Sim i bassäng

Tankini

Hade bokat en 3-veckors resa till Gran Canaria med avgång 29 april. Den blev ju tyvärr inte av. Jag hade inhandlat flera nya tankinin i olika former och mönster. En tankini är en 2-delad badddräkt med linne och bikinibyxa eller badshorts som man kan kombinera som man vill. Tankiniöverdelen täcker magen men kan lätt rullas upp så man får sol på magen.

I mitten på 80-talet var det inne med neonfärgade baddräkter. Det vet jag för jag hade en! Jag skulle ut på jobb i en svensk stad och skulle bo på ett hotell där jag bott tidigare och visste därför att hotellet hade en inomhusbassäng. Det var ett perfekt tillfälle att komma igång med motion och simning.

Baddräkten köpte jag före avresan och den var neonrosa. Den hade det senaste snittet och var väldigt sexig, tyckte jag.

Efter första dagens jobb, tillbaks på hotellet, var det då dags att svida om och bege sig till bassängen. Det var bara jag där så jag hade hela bassängen för mig själv. Efter jag simmat några vändor så dyker en familj upp. Mamma, pappa och en liten flicka. De blir stående vid bassängkanten och studerar mig.

Pappan pekar mot mig. Då gör jag lite konster i vattnet för att imponera. Snurrar runt, dyker ner och simmar lite under vattnet, kastar mig upp i en piruett-liknande rörelse, simmar lite på rygg.

Nu hör jag flickan säga: -Mamma jag vill inte bada! Sedan börjar hon att gråta.

Mamman tar flickan i handen och familjen lämnar och går ut. -Aj då, det var inte meningen att skvätta så i vattnet!

När jag kliver upp ur vattnet förstår jag varför de gick. Längs mina ben rinner neonrosa färg, bassängvattnet är rosa och där jag simmat ser jag skarpa neonrosa slingor.

 

 

Italienskt rån

IMG_0029 (2)

Härlig sommar med mycket sol! Fint solbränd över hela kroppen. Nej, förresten, jag har ett ärr på armen, lång skåra, som alltid är vit samt små vita prickar runt om på högra armen. Blir påmind om sommaren 1989 varje gång jag ser ärren.

Jag hade precis hämtat ut en tjänstebil som jag fick disponera av företaget jag arbetade på. En splitterny Volvo 744, svart och blank, Black Line. Jag och min familj bestämde att vi skulle göra en tre veckors bilsemester i Italien. Barnen var 10 och 12 år gamla. Det var helt fantastiskt och den bästa semester och sommar jag någonsin haft. Min man pratar flytande Italienska eftersom han levt och arbetat där när han var i tjugoårsåldern.

Gabriel visade oss runt i Rom, allt ifrån katakomber, Colosseum, etruskernas boplats, kyrkor och restauranger dit inga turister kom. Vi besökte San Marino, Venedig, Pisa samt många fler städer.

Naturligtvis måste vi besöka Neapel och Pompeji också, så vi begav oss söderut. Strax före infarten till Neapel stannar vi vid en affär. Jag var tvungen att handla tamponger och dambindor. Bra, jag hittade ett paket maxpack med 100 bindor till extrapris. På den tiden var det inte tunna trosskydd utan tjocka bindor, typ blöjor. Här fanns också en bensinmack, perfekt eftersom vi var tvungna att tanka. Personal på macken kommer fram till bilen och hjälper oss. De varnar oss också och säger att vi måste vara försiktiga i Neapel. Lägg alla väskor i bagageutrymmet och lås ordentligt. Lås också alla dörrar och se till att fönster är stängda.

Vi lydde och gjorde som de sa. Mina dambindor och tamponger tryckte jag ner i min svarta bag. Jag fick knappt igen blixtlåset på bagen men efter lite pressande och våld så gick det igen. Den svarta bagen ville jag ha lätt tillhands så den ställde jag faktiskt på golvet vid passagerarsätet, vid mina fötter.

Nu rullade vi in i Neapel. Så mycket människor och så mycket trafik hade jag aldrig sett tidigare. Men trafiken flöt sakta på hela tiden, även om det var rött vid trafikljusen.

Rondeller är fascinerande i Neapel; har du kört in så får du köra några varv innan du kommer ut igen. Även så i den första rondellen vi kom till. Vi har precis kört in och bredvid oss har vi nu en vespa med två män på. De kör väldig nära och den ena killen tittar in på mig. Ahhh, han var ju riktigt snygg! Jag börjar sjunga ”Pappa jag vill ha en Italienare”, allt vad jag orkar, tills min man ber mig vänligt men mycket bestämt att sluta.

Nu rullar vi sakta framåt igen, och där dyker männen på vespan upp bredvid mig, igen. Och då smäller det till! Rutan bredvid mig krossas, jag får ett slag i huvudet och hela jag täcks av glas. En hand och en arm sträcks in i bilen ner mot golvet vid mina fötter. Den svarta bagen rycks upp, och jag håller fast den. Han drar och sliter i bagen, men jag håller fast. Då ser jag att det blöder på min arm och jag tänker; släpp bagen annars mister du hela armen!

Allt gick väldigt snabbt! Jag skriker, barnen i baksätet skriker, och Gabriel har stannat bilen och är nästan på väg att springa efter den flyende vespan och min bag. Nu rusar det fram människor från alla håll och kanter för att komma till vår hjälp. Det dröjer inte heller länge förrän polisen kommer. Polisen lotsar oss sedan genom Neapels gator till polishuset. Vi ska på förhör så de kan gripa gärningsmännen. Innan förhöret tar en av poliserna mig till sjukhuset (upplevelse att åka polisbil i Neapel). Jag fick duscha av mig allt glas och jag blev omplåstrad.

Tillbaka till polisens kontor igen där Gabriel precis har blivit förhörd. Det sista vi nu måste göra är att redovisa vad som fanns i min stulna svarta bag!

Äntligen kan jag andas

Pelle hund och jag begav oss iväg vid 10-tiden för resan mot Hammerdal och 50 mil bort. Det kändes skönt att komma iväg. De sista veckorna tycker jag att jag känt mig instängd och inte riktigt kunnat andas. Vädret, pandemin?

Bilfärden går bra, och jag vill ringa min dotter för att berätta det, innan jag blir helt bortkopplad från både telefon och internet på Norrlandsvägarna. Längs motorvägen som jag far fram på hittar jag så småningom en rastplats där jag svänger in. Rastar och vattnar hunden, tar en kopp kaffe ur termosen och ringer Magda.

Snart svänger jag ut från rastplatsen igen. Det är inte mycket trafik så det går fint att köra. Men ganska snart har jag en bil bakom mig som jag tycker ligger liiite för nära. Jag släpper lite på gaspedalen för att föraren ska välja att köra om. Men han gör inte det! Ok, då gasar jag på igen och bilen följer efter tätt i hasorna.

Rätt vad det är kör bilen bakom mig upp bredvid min bil och ligger där en lång stund. Det är en stor, mörk, bil, med tonade rutor. Jag får en flasch back: i 18-årsåldern med nytt körkort, jag och min syster blir prejade av en bil med två killar i, de förföljde oss och vi höll inte på att bli av med dem!

Men den här bilen kör så småningom om mig och jag ser den inte mer framför mig. Nu svänger jag av in på småvägarna längs Indalsälven och jag känner mig trygg igen.

Det kan inte vara sant! Efter några mil ser jag bilen långt där framför mig igen. Det verkar nästan som att den väntar in mig lite eftersom den kör långsamt. Snabb som jag är svänger jag in på en avtagsväg och kör en bit tills jag hittar ett ställe att vända på. Så småningom är jag ute på stora vägen igen. Bilen syns inte till. Inte förrän jag kört någon mil och passerar en rastplats längs Indalsälven, där bilen står.

Jag kör ytterligare några mil och ser återigen bilen bakom mig. Den kör om och försvinner långt där framför mig. Har jag blivit tokig, varför inbillar jag mig att jag är förföljd?

I Bispgården finns en bensinmack där vi alltid brukar stanna för att tanka, även om det inte behövs, och här brukar vi också köpa glass. Så tänker jag göra även idag. Jag svänger in på macken, ser direkt den mörka bilen och snabbt som f…n svänger jag ut från macken igen.

Nu är det bara 8 mil kvar! Jag har hög puls och märker ibland att jag hyperventilerar. Sätter på lite lugnande musik och försöker sjunga med. Rätt vad det är så kör bilen om mig med en rasande fart och jag ser den inte mer.

Nu har jag inte långt kvar och alldeles strax kör jag den branta backen ner mot stugan och sjön. Jag parkerar bilen, stiger ur, tar ett djupt andetag genom näsan, låter luften sakta sippra ut genom munnen och känner att äntligen kan jag andas igen.

Jag öppnar bagageluckan, släpper ut Pelle som verkar lika lycklig som jag. Oftast springer  han direkt upp till stugan men nu viker han av runt buskarna och springer skällande ner mot sjön. Han försvinner och jag ”springer” efter honom.

Och då ser jag bilen, parkerad, där nere vid skön. Hjärtat bultar och ur min strupe kommer ett skri. Hunden skäller!

Då öppnas bildörren och ur sin nya fina bil stiger Adrian, min son!

IMG_5108

Flugfiske i Hammerdal

IMG_5082

Håller på att packa! I morgon drar jag till Jämtland och fritidshuset i Hammerdal. Det har regnat mycket där uppe men nu ser det ut som att det ska vända. Har en lista med saker som jag alltid packar efter, så jag inte glömmer något, t ex nycklarna. Längst ner på listan står det numera FLUGFISKESPÖ. Jag funderar en stund och bestämmer mig för att ta med det också.

Förr i tiden fiskade jag väldigt mycket tillsammans med familjen. Flugfiske gillade jag allra bäst. Med vadarstövlar och spöet i handen stod jag ofta långt ut i forsen och kastade. Många män beundrade min teknik och häpnade över de fiskar jag fångade. Av någon anledning slutade jag med fisket och tittade istället bara på när andra fiskade. Har för mig att anledningen var att jag tyckte synd om fisken.

Jag skrattar när jag tänker på förra årets fiskeupplevelse:

Dagen innan vi åkte upp förra sommaren bestämde jag mig för att jag ville börja flugfiska igen. Min man tyckte det var en bra idé och sa att jag kan få låna hans spö. Nej, jag ville ha ett eget spö! Så jag slog slag i saken och för 399:- köpte jag ett, som jag tyckte, mycket fint flugfiskespö på Biltema.

Väl uppe i Hammerdal provkastade jag några gånger på land för att se om jag kom i håg hur man gjorde. Jag kände mig nöjd, även om min man tyckte att  jag inte lyssnade på honom. Han tyckte att jag skulle åka ner till forsen och provkasta där istället. Bra idé, i morgon åker vi dit!

Eftersom jag tyckte att det här var riktigt kul ville jag ”go all in” och binda mig en egen fluga också.

Samma här: min man tyckte att jag inte lyssnade på honom när vi sedan på kvällen satt där och band flugor. Det är ju lite smått och pillrigt så jag bestämde mig för att ta en stor krok och göra en stor fluga. Jag valde svart  mohairgarn (som Emina använder till sina käpphästar). Då gick Gabriel från bordet! För att den skulle bli riktigt snygg band jag fast lite vita vingar på den (dun från Gabriels dunjacka, som jag pillade ut). Så där ja!

Nästa dag ville Gabriel inte åka med till forsen!! Däremot följde Magda, min dotter med, för att heja på som hon sa.

I strömmande vattendrag trivs öringen, det vet jag, och tydligen vet andra det också. För där jag tänkte kasta står en gubbe och flugfiskar. Jag tar mitt spö och går fram till honom:

–  Hej! Har du något emot att jag kastar lite här vid sidan om dig? Jag ska bara provkasta ett par gånger. Jag är nybörjare och har ett nytt spö, säger jag, och visar det för honom. Han tittar på det och sedan på mig. Han skrattar till och blinkar lite mot mig. Jisses tänker jag, han flörtar med mig, eller!

–  Har du fått någon fisk, frågar jag honom.

–  Neej, det nappar inte idag!

Vad bra tänker jag och visar fram min nya fluga. Nu skrattar han ordentligt och säger:

–  På  den där får du ingen fisk, eventuellt kan en sjuk gammal id av misstag hugga på den.  Jag säger till honom att det gör inget för jag vill egentligen inte ha någon fisk för jag tycker synd om den. Då visar han fram sin fluga och jag förstår att han är ett riktigt proffs.

Mannen tar sin utrustning och går bort till Magda. De börja småprata samtidigt som de tittar bort mot mig. Själv koncentrerar jag mig på mitt första kast. Jäklar, det gick inte så bra! Linan trasslar i hop sig i luften och det tar en stund för mig att reda ut det.

Andra kastet går desto bättre! Jag vet att man inte behöver kasta långt. Det viktiga är att man kan placera flugan där man vill ha den, där man tror att fisken står. Men nu hade jag bestämt att jag ville bara kasta så långt som  möjligt, bara för att testa min kapacitet. Linan svischar fram och tillbaka i luften en lång stund medan jag släpper ut linan mer och mer. Jag står en lång stund så, bara för ljudet och känslans skull. Och nu placerar jag ut flugan långt, långt ut med en spikrak lina. Yeah!

Och där sitter kroken fast!!! Mannen ropar till mig att det ligger en stor stock där ute på botten och nu har jag fastnat i den. Jag ropar tillbaka: -Nej jag tror att en gammal id sitter på kroken.

Magda skriker:

–  Mamma, du har fått en stor öring! Både Magda och mannen rusar fram till mig. Mannen ser blek ut och han har munnen öppen. Det verkar som om att han vill säga något men det kommer liksom inga ljud ur honom.

Tur att Magda fanns på plats så hon kunde hjälpa mig att få iland den. Egentligen tyckte jag nog att vi kunde släppt tillbaka den.

Både Magda och jag känner oss nöjda så vi plockar i hop fiske grejerna för att åka hem igen. Men innan vi går och säger hej då till mannen, klipper jag loss min fluga från linnen, håller fram den mot honom och säger att han får den av mig.

Han tackar nej och säger att han har sådana flugor själv!

IMG_5081

Tant Lilly i Ronneby

I mitt hjärta finns Ronneby! I mitt hjärta finns Kim! I mitt hjärta finns Kims mamma, Tant Lilly!

Mina första tio år här i livet, bodde jag i Ronneby. Jag var tio år när jag flyttade till Stockholm med min syster, upp till Pappa. Men Ronneby kunde vi inte glömma! Varje skollov och varje sommarlov reste vi tillbaka till farmor och farfar och våra vänner. Fortfarande reser jag då och då tillbaka och det bästa med Ronneby är att få träffa Kim!

Kim har varit min bästa vän sedan första klass och vi träffas fortfarande. Vi hade den roligaste och mest sorglösa tonårstid tillsammans, som man kan tänka sig. Kims mamma, Tant Lilly, var fantastisk! Hon fanns alltid där för oss ungdomar, gräddade underbart goda pannkakor och hon gav oss många goda råd. Tant Lilly var konstnär och målade många vackra och fina tavlor. Hon författade också och skrev både dikter och berättelser.

IMG_4609
Målad av Lilly Hall 1977

2004 bilade jag och min dotter Magda ner till Ronneby för några dagars semester. Där hade vi underbara dagar med sol och bad samt naturligtvis gjorde vi också ett besök på Tosia Bonnadan och Ronneby Brunn. Vi bodde hos Kim som då hade ett hus med utsikt över Ronneby Kyrka, från där jag har många minnen. 

Så småningom var det dags för Magda och mig att resa tillbaka hem, men innan vi gjorde det föreslog Kim att vi måste hälsa på hennes mamma. Tant Lilly hade nyligen flyttat till ett boende nära där Folkets Park tidigare låg. Tant Lilly var född 1911 och började nu bli gammal och kanske skulle detta bli vårt sista möte. Men Tant Lilly var inte rädd för döden! Nej, hon talade ofta om hur hon skulle bli hämtad och få resa till ”ljusets land”. Ja, nästan att hon längtade!

Vi handlade med oss gott fikabröd och stod nu utanför dörren till Tant Lillys boende. Kim öppnar och går direkt in i det lilla pentryt för att dona med kaffet. Magda och jag blir stående i dörröppningen och ser Tant Lilly sitta på sängkanten.

När Tant Lilly ser Magda och mig skiner hon upp och ser så lycklig ut. Det strålar ett ljus och skimmer runt henne, nästan övernaturligt! Hon slår i glädje ihop sina händer och utbrister:

–  Men åhhh, kommer ni nu? Vad jag har väntat och vad jag har längtat! Är det dags att åka nu? Ska jag lägga mig ner på sängen? Är det ljust där, dit vi ska?

Jag blir mållös och vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen. Jag tittar på Magda och mig själv och tänker på att vi har vita sommarkläder på oss båda två.

Tant Lilly fortsätter:

–  Men vem är det som står bredvid dig?

Jag ryser lite grann och känner nu att så här nära Gud har jag nog aldrig tidigare varit! Jag hör mig själv viska fram, nästan ohörbart:

–  Det är Sankte Per!

Tant Lilly frågar: –  Ska han också följa med?

Där blir vi avbrutna av Kim som har kaffet klart och att vi ska komma och sätta oss i soffan och fika. Hon hjälper sin mamma till soffan och vi har en mysig stund tillsammans runt kaffebordet. Men mina tankar finns hela tiden på det Tant Lilly sagt. Jag funderar på hur jag ska kunna berätta detta för Kim sedan.

Så småningom tar vi farväl av Tant Lilly och vi promenerar bort mot parkeringen. Nu passade jag också på att berätta för Kim vad Tant Lilly sagt. Det kändes svårt att berätta och jag var rädd för hur Kim skulle ta det.

När jag har berättat färdigt tittar Kim på mig och brister ut i gapskratt:

–  Men Annika, mamma ska få byta boende och väntade på att sköterskan skulle komma och hämta mamma och ta henne dit. Det är mycket större och ljusare!

Brukshotellet

Brukshotellet

Sedan mitten av 80-talet har jag arbetat med datautbildning. Gammal sekreterare som jag var så lärde jag mig snabbt olika kontorssystem som bl a ordbehandling och kalkylering. Det här med att utbilda passade mig perfekt eftersom jag fick träffa användare och hjälpa dem. Än idag när jag är ute och arbetar får jag ofta höra ”vilket tålamod du har….”!

Då på 80-talet reste jag runt mycket i Sverige och höll kurser och hjälpte användare på plats. Det innebar att jag fick besöka många orter som jag ibland inte ens hade hört talas om. Speciellt älskade jag de gamla ”bruksorterna” (Bruksorter i Sverige). Alla var glada när jag kom och ville ofta visa sin uppskattning på olika sätt! Jag fick många gånger sightseeing runt i samhället eller på brukets produktion. Det hände också att jag blev hembjuden till någon på middag eller att det ordnades med en liten fest för mig på kvällen.

Den här gången skulle jag åka till en ort som jag varit på tidigare, och hålla en ordbehandlingskurs. Jag körde upp med bil kvällen innan och skulle bo på ortens gamla vackra brukshotell. Det var mörkt redan när jag kom fram. Jag parkerade min bil och funderade lite på varför det inte fanns fler bilar på parkeringen.

Har det blivit någon missuppfattning med bokningen? Hotellet såg nedsläckt ut! Nästan lite spökligt!  Men jag går ändå fram till porten för att knacka på och ser då att det hänger ett kuvert på dörren med mitt namn på.

Jag öppnar kuvertet och kan läsa att i natt är jag den enda gästen på hotellet så jag måste hämta nyckeln hos vaktmästaren som bor en bit bort. En vägbeskrivning fanns också med.

Det här ville jag inte riktig vara med om! Men jag är trött efter bilfärden och hade inget annat val än att hämta nyckeln. När jag sedan står där framför hotellporten igen, med nyckeln för att låsa upp, ser jag hur mina händer darrar. Jag tänder upp belysningen i hallen och ser den gamla vackra trappan jag skulle gå upp för för att komma till mitt rum. Mina steg knarrar och det låter som om någon går efter mig upp för trappan.

Den natten blev det inte många timmars sömn. När jag låg där i sängen försökte jag intala mig själv att gamla trähus låter. Husen rör på sig så det knarrar och knakar i det gamla träet. Precis som steg! Skuggorna i rummet, tänkte jag, kom från träden som månen lyste på och det blåste ju ute.

På morgonen är det dödstyst i det gamla huset! Det är fortfarande mörkt ute men nu är det dags att gå ut från rummet och ner för trappan.

När jag hunnit halvvägs ner i den knarrande trappan ser jag något som får mig att gallskrika och känna hur benen viker sig så jag faller ner på trappsteget. Där nere står det, – Spöket!

Då ser jag hur spöket rusar fram emot mig och där står hon: städerskan, i vit städrock och med det gråa håret alldeles rufsigt. Jag tror hon blev minst lika rädd som jag.

Några veckor efter denna händelse var det då dags att åka upp till samma ort igen. Ett rum på Brukshotellet var bokat åt mig. Innan jag påbörjade min bilresa norr över så ringde jag till hotellet för att höra om de hade många hotellgäster i natt.

– Jo, svarade de, hotellet är fullbokat!

Vilken lättnad!

När jag väl är framkommen går jag in på hotellet och fram till den lilla receptionen. Presenterar mig och jag får nyckeln till mitt rum. Mannen bakom disken säger till mig:

–  I natt är hotellet fullbokat! Det här är nyckeln till annexet. Gå vägen ner mot skogen så ligger huset där på höger sida. Vi har bäddat där till dig, och du har hela det stora, gamla huset för dig själv där i natt!

Annexet

Pedro

LasCaneras (2)

Har suttit en stund vid datorn och surfat runt lite på resor till Gran Canaria. Har inte varit där sedan i våras och tycker att det börjar bli dags för en resa igen. När jag var ung, för sisådär 50 år sedan tillbringade jag många ledigheter och semestrar där, i Las Palmas. När jag var 19 år, 1971, flög jag för första gången dit.

Jag hade en fantastisk vecka i Las Palmas tillsammans med mina två systrar. Och det bästa av allt var att vi alla tre blev kära. Jag i Pedro!

Han visade mig runt på sin ö som han var så stolt över. Jag blev hembjuden till hans mamma, och jag tror att även hon tyckte om mig. Vi badade i Maspalomas. Vi drack Sangria i Santa Catalina-parken. Vi promenerade längs Las Canteras och i solnedgången satt vi på stranden. Och vi kysstes!

Det blev flera resor ner till Pedro. Men vi var ju ganska unga och så småningom rann allt ut i sanden. Istället började jag tillbringa mer och mer tid i Swinging London på Kings Road – och med Mick! Jag tänkte att Pedro träffade säkert någon annan svensk tjej!

Nu så här på äldre dar har jag sen några år tillbaka tagit upp resandet till Gran Canaria igen. Och överallt tycker jag mig se Pedro. Och jag kommer på mig själv att jag faktiskt letar efter honom.

Jag ser honom i mängden av alla gubbar som sitter i Catalina Parken och spelar Domino. Varje dag slår jag mina lovar runt bland gubbarna där. Eller var det han som satt på uteserveringen på Las Canteras och åt lunch? En dag tyckte jag till och med att han satt på bänken bland A-lagarna i Catalina Parken!

I våras reste jag ner till Gran Canaria igen. På flygplanet ner hamnar jag bredvid en kille i 40-års åldern. Han har bruna varma ögon och ser så mild ut. Det vilar faktiskt något bekant över honom.

Vi småpratar och så småningom berättar han att han reser ner till Las Palmas för att gå på bröllop.

–  Jag ska på bröllop, min syster ska gifta sig!

–  Så roligt. Reser hon till Las Palmas för att gifta sig!

–  Min syster bor i Las Palmas. Min pappa också. Pappa är från Las Palmas. När min mamma var ung reste hon mycket till Las Palmas och det var på en sådan resa jag blev till.

”  BINGOOO!!!!  ”

”Jag tänker – att nu sitter jag alltså här på planet, på väg ner till Las Palmas, för att delta i ett bröllop, som gäst och vän till brudens far! Min ny klänning kommer att passa perfekt!”

–  Heter din pappa Pedro….??

–  Nej, min pappa heter Fernando…?!

Hus till salu

IMG_0009

Så underbart här i Jämtland. Hösten har kommit lite längre än hemma, och jag älskar ju hösten. Jag är glad att jag tog mig tiden att köra upp till stugan för ett par dagar i lugn och ro. Jag kan sitta vid sjökanten och bara andas. Den friska luften gör mig nästan yr i huvudet!

Tar små utflykter med bilen och stannar på vackra ställen längs forsen. I går tog jag faktiskt en utflykt till staden som ligger 4 mil bort från stugan. Jag blir alltid så förundrad över alla vackra hus som jag ser och sett under många år längs vägarna till stan.

När jag kommit ungefär halvvägs ser jag att den lilla gård, som jag passerat många gånger, och som är ett av mina favorithus, är till salu. Jag bestämde mig snabbt för att svänga in på gårdsplanen och stiga ur bilen.

I fönsterna hänger tunna spetsgardiner och jag tycker mig se att någon kikar ut på mig bakom en gardin. Skulle jag våga knacka på och fråga om jag får titta in? Jag hinner bara tänka tanken när dörren till huset öppnas. Och där på trappan står nu en gammal farbror som säger att jag är välkommen in och titta runt i hans hus.

Jag är ju inte direkt spekulant men tackar i alla fall ja till erbjudandet.  Mannen tittar på mig med vänliga ögon och verkar glad över att få lite sällskap. Han presenterar sig som Evert Jansson. Evert har lite svårt att gå och säger att jag får titta runt i huset själv.

Det är ett vackert hus med kakelugnar och med en vedspis i köket. Jag blir fascinerad av alla gamla vackra möbler och virkade täcken på sängarna. Men snart går jag tillbaka till Evert där han sitter i sin fåtölj och tackar för att jag fick titta in. Evert vill gärna bjuda på en kopp kaffe innan jag åker vidare. Kokkaffet puttrar på spisen och ur skafferiet plockar han fram skorpor.

Evert berättar om livet han levt på den gamla gården och hur lycklig han och hans familj varit där. Sedan han blev änkling har livet blivit annorlunda och ensamt. Han berättar att det är dags att flytta till ålderdomshemmet i stan.

Snart är det dags att tacka för mig men Evert vill gärna visa mig något innan jag åker vidare. Vi går ut på gårdsplanen och bort mot ett litet hus som visar sig vara Everts snickarbod. Överallt på väggarna hänger gamla fina verktyg och på snickarbänken ligger ett halvfärdigt snickeriarbete. Jag får en lite obehaglig känsla och dum som jag är frågar jag Evert om det spökar här.

Evert börjar skratta och säger att – detta är min bästa plats i livet och jag har ägnat så mycket tid här men har då aldrig sett något spöke!

När han skrattar ser jag hans fina smilgropar där mellan alla rynkor och tänker att han måste varit väldigt snygg när han var ung. Jag skäms lite och säger att jag naturligtvis bara skojade.

När jag kommit fram till stan tänker jag fortfarande på den lilla gården och hur fint och spännande det varit. Jag vill så gärna ha något minne kvar så jag bestämmer mig för att gå in till mäklaren som har kontor mitt i stan. Jag förklarar vilket hus som jag är intresserad av och att jag gärna skulle vilja få prospektet på gården.

–  Jaha joo! Det går bra det! Du menar gården som är Evert Janssons dödsbo?