år längs vägarna till stan.

När jag kommit ungefär halvvägs ser jag att den lilla gård, som jag passerat många gånger, och som är ett av mina favorithus, är till salu. Jag bestämde mig snabbt för att svänga in på gårdsplanen och stiga ur bilen.

I fönsterna hänger tunna spetsgardiner och jag tycker mig se att någon kikar ut på mig bakom en gardin. Skulle jag våga knacka på och fråga om jag får titta in? Jag hinner bara tänka tanken när dörren till huset öppnas. Och där på trappan står nu en gammal farbror som säger att jag är välkommen in och titta runt i hans hus.

Jag är ju inte direkt spekulant men tackar i alla fall ja till erbjudandet.  Mannen tittar på mig med vänliga ögon och verkar glad över att få lite sällskap. Han presenterar sig som Evert Jansson. Evert har lite svårt att gå och säger att jag får titta runt i huset själv.

Det är ett vackert hus med kakelugnar och med en vedspis i köket. Jag blir fascinerad av alla gamla vackra möbler och virkade täcken på sängarna. Men snart går jag tillbaka till Evert där han sitter i sin fåtölj och tackar för att jag fick titta in. Evert vill gärna bjuda på en kopp kaffe innan jag åker vidare. Kokkaffet puttrar på spisen och ur skafferiet plockar han fram skorpor.

Evert berättar om livet han levt på den gamla gården och hur lycklig han och hans familj varit där. Sedan han blev änkling har livet blivit annorlunda och ensamt. Han berättar att det är dags att flytta till ålderdomshemmet i stan.

Snart är det dags att tacka för mig men Evert vill gärna visa mig något innan jag åker vidare. Vi går ut på gårdsplanen och bort mot ett litet hus som visar sig vara Everts snickarbod. Överallt på väggarna hänger gamla fina verktyg och på snickarbänken ligger ett halvfärdigt snickeriarbete. Jag får en lite obehaglig känsla och dum som jag är frågar jag Evert om det spökar här.

Evert börjar skratta och säger att – detta är min bästa plats i livet och jag har ägnat så mycket tid här men har då aldrig sett något spöke!

När han skrattar ser jag hans fina smilgropar där mellan alla rynkor och tänker att han måste varit väldigt snygg när han var ung. Jag skäms lite och säger att jag naturligtvis bara skojade.

När jag kommit fram till stan tänker jag fortfarande på den lilla gården och hur fint och spännande det varit. Jag vill så gärna ha något minne kvar så jag bestämmer mig för att gå in till mäklaren som har kontor mitt i stan. Jag förklarar vilket hus som jag är intresserad av och att jag gärna skulle vilja få prospektet på gården.

–  Jaha joo! Det går bra det! Du menar gården som är Evert Janssons dödsbo?

Borgvattnets Prästgård

IMG_0967

På Facebook ser jag att flera av mina  facebook-vänner besökt Borgvattnets Prästgård på sin semester. Vårt fritidshus i Jämtland ligger ca 2,5 mil från prästgården så det händer att även jag gör en utflykt dit till Sveriges mest hemsökta hus.

För några år sedan tog jag en vän med mig till Borgvattnet för att visa hur vackert byn ligger med sin sjö nedanför. Naturligtvis ville vi också åka upp till prästgården.

Det var otroligt vackert väder med strålande sol. Det stod inte många bilar parkerade utanför det gamla huset så vi hittade snabbt en skuggig plats att ställa bilen på.  Hunden Pelle var med i bilen, vilket innebar att vi inte kunde gå in i prästgården tillsammans.

Min vän gick in först och han kunde ta den tid på sig som han ville medan jag promenerade med Pelle. Jag hade ju besökt stället vid flera tillfällen tidigare!

Så småningom kom min vän ut från huset och han såg roat nöjd ut, och tyckte att det hade varit spännande. Jag började känna mig trött efter hundpromenaden men tänkte att jag tar en snabb titt in i det gamla huset ändå.

Bild1

Jag upptäcker direkt att de börjat med lite nya attraktioner i huset. För direkt in till höger i ett sovrum sitter tre damer, tidsenligt klädda i grå klänningar och uppsatt hårknut, och dricker kaffe! Den ena av dem ser ledsen ut och en annan verkar också handarbeta. Jag vinkar glatt till dem, men de tar ingen notis av mig. Istället går jag trappan upp till övervåningen där alla sovrummen ligger. En familj med två barn kommer just ut från ett av rummen.

Trappan upp till övervåningen tog nästan knäcken på mina artros-knän så jag behövde sätta mig någonstans en stund. Jag vet inte vad som flög i mig men jag gick in i ett av sovrummen, stänger till dörren och lägger mig på sängen och drar en gammal filt över mig.

Plötsligt öppnas dörren och den lilla familjen står bredvid sängen och skriker i högan sky! De rusar ut och springer ner för trappan. Jag hör dem berätta för personalen att det ligger ett spöke i en av sängarna. Då kliver jag upp, viker ihop filten och tassar ut ur rummet.

Den likbleka familjen tar med sig personalen upp till sovrummet. Naturligtvis ligger det inget ”spöke” där, men jag hör alla säga att det fanns tydliga spår i sängen efter ”något” som legat där! Jag skrattar så gott för mig själv och tänker att människor är bra hysteriska!

Jag bestämmer mig snart för att gå ut från huset till min vän och hund. Jag tackar personalen för att jag fått göra ett besök hos dem. Speciellt tyckte jag det var fint ordnat med attraktionen med damerna i sovrummet! – Personalen tittar oförstående på mig!!

https://www.laxton.se/

U-båten

IMG_4374

Har varit några dagar på Åland med dotter och barnbarn. Hyrde en liten stuga nära havet. Helt fantastiskt! Älskar denna ö. Fiske, sol och doft från Ålands skärgård. Lyckliga barn med avslappnad mamma och mormor.

IMG_4372

Men reflexmässigt blickar jag ut över Ålands skärgård med en rysning. – Det finns väl inga U-båtar här och nu…?

Under åren 1987-1991 hyrde vi en liten stuga på Åland årsvis. Det var en lycklig tid tillsammans med min familj. Barnen var 8 och 10 år när vi fick stugan. Stugan hade ingen el, det var utedass och vatten hämtade vi från brunnen på tomten.

IMG_4373

Sommartid var vi där så gott som varje helg. Vi tog färjan till Eckerö och parkerade bilen vid Hummelviks camping. Sedan gick vi ca 4 km med vår packning över berg och i skog längs vattnet för att komma till stugan. Den låg öde med endast ett knappt synligt litet hus som granne. Grannhuset stod oftast tomt och det var bara ett fåtal gånger som vi träffade grannarna.

Vi fiskade, paddlade kanot, åkte motorbåt och badade från bryggan. Till middag grillade vi den nyfångade fisken. På kvällen eldade vi i den öppna spisen och till skenet från tända ljus spelade vi monopol med barnen.

En kväll när barnen precis somnat sitter jag med min mamma på verandan och blickar ut över vattnet. Det är en stilla och underbar kväll. Jag vet inte varför både min mammas och mina egna blickar dras mot granntomten. Därnere vid strandkanten ålar sig en grodman just upp från vattnet in mot vassen som skiljer vår tomt mot granntomten.

Vi stelnar båda till och funderar på om vi verkligen såg rätt. Jag smyger in i huset och hämtar en kikare.

–  Jo, han låg där i vassen i svart grodmansdräkt, och med en Walkie-talkie i handen. Han verkade kommunicera med någon.

Vi blev så rädda, mamma och jag! Vi smög in i huset och från fönstret tittade vi bort mot vassen. Vi såg honom inte därifrån men ibland gungade vassen till. Mobiler hade vi inte på den tiden, så vi kunde inte ringa efter hjälp.

Det blev ingen sömn för oss den natten utan istället satt vi där och stirrade ut genom sovrumsfönstret. Min mamma hade tagit fram en stålgalge som hon skulle sticka i nacken på grodmannen om han kom till vår stuga!

Så småningom blev det morgon och både mamma och jag kände oss lite modigare så vi gick bort mot vassen. Vi hittade ingen grodman men det syntes tydliga spår efter någon som legat där. Barnen funderade nog över varför vi ville åka hem redan på lördagen istället för på söndagen som vi bestämt.

Några veckor efter denna händelse följer min syster och hennes två barn med oss ut till stugan på Åland. Vi har några härliga dagar tillsammans där. En kväll står hennes son och tittar ut genom fönstret med kikare. Med hög röst säger han plötsligt:

–  Vad är det förnågonting där ute på vattnet?

Jag sliter till mig kikaren, tittar och skriker:

–  Det är en U-båt!!!

Vi tar de kikare som finns tillgängliga och nu står vi där alla sex vid fönstret och tittar ut mot vattnet. Vi ser hur U-båten sakta glida fram i vattnet. Endast periskopet är synligt en bit över vattenytan. Jag hör mig själv hyperventilera när jag ser att U-båten verkar ta sikte mot den lilla ön mittemot. Någon av oss skriker:

–  Den är på väg mot ön…!

Nu är U-båten framme vid ön mittemot! Plötsligt ser vi hur den reser sig och kliver upp på ön. Och det är den största älg vi någonsin sett!

Stulen plånbok

IMG_4356

Sitter här i köket och vet nu inte riktigt vad jag ska säga!

Jag handlade lite på macken idag.  En knapp mil härifrån ligger den. Det är tur att vi har en mack här på landet där man kan handla lite av varje, t ex mjölk, som jag handlade idag.

När jag kommit hem och plockat undan det jag hade handlat hittade jag inte min plånbok. Hällde ut hela väskans innehåll på köksbordet, men den fanns inte där. Letade igenom bilen från golv till tak, men nej den fanns inte där heller.

Jag funderade på vad jag hade i plånboken: alla mina kort; bankkort, kreditkort och vad det nu är för en massa kort man har. Viktiga kvitton, kort på hunden, och sist men inte minst just nu, en hel del kontanter också.

Då kom jag på att jag förmodligen glömde plånboken i kassan när jag hade betalat, så jag ringde till macken. Men nej, de hade inte sett någon kvarglömd plånbok.

Lät hon inte lite märklig? Jag fick en känsla av att hon ljög. Så jag bestämde mig för att åka tillbaka och förhöra henne på plats.

Jag sa till expediten på macken att plånboken måste finnas där, jag glömde den ju på disken! Jag bad henne hämta de andra som just nu också arbetade på macken. Kanske var det någon av de som tagit den. Hon gick ut bakom disken och jag tyckte det dröjde evigheter innan hon kom tillbaka med sin kollega. Tyvärr hade inte hon heller sett någon plånbok.

Jag kände hur jag började koka av ilska och sa att jag lämnar inte macken förrän plånboken kommit fram. De säger till mig att kanske någon kund har stulit den.

Så småningom bestämde jag mig för att åka hem och ordna med en polisanmälan. Gick ut från macken och såg alla MC-killar som satt utanför och snackade. Det är lite lustigt att de alltid hänger här på macken. Jag satte mig i bilen och körde iväg.

När jag kommit halvvägs hem tvärstannade jag: MC-killarna! Naturligtvis! De satt ju där redan när jag var på macken och handlade. Snabbt vände jag bilen och körde tillbaka. Nu måste jag gaska upp mig. Parkerar nära gänget och kliver ut. Talar om för dem att jag glömde min plånbok här på macken och nu undrar jag vem av dem som har stulit den.

MC-killen, som verkar vara gängets ledare, kommer mot mig. Han säger:

– Det är ingen av oss som har stulit någon plånbok!

Jag tjafsar en stund med ”ledaren” och sätter mig sedan i bilen igen. Så småningom börjar jag känna mig hungrig och tycker att jag måste nog åka hem.

Nyss hemkommen bestämde jag mig för att inte laga någon mat utan endast kasta i mig en macka innan jag ringer polisen. Öppnade kylskåpet – och där på en hylla låg plånboken!