Tant Lilly i Ronneby

I mitt hjärta finns Ronneby! I mitt hjärta finns Kim! I mitt hjärta finns Kims mamma, Tant Lilly!

Mina första tio år här i livet, bodde jag i Ronneby. Jag var tio år när jag flyttade till Stockholm med min syster, upp till Pappa. Men Ronneby kunde vi inte glömma! Varje skollov och varje sommarlov reste vi tillbaka till farmor och farfar och våra vänner. Fortfarande reser jag då och då tillbaka och det bästa med Ronneby är att få träffa Kim!

Kim har varit min bästa vän sedan första klass och vi träffas fortfarande. Vi hade den roligaste och mest sorglösa tonårstid tillsammans, som man kan tänka sig. Kims mamma, Tant Lilly, var fantastisk! Hon fanns alltid där för oss ungdomar, gräddade underbart goda pannkakor och hon gav oss många goda råd. Tant Lilly var konstnär och målade många vackra och fina tavlor. Hon författade också och skrev både dikter och berättelser.

IMG_4609
Målad av Lilly Hall 1977

2004 bilade jag och min dotter Magda ner till Ronneby för några dagars semester. Där hade vi underbara dagar med sol och bad samt naturligtvis gjorde vi också ett besök på Tosia Bonnadan och Ronneby Brunn. Vi bodde hos Kim som då hade ett hus med utsikt över Ronneby Kyrka, från där jag har många minnen. 

Så småningom var det dags för Magda och mig att resa tillbaka hem, men innan vi gjorde det föreslog Kim att vi måste hälsa på hennes mamma. Tant Lilly hade nyligen flyttat till ett boende nära där Folkets Park tidigare låg. Tant Lilly var född 1911 och började nu bli gammal och kanske skulle detta bli vårt sista möte. Men Tant Lilly var inte rädd för döden! Nej, hon talade ofta om hur hon skulle bli hämtad och få resa till ”ljusets land”. Ja, nästan att hon längtade!

Vi handlade med oss gott fikabröd och stod nu utanför dörren till Tant Lillys boende. Kim öppnar och går direkt in i det lilla pentryt för att dona med kaffet. Magda och jag blir stående i dörröppningen och ser Tant Lilly sitta på sängkanten.

När Tant Lilly ser Magda och mig skiner hon upp och ser så lycklig ut. Det strålar ett ljus och skimmer runt henne, nästan övernaturligt! Hon slår i glädje ihop sina händer och utbrister:

–  Men åhhh, kommer ni nu? Vad jag har väntat och vad jag har längtat! Är det dags att åka nu? Ska jag lägga mig ner på sängen? Är det ljust där, dit vi ska?

Jag blir mållös och vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen. Jag tittar på Magda och mig själv och tänker på att vi har vita sommarkläder på oss båda två.

Tant Lilly fortsätter:

–  Men vem är det som står bredvid dig?

Jag ryser lite grann och känner nu att så här nära Gud har jag nog aldrig tidigare varit! Jag hör mig själv viska fram, nästan ohörbart:

–  Det är Sankte Per!

Tant Lilly frågar: –  Ska han också följa med?

Där blir vi avbrutna av Kim som har kaffet klart och att vi ska komma och sätta oss i soffan och fika. Hon hjälper sin mamma till soffan och vi har en mysig stund tillsammans runt kaffebordet. Men mina tankar finns hela tiden på det Tant Lilly sagt. Jag funderar på hur jag ska kunna berätta detta för Kim sedan.

Så småningom tar vi farväl av Tant Lilly och vi promenerar bort mot parkeringen. Nu passade jag också på att berätta för Kim vad Tant Lilly sagt. Det kändes svårt att berätta och jag var rädd för hur Kim skulle ta det.

När jag har berättat färdigt tittar Kim på mig och brister ut i gapskratt:

–  Men Annika, mamma ska få byta boende och väntade på att sköterskan skulle komma och hämta mamma och ta henne dit. Det är mycket större och ljusare!

Brukshotellet

Brukshotellet

Sedan mitten av 80-talet har jag arbetat med datautbildning. Gammal sekreterare som jag var så lärde jag mig snabbt olika kontorssystem som bl a ordbehandling och kalkylering. Det här med att utbilda passade mig perfekt eftersom jag fick träffa användare och hjälpa dem. Än idag när jag är ute och arbetar får jag ofta höra ”vilket tålamod du har….”!

Då på 80-talet reste jag runt mycket i Sverige och höll kurser och hjälpte användare på plats. Det innebar att jag fick besöka många orter som jag ibland inte ens hade hört talas om. Speciellt älskade jag de gamla ”bruksorterna” (Bruksorter i Sverige). Alla var glada när jag kom och ville ofta visa sin uppskattning på olika sätt! Jag fick många gånger sightseeing runt i samhället eller på brukets produktion. Det hände också att jag blev hembjuden till någon på middag eller att det ordnades med en liten fest för mig på kvällen.

Den här gången skulle jag åka till en ort som jag varit på tidigare, och hålla en ordbehandlingskurs. Jag körde upp med bil kvällen innan och skulle bo på ortens gamla vackra brukshotell. Det var mörkt redan när jag kom fram. Jag parkerade min bil och funderade lite på varför det inte fanns fler bilar på parkeringen.

Har det blivit någon missuppfattning med bokningen? Hotellet såg nedsläckt ut! Nästan lite spökligt!  Men jag går ändå fram till porten för att knacka på och ser då att det hänger ett kuvert på dörren med mitt namn på.

Jag öppnar kuvertet och kan läsa att i natt är jag den enda gästen på hotellet så jag måste hämta nyckeln hos vaktmästaren som bor en bit bort. En vägbeskrivning fanns också med.

Det här ville jag inte riktig vara med om! Men jag är trött efter bilfärden och hade inget annat val än att hämta nyckeln. När jag sedan står där framför hotellporten igen, med nyckeln för att låsa upp, ser jag hur mina händer darrar. Jag tänder upp belysningen i hallen och ser den gamla vackra trappan jag skulle gå upp för för att komma till mitt rum. Mina steg knarrar och det låter som om någon går efter mig upp för trappan.

Den natten blev det inte många timmars sömn. När jag låg där i sängen försökte jag intala mig själv att gamla trähus låter. Husen rör på sig så det knarrar och knakar i det gamla träet. Precis som steg! Skuggorna i rummet, tänkte jag, kom från träden som månen lyste på och det blåste ju ute.

På morgonen är det dödstyst i det gamla huset! Det är fortfarande mörkt ute men nu är det dags att gå ut från rummet och ner för trappan.

När jag hunnit halvvägs ner i den knarrande trappan ser jag något som får mig att gallskrika och känna hur benen viker sig så jag faller ner på trappsteget. Där nere står det, – Spöket!

Då ser jag hur spöket rusar fram emot mig och där står hon: städerskan, i vit städrock och med det gråa håret alldeles rufsigt. Jag tror hon blev minst lika rädd som jag.

Några veckor efter denna händelse var det då dags att åka upp till samma ort igen. Ett rum på Brukshotellet var bokat åt mig. Innan jag påbörjade min bilresa norr över så ringde jag till hotellet för att höra om de hade många hotellgäster i natt.

– Jo, svarade de, hotellet är fullbokat!

Vilken lättnad!

När jag väl är framkommen går jag in på hotellet och fram till den lilla receptionen. Presenterar mig och jag får nyckeln till mitt rum. Mannen bakom disken säger till mig:

–  I natt är hotellet fullbokat! Det här är nyckeln till annexet. Gå vägen ner mot skogen så ligger huset där på höger sida. Vi har bäddat där till dig, och du har hela det stora, gamla huset för dig själv där i natt!

Annexet

Pedro

LasCaneras (2)

Har suttit en stund vid datorn och surfat runt lite på resor till Gran Canaria. Har inte varit där sedan i våras och tycker att det börjar bli dags för en resa igen. När jag var ung, för sisådär 50 år sedan tillbringade jag många ledigheter och semestrar där, i Las Palmas. När jag var 19 år, 1971, flög jag för första gången dit.

Jag hade en fantastisk vecka i Las Palmas tillsammans med mina två systrar. Och det bästa av allt var att vi alla tre blev kära. Jag i Pedro!

Han visade mig runt på sin ö som han var så stolt över. Jag blev hembjuden till hans mamma, och jag tror att även hon tyckte om mig. Vi badade i Maspalomas. Vi drack Sangria i Santa Catalina-parken. Vi promenerade längs Las Canteras och i solnedgången satt vi på stranden. Och vi kysstes!

Det blev flera resor ner till Pedro. Men vi var ju ganska unga och så småningom rann allt ut i sanden. Istället började jag tillbringa mer och mer tid i Swinging London på Kings Road – och med Mick! Jag tänkte att Pedro träffade säkert någon annan svensk tjej!

Nu så här på äldre dar har jag sen några år tillbaka tagit upp resandet till Gran Canaria igen. Och överallt tycker jag mig se Pedro. Och jag kommer på mig själv att jag faktiskt letar efter honom.

Jag ser honom i mängden av alla gubbar som sitter i Catalina Parken och spelar Domino. Varje dag slår jag mina lovar runt bland gubbarna där. Eller var det han som satt på uteserveringen på Las Canteras och åt lunch? En dag tyckte jag till och med att han satt på bänken bland A-lagarna i Catalina Parken!

I våras reste jag ner till Gran Canaria igen. På flygplanet ner hamnar jag bredvid en kille i 40-års åldern. Han har bruna varma ögon och ser så mild ut. Det vilar faktiskt något bekant över honom.

Vi småpratar och så småningom berättar han att han reser ner till Las Palmas för att gå på bröllop.

–  Jag ska på bröllop, min syster ska gifta sig!

–  Så roligt. Reser hon till Las Palmas för att gifta sig!

–  Min syster bor i Las Palmas. Min pappa också. Pappa är från Las Palmas. När min mamma var ung reste hon mycket till Las Palmas och det var på en sådan resa jag blev till.

”  BINGOOO!!!!  ”

”Jag tänker – att nu sitter jag alltså här på planet, på väg ner till Las Palmas, för att delta i ett bröllop, som gäst och vän till brudens far! Min ny klänning kommer att passa perfekt!”

–  Heter din pappa Pedro….??

–  Nej, min pappa heter Fernando…?!

Hus till salu

IMG_0009

Så underbart här i Jämtland. Hösten har kommit lite längre än hemma, och jag älskar ju hösten. Jag är glad att jag tog mig tiden att köra upp till stugan för ett par dagar i lugn och ro. Jag kan sitta vid sjökanten och bara andas. Den friska luften gör mig nästan yr i huvudet!

Tar små utflykter med bilen och stannar på vackra ställen längs forsen. I går tog jag faktiskt en utflykt till staden som ligger 4 mil bort från stugan. Jag blir alltid så förundrad över alla vackra hus som jag ser och sett under många år längs vägarna till stan.

När jag kommit ungefär halvvägs ser jag att den lilla gård, som jag passerat många gånger, och som är ett av mina favorithus, är till salu. Jag bestämde mig snabbt för att svänga in på gårdsplanen och stiga ur bilen.

I fönsterna hänger tunna spetsgardiner och jag tycker mig se att någon kikar ut på mig bakom en gardin. Skulle jag våga knacka på och fråga om jag får titta in? Jag hinner bara tänka tanken när dörren till huset öppnas. Och där på trappan står nu en gammal farbror som säger att jag är välkommen in och titta runt i hans hus.

Jag är ju inte direkt spekulant men tackar i alla fall ja till erbjudandet.  Mannen tittar på mig med vänliga ögon och verkar glad över att få lite sällskap. Han presenterar sig som Evert Jansson. Evert har lite svårt att gå och säger att jag får titta runt i huset själv.

Det är ett vackert hus med kakelugnar och med en vedspis i köket. Jag blir fascinerad av alla gamla vackra möbler och virkade täcken på sängarna. Men snart går jag tillbaka till Evert där han sitter i sin fåtölj och tackar för att jag fick titta in. Evert vill gärna bjuda på en kopp kaffe innan jag åker vidare. Kokkaffet puttrar på spisen och ur skafferiet plockar han fram skorpor.

Evert berättar om livet han levt på den gamla gården och hur lycklig han och hans familj varit där. Sedan han blev änkling har livet blivit annorlunda och ensamt. Han berättar att det är dags att flytta till ålderdomshemmet i stan.

Snart är det dags att tacka för mig men Evert vill gärna visa mig något innan jag åker vidare. Vi går ut på gårdsplanen och bort mot ett litet hus som visar sig vara Everts snickarbod. Överallt på väggarna hänger gamla fina verktyg och på snickarbänken ligger ett halvfärdigt snickeriarbete. Jag får en lite obehaglig känsla och dum som jag är frågar jag Evert om det spökar här.

Evert börjar skratta och säger att – detta är min bästa plats i livet och jag har ägnat så mycket tid här men har då aldrig sett något spöke!

När han skrattar ser jag hans fina smilgropar där mellan alla rynkor och tänker att han måste varit väldigt snygg när han var ung. Jag skäms lite och säger att jag naturligtvis bara skojade.

När jag kommit fram till stan tänker jag fortfarande på den lilla gården och hur fint och spännande det varit. Jag vill så gärna ha något minne kvar så jag bestämmer mig för att gå in till mäklaren som har kontor mitt i stan. Jag förklarar vilket hus som jag är intresserad av och att jag gärna skulle vilja få prospektet på gården.

–  Jaha joo! Det går bra det! Du menar gården som är Evert Janssons dödsbo?