Gula rosor

Rensar bland papper och annat. Hittar ett foto på min mamma från en av alla de resor hon gjorde. Mamma berättade ofta om sina upplevelser från resorna. En av berättelserna bad jag henne skriva ner. Den nedskrivna berättelsen hittade jag nu också, tillsammans med fotot:

”Det gamla övergivna klostret, låg utefter den smala grusvägen som ledde bort från byn, där jag hyrde ett rum på en vingård. Mitt enda färdmedel var en cykel som jag lånat, nu cyklade jag sakta vägen fram i den dallrande solhettan. Halvt raserade murar dök plötsligt upp bakom en snäv krök. Muren, med en hög portal, omgärdade en vildvuxen och förtorkad trädgård.

Jag ställde cykeln mot muren, gick genom portalen upp mot den förfallna byggnaden. Det kändes ödsligt och en iskall vind svepte runt platsen. Jag fortsatte gången fram, där gräs och mossa trängde undan en del av stenläggningen och gick in i det fallfärdiga klostret. Det kändes som om jag befann mig mitt emellan dröm och verklighet.

Jag strök med handen utefter insidan av klostrets murade väggar, handen blev svart då förstod jag att det hade brunnit där.

Dagsljuset silade in genom fönstergluggarna och det trasiga taket, det bildades spöklika skuggor i dunklet, vinden spelade en entonig flöjtmelodi, en gammal gallergrind gnisslade spökligt och det hördes tassande som av bara fötter. Jag måste ut härifrån, närvaron av människorna som levat och verkat här, kändes alltför påtaglig.

Jag sprang ut i solljuset, tog min cykel vid muren och tittade tillbaka på den utbrända trädgården. Det var då jag såg de gula rosorna, som nästan desperat försökte kättra över murkanten. Jag tyckte de doftade och suckade av ångest.

Det kändes befriande att komma därifrån tillbaka till mitt rum på gården. Jag öppnade dörren och tänkte slänga mig på sängen för att pusta ut, men stannade förstenad på tröskeln. På mitt lilla runda bord stod ett jättefång med gula rosor, daggen som fanns kvar på bladen såg ut som tårar. Jag vände i dörren, fick tag på min värd och frågade honom var rosorna kommit ifrån. Han talade om att en kvinna klädd i ålderdomlig nunnedräkt lämnat dem till mig.

Nästa dag kände jag ett starkt behov att åter besöka klosterplatsen. Jag bad värden att få ta med hans hund på min cykeltur. Det var en solig men ganska blåsig dag, när jag närmade mig platsen såg jag de gula rosorna som växte i dikesrenen, klostret och trädgården syntes ingenstans till.

Hunden satte sig vid de gula rosorna och gnällde som av gråt jag fortsatte in där jag i går sett klostret, det låg en förtrollad stillhet över platsen, tystnaden var nästan total, det enda som hördes på avstånd var hundens ylande.

Ingrid Magnusson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s