Det blev sent även igår kväll med sista hundpromenaden. Jag tycker inte om det, att gå ut ensam med hunden i mörkret sent på kvällen, men det måste göras. Jag kollar termometern och ser att den står på +7,2 så jag skippar mössan. Tänk att det är så milt väder in i december. Det har regnat hela dagen men borde väl egentligen ha snöat istället.
På promenaden känner jag mig ensam och tänker att det skulle varit trevligt och skönt att ha någon här bredvid mig. I skenet av ficklampan ser jag en och en annan daggmask på vägen! Precis när jag tänker vända och gå hem igen ser jag en groda som sitter mitt på vägen. Vaaa! Det måste vara någon mening med detta tänker jag när jag instinktivt böjer mig ner för att kyssa grodan. Men jag hejdar mig i sista stund.
Väl hemkommen igen tänker jag på grodan. Skulle jag våga testa? Nu eller aldrig! Jag sätter kopplet på Pelle igen, som tittar lite undrande på mig, och vi går ut.
Vi går vägen fram till den plats där jag såg grodan. Den är fortfarande där! Men platt som en pannkaka, överkörd av en bil.
När jag senare ligger i min säng tittar jag på Pelle som har bäddat ner sig i sängen bredvid. Då tänker jag:
– Man ska fan vara nöjd och tacksam för det man har!
Annikas Inferno 
Lämna en kommentar