Brand på hotell

Blir ledsen när jag tänker på att Grekens i Knivsta brann ner! Jag var där en vecka innan tillsammans med ”Gravidtjejerna” och åt underbart god grekisk mat.

Bränder är jag livrädd för. Det första jag gör när jag checkat in på ett hotell är därför att alltid kolla upp nödutgångar och lokalisera var exakt mitt rum finns i hotellet samt läsa info om utrymning vid eventuell fara.

Den här gången skulle vi på konferens i en av, i mitt tycke, Sveriges vackraste stad. Jag arbetade på ett stort datautbildningsföretag och bussen skulle avgå från Stockholm på förmiddagen. Min kompis och kollega, Brita, skulle också följa med. Jag såg fram emot att träffa henne och dela rum med henne.

När jag stigit på bussen får jag veta att Brita blivit sjuk och kommer därför inte att åka med. Jag är då nästan på väg att hoppa av bussen igen, men besinnar mig.

Strax innan bussens avgång ser jag en tjej som hastar fram emot bussen. Hon har en enormt stor resväska med sig. Jag funderar på om jag missat att ta med mig något. Jag hade ju bara min lilla weekend väska.

Så småningom rullar bussen iväg och tar oss söder ut. Efter några timmar är vi så framme vid hotellet och vid incheckningen får jag nu veta att jag ska dela rum med kvinnan med väskan. Konferensen kör så småningom igång  och pågår någon timma. Efter det får vi ledigt ett par timmar och sedan ska vi träffas klockan sju i restaurangen för middag och fest.

Min nya rumskompis och jag drar oss upp på rummet där vi bekantar oss med varandra och pratar om ditt och datt samtidigt som vi gör oss i ordning inför kvällen. Så småningom frågar jag var hon bor. Hon klappar då på sin stora resväska och säger:

–  Det här är mitt hem! Jag arbetar så mycket och reser runt i Sverige och bor på olika hotell hela tiden. Allt jag  behöver och äger har jag med mig i resväskan, säger hon samtidigt som hon nu öppnar väskan, drar fram en nytvättad blus, ett strykjärn och en liten ministrykbräda. Jag tittar fascinerat på min nya kompis och funderar på om hon också har en liten tvättmaskin i sin väska. Och då frågar hon om jag vill ha en drink. 

–  Ja tack, jag tar gärna en Campari, säger jag och skrattar!

Camparin och två kristallglas plockas fram ur väskan. Då kan jag inte låta bli och skoja med henne och säger att jag gärna tar en skiva apelsin i drinken. Jo då, det fanns också i väskan!

Middagen och festen blev både god och trevlig. Trerätters meny med mycket vin och prat. Festen efter kantades av musik, dans och mera vin. Men så småningom var det i alla fall dags för min rumskompis och mig att dra oss tillbaka till  rummet.

Vi var trötta men låg i våra sängar och småpratade eftersom vi inte riktigt kunde komma till ro förrän musiken och stojet tystnat på hotellet. Så småningom sov vi i alla fall båda två och förhoppningsvis också resten av hotellets gäster.

Jag vet inte hur länge jag hade sovit när jag plötsligt vaknar av att brandlarmet går. Jag rusar upp ur sängen, väcker min rumskompis, slänger på mig kläder, tar min handväska och slänger den över axeln och ropar till min kompis:

–  Det brinner i hotellet, vi måste utrymma! Ta din väska, ditt hem, och skynda dig!

–  Hinner vi ta en kopp kaffe först? säger hon sömndrucket och plockar fram kaffe och kaffekokare ur väskan. Men hon inser snabbt att det är allvar och att vi måste lämna rummet så fort som möjligt.

Vi hjälps åt med den stora väskan och förstår att vi måste gå i trappan ner till receptionen. Hissen får ju ej användas vid brand eller annan fara! Rumsdörrar vi passerar bankar vi på för att eventuellt väcka sovande hotellgäster. Någon dörr öppnas och vi förklarar att det brinner och hotellet måste utrymmas. En man säger att han inte känner någon röklukt så han stänger dörren och kryper ner i sin säng igen. En annan påstår att det säkert bara är en brandövning och går in på sitt rum igen.

I ett trappfönster som vi passerar ser vi utanför på gatan tre brandbilar med blåljus påslagna. Snart är vi nere i receptionen och där är det endast vi två, receptionisten och några brandmän. Två av brandmännen kommer emot oss och säger:

–  Ni två är de enda som lämnat sina rum! Tack för det! Den här gången var det dock ”bara” ett inbrott i hotellets sidobyggnad. Men nästa gång kan det vara allvar!

Ut med det nya, in med det gamla

För några år sedan kastade jag alla mina gamla blomkrukor som jag hade. Jag köpte nya, moderna krukor istället. Just nu ägnar jag mig åt att byta ut mina nya krukor mot gamla. Gamla krukor är vackra och har en själ. Blir glad för mina blommors skull som får stå i dessa gamla fina krukor. Dessutom vårdar jag liksom mina blommor lite bättre. En sak har jag dock lärt mig, gamla krukor är dyrare än de nya!

En ny passion som jag har är bestick från 60- och 70-talet.

Funderingarna är många!

Hur många salladsbestick får jag plats med i min kökslåda?

Finns det något annat nytt som jag kan kasta ut och istället hämta hem det gamla av?

Ärlighet varar längst??

Om drygt en vecka kommer min syster Ing-Marie på besök till mig. Vi har inte setts sedan långt före pandemin så jag ser verkligen framemot det. Bland annat ska vi ut i skogen och plocka lingon. På mina hundpromenader kikar jag runt i skogarna här efter bra lingonställen. Tyvärr så hittar jag bara fläckvisa ställen med lingon.

På en av hundpromenaderna idag såg jag en kvinna bredvid stigen sittande på huk.

— Plockar du bär?

— Ja, jag plockar blåbär.

— Ja för lingon finns det ju inte så mycket av, sa jag.

— Jo, ojo, säger hon och pekar ut mot en plats lite längre in i skogen. Min man är där borta och plockar blåbär och han säger att där finns det huuur mycket lingon som helst, men de behöver en vecka till på sig för att mogna riktigt.

— Jaha, säger jag samtidigt som jag memorerar platsen, och vandrar vidare med hunden.

Det hon sa till mig får mig att tänka på en händelse för länge sedan som jag har svårt att glömma och som ofta poppar upp i huvudet:

Min man och jag var på fiskesemester i Norrland. Vi stannade till vid småtjärnar och sjöar som vi hittade och provfiskade i. Till slut hittade vi en fin liten sjö i skogen där det nappade i ett. Vi drog upp både öring och röding, och inte var de små heller. Min man hittade naturligtvis bästa fiskeplatsen, en bit ut i sjön, där han stod med sina vadarstövlar på.

Så småningom var det dags att göra upp eld och äta lite. Gabriel gick in i skogen och plockade torra kvistar och grenar som vi kunde elda med. Då dyker det plötsligt upp två män som börjar prata med mig.

— Finns det någon fisk i den här sjön?

— Ja, oja, det finns huuur mycket som helst! Min man har fiskat där säger jag och pekar ut platsen. Han har dragit upp både öring och röding.

Efter en kort stund kommer Gabriel tillbaka. Männen frågar honom:

— Har du fått någon fisk?

— Nej, nej, här finns ingen fisk! Inte ett enda napp har vi fått, svarar Gabriel!

Männen tittar på mig. Jag tittar ner i marken. Männen tar sina spön och går bort till Gabriels fiskeplats, trär på sig vadarstövlar, vadar ut och börjar fiska!

Barnens Ö

Var det här sista sommardagen?

En kompis ringde mig och ville att jag skulle hänga med på en utflykt till Barnens Ö. Han kände till många fina badstränder där och det här såg ut att bli sista sommardagen enligt väderprognosen. Jag kunde inte tacka nej, trots pandemin, eftersom det var längesedan vi sågs.

Jag packade badkläder och lite mat, passande en god picknick. Anders hämtade upp mig och vi styrde kosan mot Barnens Ö på Väddö. Där hittade vi en fin ”egen” liten strand, packade upp, bytte om och kastade oss i havet. Kallt, skönt saltvatten smekte våra varma kroppar när vi busade runt som barn i vattnet.

Efter lite mat i magarna tog Anders mig, helt oförberett, i famnen och sa att han hade saknat mig. Precis då mörknar himmelen och åskan mullrar i öster. Skulle regnet komma? Det skulle ju vara vackert väder hela dagen!

Snabbt plockar vi ihop våra saker och slänger in det i bilen. Regnet verkade inte komma så vi bestämde att ta en promenad runt på Barnens Ö bland alla de gamla husen. Barnens Ö invigdes 1912. Här bedrevs kollo-verksamhet och hit kom barn från Stockholm för att tillbringa somrarna.

Det är en kuslig känsla när vi går runt bland alla gamla övergivna hus. Viss kollo-verksamhet bedrivs här fortfarande på somrarna men nu ligger Barnens Ö öde. Vi känner på dörrhandtagen till de hus vi tittar runt bland. De flesta hus står olåsta. 

När vi kommer till ett stort, gult, halvförfallet hus, kan vi inte bärga oss längre. Vi går trappan upp till ingången, trycker ner handtaget och går in. Vi kliver rakt in i köket och det första vi ser är en rostig nyckelring med nycklar som ligger på köksbordet.

Det är väldigt stökigt i huset och i rummen står obäddade sängar. I en hög på golvet ligger en massa gamla kläder som ser ut som komna från början av 1900-talet. Jag plockar upp ett plagg för att titta närmare på det som visar sig vara en gammal brunrutig flickklänning. Just precis då hörs pianoklink från övervåningen och en späd flickröst som sjunger och vi förstår att vi inte är ensamma i huset.

Anders tar min hand och vi går mot trappan till övervåningen. Vi ropar ”Hallå”, men ingen svarar. Ja, ja, vi går väl upp och hälsar på flickan då!

Mycket riktigt, där uppe står ett piano. Pianot är mycket gammalt och dammigt. Men ingen som varken spelar eller sjunger syns till. Vi får rysningar i hela kroppen och springer ner för trappan igen. Det första vi ser där är att nyckelringen på bordet är borta. Nu blir vi rädda och uppskakade. Vi rusar fram till ytterdörren, trycker ner handtaget och det är låst. Vi kommer inte ut!

En bit in i köket finns en trappa som förmodligen leder ner till källaren. Vi rusar mot den och tar oss ner mot en dörr som leder in i källaren. Det är mörkt och kallt. Jag får spindelväv i ansiktet som jag torkar bort med handen och känner då att jag är alldeles våt av svett.

Längre fram ser vi en ljusspringa och vi hoppas på att det är en dörr där som leder oss ut i det fria igen. Vi famlar i mörkret efter ett handtag, hittar det, trycker ner handtaget och dörren far upp med en smäll. Vi är ute igen, vi rusar bort till bilen, kastar oss in, stänger och låser dörrarna.

Plötsligt tittar solen fram igen och de sista sommarstrålarna strilar in i bilen på oss!

Sim i bassäng

Tankini

Hade bokat en 3-veckors resa till Gran Canaria med avgång 29 april. Den blev ju tyvärr inte av. Jag hade inhandlat flera nya tankinin i olika former och mönster. En tankini är en 2-delad badddräkt med linne och bikinibyxa eller badshorts som man kan kombinera som man vill. Tankiniöverdelen täcker magen men kan lätt rullas upp så man får sol på magen.

I mitten på 80-talet var det inne med neonfärgade baddräkter. Det vet jag för jag hade en! Jag skulle ut på jobb i en svensk stad och skulle bo på ett hotell där jag bott tidigare och visste därför att hotellet hade en inomhusbassäng. Det var ett perfekt tillfälle att komma igång med motion och simning.

Baddräkten köpte jag före avresan och den var neonrosa. Den hade det senaste snittet och var väldigt sexig, tyckte jag.

Efter första dagens jobb, tillbaks på hotellet, var det då dags att svida om och bege sig till bassängen. Det var bara jag där så jag hade hela bassängen för mig själv. Efter jag simmat några vändor så dyker en familj upp. Mamma, pappa och en liten flicka. De blir stående vid bassängkanten och studerar mig.

Pappan pekar mot mig. Då gör jag lite konster i vattnet för att imponera. Snurrar runt, dyker ner och simmar lite under vattnet, kastar mig upp i en piruett-liknande rörelse, simmar lite på rygg.

Nu hör jag flickan säga: -Mamma jag vill inte bada! Sedan börjar hon att gråta.

Mamman tar flickan i handen och familjen lämnar och går ut. -Aj då, det var inte meningen att skvätta så i vattnet!

När jag kliver upp ur vattnet förstår jag varför de gick. Längs mina ben rinner neonrosa färg, bassängvattnet är rosa och där jag simmat ser jag skarpa neonrosa slingor.

 

 

Prästen som försvann

Prästen2

När vi köpte vårt fritidshus för ca 30 år sedan berättade grannar historier om fastigheten för oss. Bland annat historien om prästen som försvann.

På 60-talet var det gudstjänst här varje söndag. Prästen rodde hit från andra sidan sjön och alla runtomkring samlades här på vår äng. Men en söndag uteblev prästen och ingen såg honom igen. Prästens båt strandade tom här utanför vårt hus. Man misstänkte därför att prästen hade drunknat.

Människor sökte på vattnet och det draggades. Men någon präst hittades inte. Därför började det nu pratas om att prästen hade rymt med sin älskarinna här ifrån byn. Älskarinnan hade nämligen flyttat ett par dagar innan prästen försvann. Båten som flöt iland här var iscensatt.

Gåtan förblev olöst – tills för ett par dagar sedan!

Mitt barnbarn Alvin fiskade upp:

  • en gammal strumpa
  • ett par kalsonger i 60-talssnitt
  • rester från en gammal prästkappa

Italienskt rån

IMG_0029 (2)

Härlig sommar med mycket sol! Fint solbränd över hela kroppen. Nej, förresten, jag har ett ärr på armen, lång skåra, som alltid är vit samt små vita prickar runt om på högra armen. Blir påmind om sommaren 1989 varje gång jag ser ärren.

Jag hade precis hämtat ut en tjänstebil som jag fick disponera av företaget jag arbetade på. En splitterny Volvo 744, svart och blank, Black Line. Jag och min familj bestämde att vi skulle göra en tre veckors bilsemester i Italien. Barnen var 10 och 12 år gamla. Det var helt fantastiskt och den bästa semester och sommar jag någonsin haft. Min man pratar flytande Italienska eftersom han levt och arbetat där när han var i tjugoårsåldern.

Gabriel visade oss runt i Rom, allt ifrån katakomber, Colosseum, etruskernas boplats, kyrkor och restauranger dit inga turister kom. Vi besökte San Marino, Venedig, Pisa samt många fler städer.

Naturligtvis måste vi besöka Neapel och Pompeji också, så vi begav oss söderut. Strax före infarten till Neapel stannar vi vid en affär. Jag var tvungen att handla tamponger och dambindor. Bra, jag hittade ett paket maxpack med 100 bindor till extrapris. På den tiden var det inte tunna trosskydd utan tjocka bindor, typ blöjor. Här fanns också en bensinmack, perfekt eftersom vi var tvungna att tanka. Personal på macken kommer fram till bilen och hjälper oss. De varnar oss också och säger att vi måste vara försiktiga i Neapel. Lägg alla väskor i bagageutrymmet och lås ordentligt. Lås också alla dörrar och se till att fönster är stängda.

Vi lydde och gjorde som de sa. Mina dambindor och tamponger tryckte jag ner i min svarta bag. Jag fick knappt igen blixtlåset på bagen men efter lite pressande och våld så gick det igen. Den svarta bagen ville jag ha lätt tillhands så den ställde jag faktiskt på golvet vid passagerarsätet, vid mina fötter.

Nu rullade vi in i Neapel. Så mycket människor och så mycket trafik hade jag aldrig sett tidigare. Men trafiken flöt sakta på hela tiden, även om det var rött vid trafikljusen.

Rondeller är fascinerande i Neapel; har du kört in så får du köra några varv innan du kommer ut igen. Även så i den första rondellen vi kom till. Vi har precis kört in och bredvid oss har vi nu en vespa med två män på. De kör väldig nära och den ena killen tittar in på mig. Ahhh, han var ju riktigt snygg! Jag börjar sjunga ”Pappa jag vill ha en Italienare”, allt vad jag orkar, tills min man ber mig vänligt men mycket bestämt att sluta.

Nu rullar vi sakta framåt igen, och där dyker männen på vespan upp bredvid mig, igen. Och då smäller det till! Rutan bredvid mig krossas, jag får ett slag i huvudet och hela jag täcks av glas. En hand och en arm sträcks in i bilen ner mot golvet vid mina fötter. Den svarta bagen rycks upp, och jag håller fast den. Han drar och sliter i bagen, men jag håller fast. Då ser jag att det blöder på min arm och jag tänker; släpp bagen annars mister du hela armen!

Allt gick väldigt snabbt! Jag skriker, barnen i baksätet skriker, och Gabriel har stannat bilen och är nästan på väg att springa efter den flyende vespan och min bag. Nu rusar det fram människor från alla håll och kanter för att komma till vår hjälp. Det dröjer inte heller länge förrän polisen kommer. Polisen lotsar oss sedan genom Neapels gator till polishuset. Vi ska på förhör så de kan gripa gärningsmännen. Innan förhöret tar en av poliserna mig till sjukhuset (upplevelse att åka polisbil i Neapel). Jag fick duscha av mig allt glas och jag blev omplåstrad.

Tillbaka till polisens kontor igen där Gabriel precis har blivit förhörd. Det sista vi nu måste göra är att redovisa vad som fanns i min stulna svarta bag!

Äntligen kan jag andas

Pelle hund och jag begav oss iväg vid 10-tiden för resan mot Hammerdal och 50 mil bort. Det kändes skönt att komma iväg. De sista veckorna tycker jag att jag känt mig instängd och inte riktigt kunnat andas. Vädret, pandemin?

Bilfärden går bra, och jag vill ringa min dotter för att berätta det, innan jag blir helt bortkopplad från både telefon och internet på Norrlandsvägarna. Längs motorvägen som jag far fram på hittar jag så småningom en rastplats där jag svänger in. Rastar och vattnar hunden, tar en kopp kaffe ur termosen och ringer Magda.

Snart svänger jag ut från rastplatsen igen. Det är inte mycket trafik så det går fint att köra. Men ganska snart har jag en bil bakom mig som jag tycker ligger liiite för nära. Jag släpper lite på gaspedalen för att föraren ska välja att köra om. Men han gör inte det! Ok, då gasar jag på igen och bilen följer efter tätt i hasorna.

Rätt vad det är kör bilen bakom mig upp bredvid min bil och ligger där en lång stund. Det är en stor, mörk, bil, med tonade rutor. Jag får en flasch back: i 18-årsåldern med nytt körkort, jag och min syster blir prejade av en bil med två killar i, de förföljde oss och vi höll inte på att bli av med dem!

Men den här bilen kör så småningom om mig och jag ser den inte mer framför mig. Nu svänger jag av in på småvägarna längs Indalsälven och jag känner mig trygg igen.

Det kan inte vara sant! Efter några mil ser jag bilen långt där framför mig igen. Det verkar nästan som att den väntar in mig lite eftersom den kör långsamt. Snabb som jag är svänger jag in på en avtagsväg och kör en bit tills jag hittar ett ställe att vända på. Så småningom är jag ute på stora vägen igen. Bilen syns inte till. Inte förrän jag kört någon mil och passerar en rastplats längs Indalsälven, där bilen står.

Jag kör ytterligare några mil och ser återigen bilen bakom mig. Den kör om och försvinner långt där framför mig. Har jag blivit tokig, varför inbillar jag mig att jag är förföljd?

I Bispgården finns en bensinmack där vi alltid brukar stanna för att tanka, även om det inte behövs, och här brukar vi också köpa glass. Så tänker jag göra även idag. Jag svänger in på macken, ser direkt den mörka bilen och snabbt som f…n svänger jag ut från macken igen.

Nu är det bara 8 mil kvar! Jag har hög puls och märker ibland att jag hyperventilerar. Sätter på lite lugnande musik och försöker sjunga med. Rätt vad det är så kör bilen om mig med en rasande fart och jag ser den inte mer.

Nu har jag inte långt kvar och alldeles strax kör jag den branta backen ner mot stugan och sjön. Jag parkerar bilen, stiger ur, tar ett djupt andetag genom näsan, låter luften sakta sippra ut genom munnen och känner att äntligen kan jag andas igen.

Jag öppnar bagageluckan, släpper ut Pelle som verkar lika lycklig som jag. Oftast springer  han direkt upp till stugan men nu viker han av runt buskarna och springer skällande ner mot sjön. Han försvinner och jag ”springer” efter honom.

Och då ser jag bilen, parkerad, där nere vid skön. Hjärtat bultar och ur min strupe kommer ett skri. Hunden skäller!

Då öppnas bildörren och ur sin nya fina bil stiger Adrian, min son!

IMG_5108

Flugfiske i Hammerdal

IMG_5082

Håller på att packa! I morgon drar jag till Jämtland och fritidshuset i Hammerdal. Det har regnat mycket där uppe men nu ser det ut som att det ska vända. Har en lista med saker som jag alltid packar efter, så jag inte glömmer något, t ex nycklarna. Längst ner på listan står det numera FLUGFISKESPÖ. Jag funderar en stund och bestämmer mig för att ta med det också.

Förr i tiden fiskade jag väldigt mycket tillsammans med familjen. Flugfiske gillade jag allra bäst. Med vadarstövlar och spöet i handen stod jag ofta långt ut i forsen och kastade. Många män beundrade min teknik och häpnade över de fiskar jag fångade. Av någon anledning slutade jag med fisket och tittade istället bara på när andra fiskade. Har för mig att anledningen var att jag tyckte synd om fisken.

Jag skrattar när jag tänker på förra årets fiskeupplevelse:

Dagen innan vi åkte upp förra sommaren bestämde jag mig för att jag ville börja flugfiska igen. Min man tyckte det var en bra idé och sa att jag kan få låna hans spö. Nej, jag ville ha ett eget spö! Så jag slog slag i saken och för 399:- köpte jag ett, som jag tyckte, mycket fint flugfiskespö på Biltema.

Väl uppe i Hammerdal provkastade jag några gånger på land för att se om jag kom i håg hur man gjorde. Jag kände mig nöjd, även om min man tyckte att  jag inte lyssnade på honom. Han tyckte att jag skulle åka ner till forsen och provkasta där istället. Bra idé, i morgon åker vi dit!

Eftersom jag tyckte att det här var riktigt kul ville jag ”go all in” och binda mig en egen fluga också.

Samma här: min man tyckte att jag inte lyssnade på honom när vi sedan på kvällen satt där och band flugor. Det är ju lite smått och pillrigt så jag bestämde mig för att ta en stor krok och göra en stor fluga. Jag valde svart  mohairgarn (som Emina använder till sina käpphästar). Då gick Gabriel från bordet! För att den skulle bli riktigt snygg band jag fast lite vita vingar på den (dun från Gabriels dunjacka, som jag pillade ut). Så där ja!

Nästa dag ville Gabriel inte åka med till forsen!! Däremot följde Magda, min dotter med, för att heja på som hon sa.

I strömmande vattendrag trivs öringen, det vet jag, och tydligen vet andra det också. För där jag tänkte kasta står en gubbe och flugfiskar. Jag tar mitt spö och går fram till honom:

–  Hej! Har du något emot att jag kastar lite här vid sidan om dig? Jag ska bara provkasta ett par gånger. Jag är nybörjare och har ett nytt spö, säger jag, och visar det för honom. Han tittar på det och sedan på mig. Han skrattar till och blinkar lite mot mig. Jisses tänker jag, han flörtar med mig, eller!

–  Har du fått någon fisk, frågar jag honom.

–  Neej, det nappar inte idag!

Vad bra tänker jag och visar fram min nya fluga. Nu skrattar han ordentligt och säger:

–  På  den där får du ingen fisk, eventuellt kan en sjuk gammal id av misstag hugga på den.  Jag säger till honom att det gör inget för jag vill egentligen inte ha någon fisk för jag tycker synd om den. Då visar han fram sin fluga och jag förstår att han är ett riktigt proffs.

Mannen tar sin utrustning och går bort till Magda. De börja småprata samtidigt som de tittar bort mot mig. Själv koncentrerar jag mig på mitt första kast. Jäklar, det gick inte så bra! Linan trasslar i hop sig i luften och det tar en stund för mig att reda ut det.

Andra kastet går desto bättre! Jag vet att man inte behöver kasta långt. Det viktiga är att man kan placera flugan där man vill ha den, där man tror att fisken står. Men nu hade jag bestämt att jag ville bara kasta så långt som  möjligt, bara för att testa min kapacitet. Linan svischar fram och tillbaka i luften en lång stund medan jag släpper ut linan mer och mer. Jag står en lång stund så, bara för ljudet och känslans skull. Och nu placerar jag ut flugan långt, långt ut med en spikrak lina. Yeah!

Och där sitter kroken fast!!! Mannen ropar till mig att det ligger en stor stock där ute på botten och nu har jag fastnat i den. Jag ropar tillbaka: -Nej jag tror att en gammal id sitter på kroken.

Magda skriker:

–  Mamma, du har fått en stor öring! Både Magda och mannen rusar fram till mig. Mannen ser blek ut och han har munnen öppen. Det verkar som om att han vill säga något men det kommer liksom inga ljud ur honom.

Tur att Magda fanns på plats så hon kunde hjälpa mig att få iland den. Egentligen tyckte jag nog att vi kunde släppt tillbaka den.

Både Magda och jag känner oss nöjda så vi plockar i hop fiske grejerna för att åka hem igen. Men innan vi går och säger hej då till mannen, klipper jag loss min fluga från linnen, håller fram den mot honom och säger att han får den av mig.

Han tackar nej och säger att han har sådana flugor själv!

IMG_5081

Sol och Vår och Brända Tomten

Råbiff

Allt om Mat recept på Råbiff

I början på 70-talet var största nöjet att på fredag- och lördagskvällar, besöka olika discon i Stockholm. Min bästa vän då, Eva, var oftast den snyggaste tjejen på hela discot och killarna flockades runt henne. Men just den här lördagskvällen var det jag som träffade discots snyggaste kille!

Plötsligt stod han bara där framför mig och log mot mig. Jag kände att mitt hjärta bultade. Guuud detta var ju min drömprins! Vi dansade resten av kvällen och när det var dags att gå vandrade vi tillsammans mot tunnelbanan. Världens snyggaste kille höll min hand! Hela dagen hade vårsolen lyst och värmt upp Stockholm. Nu var det sen kväll och det doftade så gott från den sköna vinden som blåste in från Mälaren. Jag gick som på moln!

Väl framme vid tunnelbanan skulle vi skiljas åt. Han tog mitt ansikte i sina händer och sa:

–  Dig vill jag träffa igen! Får jag bjuda dig på Restaurang i morgon?

Jag trodde at jag skulle svimma! Vi bestämde att träffas utanför Brända Tomten kl. 16 nästa dag.

Den natten blev det inte mycket sömn; tänkte på min drömprins och längtade, längtade tills vi skulle ses igen.

Nu var klockan strax före 16 på söndagen. Solen skiner även denna vackra vårdag, och jag står utanför Brända Tomten, denna fina, anrika restaurang vid Stureplan. Jo, jag fick vänta ett tag, men så småningom kommer han mot mig. Han tar mig i sin famn och säger att han är glad att se mig igen. Åhhh detta är min blivande man, tänker jag!

På restaurangen får vi ett mysigt litet bord för oss själva, med tända ljus. Han bjöd flott både förrätt, varmrätt och efterrätt. Minns att vi bland annat åt Lyxig Råbiff med kapris och allt annat gott som hör till. En hel del öl blev det också, framförallt från hans sida.

Jag var lycklig!

Vi sitter länge och pratar och äter men så småningom börjar det bli dags att avrunda och han ber om notan. I väntan på notan kysser han mig på kinden, går på toaletten och därefter såg jag honom aldrig mer….!