Barnens Ö

Var det här sista sommardagen?

En kompis ringde mig och ville att jag skulle hänga med på en utflykt till Barnens Ö. Han kände till många fina badstränder där och det här såg ut att bli sista sommardagen enligt väderprognosen. Jag kunde inte tacka nej, trots pandemin, eftersom det var längesedan vi sågs.

Jag packade badkläder och lite mat, passande en god picknick. Anders hämtade upp mig och vi styrde kosan mot Barnens Ö på Väddö. Där hittade vi en fin ”egen” liten strand, packade upp, bytte om och kastade oss i havet. Kallt, skönt saltvatten smekte våra varma kroppar när vi busade runt som barn i vattnet.

Efter lite mat i magarna tog Anders mig, helt oförberett, i famnen och sa att han hade saknat mig. Precis då mörknar himmelen och åskan mullrar i öster. Skulle regnet komma? Det skulle ju vara vackert väder hela dagen!

Snabbt plockar vi ihop våra saker och slänger in det i bilen. Regnet verkade inte komma så vi bestämde att ta en promenad runt på Barnens Ö bland alla de gamla husen. Barnens Ö invigdes 1912. Här bedrevs kollo-verksamhet och hit kom barn från Stockholm för att tillbringa somrarna.

Det är en kuslig känsla när vi går runt bland alla gamla övergivna hus. Viss kollo-verksamhet bedrivs här fortfarande på somrarna men nu ligger Barnens Ö öde. Vi känner på dörrhandtagen till de hus vi tittar runt bland. De flesta hus står olåsta. 

När vi kommer till ett stort, gult, halvförfallet hus, kan vi inte bärga oss längre. Vi går trappan upp till ingången, trycker ner handtaget och går in. Vi kliver rakt in i köket och det första vi ser är en rostig nyckelring med nycklar som ligger på köksbordet.

Det är väldigt stökigt i huset och i rummen står obäddade sängar. I en hög på golvet ligger en massa gamla kläder som ser ut som komna från början av 1900-talet. Jag plockar upp ett plagg för att titta närmare på det som visar sig vara en gammal brunrutig flickklänning. Just precis då hörs pianoklink från övervåningen och en späd flickröst som sjunger och vi förstår att vi inte är ensamma i huset.

Anders tar min hand och vi går mot trappan till övervåningen. Vi ropar ”Hallå”, men ingen svarar. Ja, ja, vi går väl upp och hälsar på flickan då!

Mycket riktigt, där uppe står ett piano. Pianot är mycket gammalt och dammigt. Men ingen som varken spelar eller sjunger syns till. Vi får rysningar i hela kroppen och springer ner för trappan igen. Det första vi ser där är att nyckelringen på bordet är borta. Nu blir vi rädda och uppskakade. Vi rusar fram till ytterdörren, trycker ner handtaget och det är låst. Vi kommer inte ut!

En bit in i köket finns en trappa som förmodligen leder ner till källaren. Vi rusar mot den och tar oss ner mot en dörr som leder in i källaren. Det är mörkt och kallt. Jag får spindelväv i ansiktet som jag torkar bort med handen och känner då att jag är alldeles våt av svett.

Längre fram ser vi en ljusspringa och vi hoppas på att det är en dörr där som leder oss ut i det fria igen. Vi famlar i mörkret efter ett handtag, hittar det, trycker ner handtaget och dörren far upp med en smäll. Vi är ute igen, vi rusar bort till bilen, kastar oss in, stänger och låser dörrarna.

Plötsligt tittar solen fram igen och de sista sommarstrålarna strilar in i bilen på oss!

Sol och Vår och Brända Tomten

Råbiff

Allt om Mat recept på Råbiff

I början på 70-talet var största nöjet att på fredag- och lördagskvällar, besöka olika discon i Stockholm. Min bästa vän då, Eva, var oftast den snyggaste tjejen på hela discot och killarna flockades runt henne. Men just den här lördagskvällen var det jag som träffade discots snyggaste kille!

Plötsligt stod han bara där framför mig och log mot mig. Jag kände att mitt hjärta bultade. Guuud detta var ju min drömprins! Vi dansade resten av kvällen och när det var dags att gå vandrade vi tillsammans mot tunnelbanan. Världens snyggaste kille höll min hand! Hela dagen hade vårsolen lyst och värmt upp Stockholm. Nu var det sen kväll och det doftade så gott från den sköna vinden som blåste in från Mälaren. Jag gick som på moln!

Väl framme vid tunnelbanan skulle vi skiljas åt. Han tog mitt ansikte i sina händer och sa:

–  Dig vill jag träffa igen! Får jag bjuda dig på Restaurang i morgon?

Jag trodde at jag skulle svimma! Vi bestämde att träffas utanför Brända Tomten kl. 16 nästa dag.

Den natten blev det inte mycket sömn; tänkte på min drömprins och längtade, längtade tills vi skulle ses igen.

Nu var klockan strax före 16 på söndagen. Solen skiner även denna vackra vårdag, och jag står utanför Brända Tomten, denna fina, anrika restaurang vid Stureplan. Jo, jag fick vänta ett tag, men så småningom kommer han mot mig. Han tar mig i sin famn och säger att han är glad att se mig igen. Åhhh detta är min blivande man, tänker jag!

På restaurangen får vi ett mysigt litet bord för oss själva, med tända ljus. Han bjöd flott både förrätt, varmrätt och efterrätt. Minns att vi bland annat åt Lyxig Råbiff med kapris och allt annat gott som hör till. En hel del öl blev det också, framförallt från hans sida.

Jag var lycklig!

Vi sitter länge och pratar och äter men så småningom börjar det bli dags att avrunda och han ber om notan. I väntan på notan kysser han mig på kinden, går på toaletten och därefter såg jag honom aldrig mer….!

Tant Lilly i Ronneby

I mitt hjärta finns Ronneby! I mitt hjärta finns Kim! I mitt hjärta finns Kims mamma, Tant Lilly!

Mina första tio år här i livet, bodde jag i Ronneby. Jag var tio år när jag flyttade till Stockholm med min syster, upp till Pappa. Men Ronneby kunde vi inte glömma! Varje skollov och varje sommarlov reste vi tillbaka till farmor och farfar och våra vänner. Fortfarande reser jag då och då tillbaka och det bästa med Ronneby är att få träffa Kim!

Kim har varit min bästa vän sedan första klass och vi träffas fortfarande. Vi hade den roligaste och mest sorglösa tonårstid tillsammans, som man kan tänka sig. Kims mamma, Tant Lilly, var fantastisk! Hon fanns alltid där för oss ungdomar, gräddade underbart goda pannkakor och hon gav oss många goda råd. Tant Lilly var konstnär och målade många vackra och fina tavlor. Hon författade också och skrev både dikter och berättelser.

IMG_4609
Målad av Lilly Hall 1977

2004 bilade jag och min dotter Magda ner till Ronneby för några dagars semester. Där hade vi underbara dagar med sol och bad samt naturligtvis gjorde vi också ett besök på Tosia Bonnadan och Ronneby Brunn. Vi bodde hos Kim som då hade ett hus med utsikt över Ronneby Kyrka, från där jag har många minnen. 

Så småningom var det dags för Magda och mig att resa tillbaka hem, men innan vi gjorde det föreslog Kim att vi måste hälsa på hennes mamma. Tant Lilly hade nyligen flyttat till ett boende nära där Folkets Park tidigare låg. Tant Lilly var född 1911 och började nu bli gammal och kanske skulle detta bli vårt sista möte. Men Tant Lilly var inte rädd för döden! Nej, hon talade ofta om hur hon skulle bli hämtad och få resa till ”ljusets land”. Ja, nästan att hon längtade!

Vi handlade med oss gott fikabröd och stod nu utanför dörren till Tant Lillys boende. Kim öppnar och går direkt in i det lilla pentryt för att dona med kaffet. Magda och jag blir stående i dörröppningen och ser Tant Lilly sitta på sängkanten.

När Tant Lilly ser Magda och mig skiner hon upp och ser så lycklig ut. Det strålar ett ljus och skimmer runt henne, nästan övernaturligt! Hon slår i glädje ihop sina händer och utbrister:

–  Men åhhh, kommer ni nu? Vad jag har väntat och vad jag har längtat! Är det dags att åka nu? Ska jag lägga mig ner på sängen? Är det ljust där, dit vi ska?

Jag blir mållös och vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen. Jag tittar på Magda och mig själv och tänker på att vi har vita sommarkläder på oss båda två.

Tant Lilly fortsätter:

–  Men vem är det som står bredvid dig?

Jag ryser lite grann och känner nu att så här nära Gud har jag nog aldrig tidigare varit! Jag hör mig själv viska fram, nästan ohörbart:

–  Det är Sankte Per!

Tant Lilly frågar: –  Ska han också följa med?

Där blir vi avbrutna av Kim som har kaffet klart och att vi ska komma och sätta oss i soffan och fika. Hon hjälper sin mamma till soffan och vi har en mysig stund tillsammans runt kaffebordet. Men mina tankar finns hela tiden på det Tant Lilly sagt. Jag funderar på hur jag ska kunna berätta detta för Kim sedan.

Så småningom tar vi farväl av Tant Lilly och vi promenerar bort mot parkeringen. Nu passade jag också på att berätta för Kim vad Tant Lilly sagt. Det kändes svårt att berätta och jag var rädd för hur Kim skulle ta det.

När jag har berättat färdigt tittar Kim på mig och brister ut i gapskratt:

–  Men Annika, mamma ska få byta boende och väntade på att sköterskan skulle komma och hämta mamma och ta henne dit. Det är mycket större och ljusare!

Pedro

LasCaneras (2)

Har suttit en stund vid datorn och surfat runt lite på resor till Gran Canaria. Har inte varit där sedan i våras och tycker att det börjar bli dags för en resa igen. När jag var ung, för sisådär 50 år sedan tillbringade jag många ledigheter och semestrar där, i Las Palmas. När jag var 19 år, 1971, flög jag för första gången dit.

Jag hade en fantastisk vecka i Las Palmas tillsammans med mina två systrar. Och det bästa av allt var att vi alla tre blev kära. Jag i Pedro!

Han visade mig runt på sin ö som han var så stolt över. Jag blev hembjuden till hans mamma, och jag tror att även hon tyckte om mig. Vi badade i Maspalomas. Vi drack Sangria i Santa Catalina-parken. Vi promenerade längs Las Canteras och i solnedgången satt vi på stranden. Och vi kysstes!

Det blev flera resor ner till Pedro. Men vi var ju ganska unga och så småningom rann allt ut i sanden. Istället började jag tillbringa mer och mer tid i Swinging London på Kings Road – och med Mick! Jag tänkte att Pedro träffade säkert någon annan svensk tjej!

Nu så här på äldre dar har jag sen några år tillbaka tagit upp resandet till Gran Canaria igen. Och överallt tycker jag mig se Pedro. Och jag kommer på mig själv att jag faktiskt letar efter honom.

Jag ser honom i mängden av alla gubbar som sitter i Catalina Parken och spelar Domino. Varje dag slår jag mina lovar runt bland gubbarna där. Eller var det han som satt på uteserveringen på Las Canteras och åt lunch? En dag tyckte jag till och med att han satt på bänken bland A-lagarna i Catalina Parken!

I våras reste jag ner till Gran Canaria igen. På flygplanet ner hamnar jag bredvid en kille i 40-års åldern. Han har bruna varma ögon och ser så mild ut. Det vilar faktiskt något bekant över honom.

Vi småpratar och så småningom berättar han att han reser ner till Las Palmas för att gå på bröllop.

–  Jag ska på bröllop, min syster ska gifta sig!

–  Så roligt. Reser hon till Las Palmas för att gifta sig!

–  Min syster bor i Las Palmas. Min pappa också. Pappa är från Las Palmas. När min mamma var ung reste hon mycket till Las Palmas och det var på en sådan resa jag blev till.

”  BINGOOO!!!!  ”

”Jag tänker – att nu sitter jag alltså här på planet, på väg ner till Las Palmas, för att delta i ett bröllop, som gäst och vän till brudens far! Min ny klänning kommer att passa perfekt!”

–  Heter din pappa Pedro….??

–  Nej, min pappa heter Fernando…?!