De flesta vet vid det här laget att jag gillar gamla prylar och att jag gärna blandar gammalt med nytt. Gamla speglar älskar jag! Har flera stycken hemma. När jag var ung tyckte jag inte om att se mig själv i spegeln men nu när jag är ”gammal” kan jag tycka att det är ganska trevligt att kasta en blick på sig själv när jag svischar förbi en spegel i morgonrocken eller städrocken.
Igår kikade jag runt lite på Marketplace på telefonen för att se om jag kunde hitta något gammalt fint. Jag hittade ganska direkt en vacker gammal spegel som var till försäljning. Den var inte så dyr och den fanns att köpa och hämta inte så väldigt långt hemifrån.
Jag skickade ett meddelande till kvinnan som sålde spegeln och hon hälsade tillbaka att jag var välkommen att komma och hämta den. Jag fick adressen men också en vägbeskrivning eftersom det kunde vara svårt att hitta även fast man körde efter gps:en.
Jag gav mig iväg och körde nordost ut mot Roslagen. Enligt kvinnan skulle huset ligga vid en skogsglänta en bit in på en grusväg. Kvinnan hade rätt, det var inte lätt att hitta och jag hamnade fel flera gånger. När jag hade irrat runt ett tag och kört in på flera små grusvägar parkerade jag så småningom äntligen framför det stora fina gamla huset, som låg vid skogsgläntan.
Det var en ung vacker kvinna som hälsade mig välkommen, presenterade sig som Amanda och släppte in mig i huset. Jag tittade fascinerat på henne och jag kunde inte undgå att se den vackra broschen hon knäppt blusen med vid halsen. Den gnistrade så fantastiskt!
Den gamla spegeln var väldigt fin så jag tvekade inte att betala och ta emot den. Innan jag tackade Amanda och sa hej då, kunde jag inte låta bli att fråga om jag också kunde få köpa hennes fina gamla brosch. Hon skrattade och sa:
— Nej du, det går inte för sig!
När jag var hemma igen gick jag runt i huset och funderade på var jag skulle sätta upp spegeln. Till slut bestämde jag mig för att den skulle hänga i sovrummet. Spegeln var tung så jag borrade in en stor skruv i väggen så det blev stabilt. Och fint blev det med den nya spegeln där på väggen och finare kommer det bli när jag tapetserar om med de nya blommiga tapeterna som jag köpte förra veckan.
I morse när jag klev upp kunde jag inte låta bli att stanna till framför min nya spegel. Jag tyckte att jag såg ganska okey ut trots den tidiga timmen och mina gråa strån. Jag kunde inte låta bli att säga den gamla ramsan:
— Spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i landet är.
Och då, då brakade spegeln i golvet med en fruktansvärd smäll. Jag skrek i högan sky och det låg glassplitter överallt. Jag kände mig väldigt ledsen men det var bara att börja städa och plocka upp glasskärvorna. Då hittar jag ett gammalt foto där på golvet som måste varit gömt bakom spegelglaset. På fotot ser jag en ung, vacker kvinna.
Jag ser direkt att kvinnan på fotot är väldigt lik Amanda och att hon bär samma brosch som Amanda hade. Och jag förstår då att kvinnan måste vara Amandas, typ mormors mormor eller något sådant. Jag måste se till att Amanda får fotot på sin gamla släkting.
Tänker att jag skriver till henne, så jag sätter mig med telefonen och letar efter annonsen på spegeln. Men den hade naturligtvis Amanda tagit bort, eftersom spegeln var ju såld. Letar efter konversationen vi hade på messenger, men hittar den inte. Typiskt, måste raderat den av misstag! Kanske hittar jag tillbaka till Amanda utan adress och vägbeskrivning och chansar på att hon är hemma när jag kommer.
Sagt och gjort! Efter frukosten i morse satte jag mig i bilen och begav mig mot norra Roslagen. Återigen körde jag runt länge innan jag hittade rätt grusväg. Jag var bergsäker på att det var rätt för jag kände igen mig när jag närmade mig skogsgläntan. Jag parkerade på samma ställe som igår och tror inte att det är sant. Här fanns inget hus! Jag tar fram det gamla fotografiet tittar på det, vänder på det. Där på baksidan står det skrivet med gamla skrivstilsbokstäver – Amanda.
Med en rysning förstod jag då att kvinnan på fotot är samma Amanda som jag igår köpte spegeln av…
Annikas Inferno 
Kommentera