Annikas Inferno

Detta vinterväder är grått och regnigt. Inte ens hunden vill gå ut. Vi sitter och drömmer oss bort och längtar efter sommaren. Nästa sommarsemester lär bli i Jämtland igen. Inte mig emot! Ett är säkert, vi kommer att göra en utflykt till Bosbyn som jag vill återse, inte så långt från vårt fritidshus.

I somras hittade vi av en slump Bosbyn. Vi hade kaffe och hembakade bullar med oss och ville utforska områden där vi inte tidigare hade varit. Vi gav oss iväg norrut, från Hammerdal. Körde någon mil och upptäcker av en slump en avtagsväg med en gul rostig skylt: ”Bosbyn 9”. Jag gör en hastig inbromsning och svänger av. Det är en smal och krokig grusväg så jag kör lugnt och försiktigt. Det växer skog, som ser nästan ogenomtränglig ut, på båda sidor längs vägen.

Snart är vi framme och det är så vackert. Bosbyn ligger lite på en höjd och nedanför ligger Bosbysjön. Många vackra gamla gårdar med mangårdsbyggnader och ladugårdar ligger intill varandra på behörigt avstånd. Vi ser också en hel del riktigt gamla, mer eller mindre, förfallna hus, men de passar in i miljön.

Vi svänger av ner mot sjön. Hittar en fantastisk plats där vi kan dricka vårt kaffe och promenera med Pelle-hund. Vi pratar om vilken idyll detta är.

Snart är det dags att dra sig hemåt igen. Vi kör ut ur byn, tillbaka på den slingrande grusvägen. Helt utan förvarning, strax efter ett backkrön dyker en gubbe på cykel upp mitt på vägen. Jag tvärbromsar och svänger undan. Vi är precis på väg att köra i diket. Vi stannar bilen och jag känner hur jag skakar och nästan gråter. Vi hann båda se att det var en gammal man på en stilren, välvårdad cykel av äldre modell med en plåtlåda fram. Och vi hann också se att det fanns en skylt ovanför lådan där det stod skrivet ”Bosbyns Lifs”.

Jag kliver ut ur bilen och ropar efter gubben att -så får man faaan inte cykla på vägen. Men var är gubben. Han är spårlöst försvunnen. Vi går längs vägen, ropar och tittar i dikena. Nu börjar jag gråta och säger att jag är bergsäker på att jag inte körde på honom. Min vän kramar om mig och säger att det gjorde jag inte, det är han vittne till.

När vi har ropat och letat en stund till bestämmer vi att vi måste ringa polisen. Jag får prata med en polis som jag återger hela händelseförloppet för. Han säger att de skickar en bil till platsen och att vi måste vänta där tills de kommer.

Jag vet inte hur länge vi väntar men så småningom kommer polisbilen. Två konstaplar stiger ur och vi får berätta om händelsen igen. Ut ur en bur i bilens bagagelucka tar de fram hunden Bruno, en stor schäfer.

— Vi tänkte att det kan vara bra att Bruno får vara med och leta säger en av poliserna samtidigt som vi får klappa och hälsa på honom.

— Ni kan åka nu så hör vi av oss till er.

Hemma i stugan igen mår jag väldigt dåligt. Tårarna rinner hela tiden medan jag ältar händelsen om och om igen medan min vän tröstar mig.

Efter flera timmar ringer äntligen polisen. Polisen jag pratar med säger att de inte hittat mannen som vi beskrivit.

— Men, däremot har vi i diket, precis där mannen dök upp framför er bil, hittat en mycket gammal och rostig cykel, invuxen i gamla buskar och rötter. Vi lyckades dra och såga loss cykeln. Cykeln hade en rostig plåtlåda fram och en skylt med nästan oläslig text ”Bosbyns Lifs”. När vi dragit upp cykeln markerar Bruno och vi fortsätter därför leta i diket. Där under, där cykeln hade legat, hittade vi gamla skelettdelar som såg ut att vara från en människa.

Efter samtalet sitter vi vid datorn och surfar på nätet. Vi hittar Bosbyn och kan läsa om byns historia. Bl a läser vi om Bosbyns Lifs som var en samlingsplats i byn på 50-talet. Men efter att ägaren hade försvunnit spårlöst hade nu Bosbyns Lifs stått orörd sedan mitten av 60-talet och hade nu förfallit.