Hus till salu

IMG_0009

Så underbart här i Jämtland. Hösten har kommit lite längre än hemma, och jag älskar ju hösten. Jag är glad att jag tog mig tiden att köra upp till stugan för ett par dagar i lugn och ro. Jag kan sitta vid sjökanten och bara andas. Den friska luften gör mig nästan yr i huvudet!

Tar små utflykter med bilen och stannar på vackra ställen längs forsen. I går tog jag faktiskt en utflykt till staden som ligger 4 mil bort från stugan. Jag blir alltid så förundrad över alla vackra hus som jag ser och sett under många år längs vägarna till stan.

När jag kommit ungefär halvvägs ser jag att den lilla gård, som jag passerat många gånger, och som är ett av mina favorithus, är till salu. Jag bestämde mig snabbt för att svänga in på gårdsplanen och stiga ur bilen.

I fönsterna hänger tunna spetsgardiner och jag tycker mig se att någon kikar ut på mig bakom en gardin. Skulle jag våga knacka på och fråga om jag får titta in? Jag hinner bara tänka tanken när dörren till huset öppnas. Och där på trappan står nu en gammal farbror som säger att jag är välkommen in och titta runt i hans hus.

Jag är ju inte direkt spekulant men tackar i alla fall ja till erbjudandet.  Mannen tittar på mig med vänliga ögon och verkar glad över att få lite sällskap. Han presenterar sig som Evert Jansson. Evert har lite svårt att gå och säger att jag får titta runt i huset själv.

Det är ett vackert hus med kakelugnar och med en vedspis i köket. Jag blir fascinerad av alla gamla vackra möbler och virkade täcken på sängarna. Men snart går jag tillbaka till Evert där han sitter i sin fåtölj och tackar för att jag fick titta in. Evert vill gärna bjuda på en kopp kaffe innan jag åker vidare. Kokkaffet puttrar på spisen och ur skafferiet plockar han fram skorpor.

Evert berättar om livet han levt på den gamla gården och hur lycklig han och hans familj varit där. Sedan han blev änkling har livet blivit annorlunda och ensamt. Han berättar att det är dags att flytta till ålderdomshemmet i stan.

Snart är det dags att tacka för mig men Evert vill gärna visa mig något innan jag åker vidare. Vi går ut på gårdsplanen och bort mot ett litet hus som visar sig vara Everts snickarbod. Överallt på väggarna hänger gamla fina verktyg och på snickarbänken ligger ett halvfärdigt snickeriarbete. Jag får en lite obehaglig känsla och dum som jag är frågar jag Evert om det spökar här.

Evert börjar skratta och säger att – detta är min bästa plats i livet och jag har ägnat så mycket tid här men har då aldrig sett något spöke!

När han skrattar ser jag hans fina smilgropar där mellan alla rynkor och tänker att han måste varit väldigt snygg när han var ung. Jag skäms lite och säger att jag naturligtvis bara skojade.

När jag kommit fram till stan tänker jag fortfarande på den lilla gården och hur fint och spännande det varit. Jag vill så gärna ha något minne kvar så jag bestämmer mig för att gå in till mäklaren som har kontor mitt i stan. Jag förklarar vilket hus som jag är intresserad av och att jag gärna skulle vilja få prospektet på gården.

–  Jaha joo! Det går bra det! Du menar gården som är Evert Janssons dödsbo?

U-båten

IMG_4374

Har varit några dagar på Åland med dotter och barnbarn. Hyrde en liten stuga nära havet. Helt fantastiskt! Älskar denna ö. Fiske, sol och doft från Ålands skärgård. Lyckliga barn med avslappnad mamma och mormor.

IMG_4372

Men reflexmässigt blickar jag ut över Ålands skärgård med en rysning. – Det finns väl inga U-båtar här och nu…?

Under åren 1987-1991 hyrde vi en liten stuga på Åland årsvis. Det var en lycklig tid tillsammans med min familj. Barnen var 8 och 10 år när vi fick stugan. Stugan hade ingen el, det var utedass och vatten hämtade vi från brunnen på tomten.

IMG_4373

Sommartid var vi där så gott som varje helg. Vi tog färjan till Eckerö och parkerade bilen vid Hummelviks camping. Sedan gick vi ca 4 km med vår packning över berg och i skog längs vattnet för att komma till stugan. Den låg öde med endast ett knappt synligt litet hus som granne. Grannhuset stod oftast tomt och det var bara ett fåtal gånger som vi träffade grannarna.

Vi fiskade, paddlade kanot, åkte motorbåt och badade från bryggan. Till middag grillade vi den nyfångade fisken. På kvällen eldade vi i den öppna spisen och till skenet från tända ljus spelade vi monopol med barnen.

En kväll när barnen precis somnat sitter jag med min mamma på verandan och blickar ut över vattnet. Det är en stilla och underbar kväll. Jag vet inte varför både min mammas och mina egna blickar dras mot granntomten. Därnere vid strandkanten ålar sig en grodman just upp från vattnet in mot vassen som skiljer vår tomt mot granntomten.

Vi stelnar båda till och funderar på om vi verkligen såg rätt. Jag smyger in i huset och hämtar en kikare.

–  Jo, han låg där i vassen i svart grodmansdräkt, och med en Walkie-talkie i handen. Han verkade kommunicera med någon.

Vi blev så rädda, mamma och jag! Vi smög in i huset och från fönstret tittade vi bort mot vassen. Vi såg honom inte därifrån men ibland gungade vassen till. Mobiler hade vi inte på den tiden, så vi kunde inte ringa efter hjälp.

Det blev ingen sömn för oss den natten utan istället satt vi där och stirrade ut genom sovrumsfönstret. Min mamma hade tagit fram en stålgalge som hon skulle sticka i nacken på grodmannen om han kom till vår stuga!

Så småningom blev det morgon och både mamma och jag kände oss lite modigare så vi gick bort mot vassen. Vi hittade ingen grodman men det syntes tydliga spår efter någon som legat där. Barnen funderade nog över varför vi ville åka hem redan på lördagen istället för på söndagen som vi bestämt.

Några veckor efter denna händelse följer min syster och hennes två barn med oss ut till stugan på Åland. Vi har några härliga dagar tillsammans där. En kväll står hennes son och tittar ut genom fönstret med kikare. Med hög röst säger han plötsligt:

–  Vad är det förnågonting där ute på vattnet?

Jag sliter till mig kikaren, tittar och skriker:

–  Det är en U-båt!!!

Vi tar de kikare som finns tillgängliga och nu står vi där alla sex vid fönstret och tittar ut mot vattnet. Vi ser hur U-båten sakta glida fram i vattnet. Endast periskopet är synligt en bit över vattenytan. Jag hör mig själv hyperventilera när jag ser att U-båten verkar ta sikte mot den lilla ön mittemot. Någon av oss skriker:

–  Den är på väg mot ön…!

Nu är U-båten framme vid ön mittemot! Plötsligt ser vi hur den reser sig och kliver upp på ön. Och det är den största älg vi någonsin sett!