Tvillingarna i Knutby

Igår var det en dag då jag inte hade något speciellt inplanerat. Det var bara hunden och jag! Det var några dagar sedan jag pratade med Ing-Marie, min syster, så jag slår henne en signal. Vi pratar om ditt och datt. Ing-Marie är precis som jag, mer eller mindre i karantän, så vi bestämmer att hon kommer till mig på nyårsaftons förmiddag för att ta en fika och önska varandra gott nytt år.

Sedan ringer jag min kompis Eva i Gottröra. Vi pratar också om ditt och datt och bl a berättar hon: ”Igår var jag i Knutby och handlade ägg av Hulda. Jag rekommenderar dig verkligen att åka dit nästa gång du ska köpa ägg.” Eva ger mig en vägbeskrivning hur jag hittar till gården med de fantastiska äggen.

När vi lagt på luren bestämmer jag mig snabbt för att åka till Knutby. Packar in Pelle-hund i bilen och ger mig av. Det är tre mil till Knutby så det blir en trevlig utflykt.

Väl i Knutby ska jag svänga mot Bladåker, enligt vägbeskrivningen. Efter några kilometer ska gården ligga på vänster sida av vägen. Det är inte svårt att hitta så snart svänger jag in på gården. Jag kliver ur bilen samtidigt som två äldre kvinnor kommer gående mot mig. Direkt slås jag av tanken över hur lika de är varandra. Den ena kvinnan är dock mycket magrare.

Jag presenterar mig och säger att jag gärna skulle vilja köpa ägg.

— Det går bra det, säger kvinnan som presenterar sig som Hulda. Men kan du inte släppa ut hunden ur bilen så vi får hälsa på honom.

Sagt och gjort, Pelle får komma ut ur bilen och rusar direkt fram till Hulda. Han verkar dock inte så intresserad av kvinnan som sagt att hon heter Alma!

— Det är nog för att jag precis har kelat med vår katt Eskil som Pelle är så intresserad av mig, säger Hulda, och skrattar. Kom så går vi ut i hönshuset och plockar ihop lite ägg

I en brun papperspåse plockar Hulda i de finaste äggen hon hittar. Innan vi går ut ur hönshuset snackar jag lite med hönorna och den stora, svarta, fina tuppen. Jag känner mig så glad över de fina äggen och vill gärna tacka hönsfamiljen! Precis på tröskeln ut ur hönshuset kommer jag att tänka på Ing-Marie, hon vill nog gärna ha lite äkta lantägg som present när hon kommer.

— Min syster kommer till mig på nyårsafton och jag skulle nog gärna vilja köpa lite ägg till henne också.

— Är ni tvillingar? säger Hulda och Alma i korus och tittar på varandra.

Jag förklarar att det är vi inte, samtidigt som jag förstår att de båda kvinnorna är tvillingar.

Nu säger Alma som inte sagt så mycket tidigare:

— Om du ska ge bort äggen då ska du få en lite finare påse till dem, en med handtag på.

Hon plockar de allra finaste och största äggen hon hittar och lägger dem i en påse med handtag som hon just tagit fram ur ett skåp i hönshuset. Jag blir nästan gråtfärdig av Huldas och Almas omtänksamhet.

De två äggpåsarna ställer jag i baksätet och lägger en filt över, för säkerhets skull. Jag tackar Hulda och Alma och de vinkar åt mig när jag svänger ut från gården.

Hemma igen ringer jag upp Eva för att tacka för tipset om äggen.

— Hulda och Alma var så himla gulliga och snälla, sa jag, de valde ut de finaste äggen till mig.

Eva börjar skratta och frågar om jag ser en massa spöken igen. Alma dog för 5 år sedan, i cancer! Jag spelar med och skrattar jag också, och säger att jag bara skojar.

När vi slutat prata går jag ut till bilen för att ta in de båda äggpåsarna. De står naturligtvis där under filten där jag ställt dem. Men en enda sak stämmer inte; Ing-Maries äggpåse, den med handtag, är tom!

Cykelgubben

Detta vinterväder är grått och regnigt. Inte ens hunden vill gå ut. Vi sitter och drömmer oss bort och längtar efter sommaren. Nästa sommarsemester lär bli i Jämtland igen. Inte mig emot! Ett är säkert, vi kommer att göra en utflykt till Bosbyn som jag vill återse, inte så långt från vårt fritidshus.

I somras hittade vi av en slump Bosbyn. Vi hade kaffe och hembakade bullar med oss och ville utforska områden där vi inte tidigare hade varit. Vi gav oss iväg norrut, från Hammerdal. Körde någon mil och upptäcker av en slump en avtagsväg med en gul rostig skylt: ”Bosbyn 9”. Jag gör en hastig inbromsning och svänger av. Det är en smal och krokig grusväg så jag kör lugnt och försiktigt. Det växer skog, som ser nästan ogenomtränglig ut, på båda sidor längs vägen.

Snart är vi framme och det är så vackert. Bosbyn ligger lite på en höjd och nedanför ligger Bosbysjön. Många vackra gamla gårdar med mangårdsbyggnader och ladugårdar ligger intill varandra på behörigt avstånd. Vi ser också en hel del riktigt gamla, mer eller mindre, förfallna hus, men de passar in i miljön.

Vi svänger av ner mot sjön. Hittar en fantastisk plats där vi kan dricka vårt kaffe och promenera med Pelle-hund. Vi pratar om vilken idyll detta är.

Snart är det dags att dra sig hemåt igen. Vi kör ut ur byn, tillbaka på den slingrande grusvägen. Helt utan förvarning, strax efter ett backkrön dyker en gubbe på cykel upp mitt på vägen. Jag tvärbromsar och svänger undan. Vi är precis på väg att köra i diket. Vi stannar bilen och jag känner hur jag skakar och nästan gråter. Vi hann båda se att det var en gammal man på en stilren, välvårdad cykel av äldre modell med en plåtlåda fram. Och vi hann också se att det fanns en skylt ovanför lådan där det stod skrivet ”Bosbyns Lifs”.

Jag kliver ut ur bilen och ropar efter gubben att -så får man faaan inte cykla på vägen. Men var är gubben. Han är spårlöst försvunnen. Vi går längs vägen, ropar och tittar i dikena. Nu börjar jag gråta och säger att jag är bergsäker på att jag inte körde på honom. Min vän kramar om mig och säger att det gjorde jag inte, det är han vittne till.

När vi har ropat och letat en stund till bestämmer vi att vi måste ringa polisen. Jag får prata med en polis som jag återger hela händelseförloppet för. Han säger att de skickar en bil till platsen och att vi måste vänta där tills de kommer.

Jag vet inte hur länge vi väntar men så småningom kommer polisbilen. Två konstaplar stiger ur och vi får berätta om händelsen igen. Ut ur en bur i bilens bagagelucka tar de fram hunden Bruno, en stor schäfer.

— Vi tänkte att det kan vara bra att Bruno får vara med och leta säger en av poliserna samtidigt som vi får klappa och hälsa på honom.

— Ni kan åka nu så hör vi av oss till er.

Hemma i stugan igen mår jag väldigt dåligt. Tårarna rinner hela tiden medan jag ältar händelsen om och om igen medan min vän tröstar mig.

Efter flera timmar ringer äntligen polisen. Polisen jag pratar med säger att de inte hittat mannen som vi beskrivit.

— Men, däremot har vi i diket, precis där mannen dök upp framför er bil, hittat en mycket gammal och rostig cykel, invuxen i gamla buskar och rötter. Vi lyckades dra och såga loss cykeln. Cykeln hade en rostig plåtlåda fram och en skylt med nästan oläslig text ”Bosbyns Lifs”. När vi dragit upp cykeln markerar Bruno och vi fortsätter därför leta i diket. Där under, där cykeln hade legat, hittade vi gamla skelettdelar som såg ut att vara från en människa.

Efter samtalet sitter vi vid datorn och surfar på nätet. Vi hittar Bosbyn och kan läsa om byns historia. Bl a läser vi om Bosbyns Lifs som var en samlingsplats i byn på 50-talet. Men efter att ägaren hade försvunnit spårlöst hade nu Bosbyns Lifs stått orörd sedan mitten av 60-talet och hade nu förfallit.

Italienskt rån

IMG_0029 (2)

Härlig sommar med mycket sol! Fint solbränd över hela kroppen. Nej, förresten, jag har ett ärr på armen, lång skåra, som alltid är vit samt små vita prickar runt om på högra armen. Blir påmind om sommaren 1989 varje gång jag ser ärren.

Jag hade precis hämtat ut en tjänstebil som jag fick disponera av företaget jag arbetade på. En splitterny Volvo 744, svart och blank, Black Line. Jag och min familj bestämde att vi skulle göra en tre veckors bilsemester i Italien. Barnen var 10 och 12 år gamla. Det var helt fantastiskt och den bästa semester och sommar jag någonsin haft. Min man pratar flytande Italienska eftersom han levt och arbetat där när han var i tjugoårsåldern.

Gabriel visade oss runt i Rom, allt ifrån katakomber, Colosseum, etruskernas boplats, kyrkor och restauranger dit inga turister kom. Vi besökte San Marino, Venedig, Pisa samt många fler städer.

Naturligtvis måste vi besöka Neapel och Pompeji också, så vi begav oss söderut. Strax före infarten till Neapel stannar vi vid en affär. Jag var tvungen att handla tamponger och dambindor. Bra, jag hittade ett paket maxpack med 100 bindor till extrapris. På den tiden var det inte tunna trosskydd utan tjocka bindor, typ blöjor. Här fanns också en bensinmack, perfekt eftersom vi var tvungna att tanka. Personal på macken kommer fram till bilen och hjälper oss. De varnar oss också och säger att vi måste vara försiktiga i Neapel. Lägg alla väskor i bagageutrymmet och lås ordentligt. Lås också alla dörrar och se till att fönster är stängda.

Vi lydde och gjorde som de sa. Mina dambindor och tamponger tryckte jag ner i min svarta bag. Jag fick knappt igen blixtlåset på bagen men efter lite pressande och våld så gick det igen. Den svarta bagen ville jag ha lätt tillhands så den ställde jag faktiskt på golvet vid passagerarsätet, vid mina fötter.

Nu rullade vi in i Neapel. Så mycket människor och så mycket trafik hade jag aldrig sett tidigare. Men trafiken flöt sakta på hela tiden, även om det var rött vid trafikljusen.

Rondeller är fascinerande i Neapel; har du kört in så får du köra några varv innan du kommer ut igen. Även så i den första rondellen vi kom till. Vi har precis kört in och bredvid oss har vi nu en vespa med två män på. De kör väldig nära och den ena killen tittar in på mig. Ahhh, han var ju riktigt snygg! Jag börjar sjunga ”Pappa jag vill ha en Italienare”, allt vad jag orkar, tills min man ber mig vänligt men mycket bestämt att sluta.

Nu rullar vi sakta framåt igen, och där dyker männen på vespan upp bredvid mig, igen. Och då smäller det till! Rutan bredvid mig krossas, jag får ett slag i huvudet och hela jag täcks av glas. En hand och en arm sträcks in i bilen ner mot golvet vid mina fötter. Den svarta bagen rycks upp, och jag håller fast den. Han drar och sliter i bagen, men jag håller fast. Då ser jag att det blöder på min arm och jag tänker; släpp bagen annars mister du hela armen!

Allt gick väldigt snabbt! Jag skriker, barnen i baksätet skriker, och Gabriel har stannat bilen och är nästan på väg att springa efter den flyende vespan och min bag. Nu rusar det fram människor från alla håll och kanter för att komma till vår hjälp. Det dröjer inte heller länge förrän polisen kommer. Polisen lotsar oss sedan genom Neapels gator till polishuset. Vi ska på förhör så de kan gripa gärningsmännen. Innan förhöret tar en av poliserna mig till sjukhuset (upplevelse att åka polisbil i Neapel). Jag fick duscha av mig allt glas och jag blev omplåstrad.

Tillbaka till polisens kontor igen där Gabriel precis har blivit förhörd. Det sista vi nu måste göra är att redovisa vad som fanns i min stulna svarta bag!

Äntligen kan jag andas

Pelle hund och jag begav oss iväg vid 10-tiden för resan mot Hammerdal och 50 mil bort. Det kändes skönt att komma iväg. De sista veckorna tycker jag att jag känt mig instängd och inte riktigt kunnat andas. Vädret, pandemin?

Bilfärden går bra, och jag vill ringa min dotter för att berätta det, innan jag blir helt bortkopplad från både telefon och internet på Norrlandsvägarna. Längs motorvägen som jag far fram på hittar jag så småningom en rastplats där jag svänger in. Rastar och vattnar hunden, tar en kopp kaffe ur termosen och ringer Magda.

Snart svänger jag ut från rastplatsen igen. Det är inte mycket trafik så det går fint att köra. Men ganska snart har jag en bil bakom mig som jag tycker ligger liiite för nära. Jag släpper lite på gaspedalen för att föraren ska välja att köra om. Men han gör inte det! Ok, då gasar jag på igen och bilen följer efter tätt i hasorna.

Rätt vad det är kör bilen bakom mig upp bredvid min bil och ligger där en lång stund. Det är en stor, mörk, bil, med tonade rutor. Jag får en flasch back: i 18-årsåldern med nytt körkort, jag och min syster blir prejade av en bil med två killar i, de förföljde oss och vi höll inte på att bli av med dem!

Men den här bilen kör så småningom om mig och jag ser den inte mer framför mig. Nu svänger jag av in på småvägarna längs Indalsälven och jag känner mig trygg igen.

Det kan inte vara sant! Efter några mil ser jag bilen långt där framför mig igen. Det verkar nästan som att den väntar in mig lite eftersom den kör långsamt. Snabb som jag är svänger jag in på en avtagsväg och kör en bit tills jag hittar ett ställe att vända på. Så småningom är jag ute på stora vägen igen. Bilen syns inte till. Inte förrän jag kört någon mil och passerar en rastplats längs Indalsälven, där bilen står.

Jag kör ytterligare några mil och ser återigen bilen bakom mig. Den kör om och försvinner långt där framför mig. Har jag blivit tokig, varför inbillar jag mig att jag är förföljd?

I Bispgården finns en bensinmack där vi alltid brukar stanna för att tanka, även om det inte behövs, och här brukar vi också köpa glass. Så tänker jag göra även idag. Jag svänger in på macken, ser direkt den mörka bilen och snabbt som f…n svänger jag ut från macken igen.

Nu är det bara 8 mil kvar! Jag har hög puls och märker ibland att jag hyperventilerar. Sätter på lite lugnande musik och försöker sjunga med. Rätt vad det är så kör bilen om mig med en rasande fart och jag ser den inte mer.

Nu har jag inte långt kvar och alldeles strax kör jag den branta backen ner mot stugan och sjön. Jag parkerar bilen, stiger ur, tar ett djupt andetag genom näsan, låter luften sakta sippra ut genom munnen och känner att äntligen kan jag andas igen.

Jag öppnar bagageluckan, släpper ut Pelle som verkar lika lycklig som jag. Oftast springer  han direkt upp till stugan men nu viker han av runt buskarna och springer skällande ner mot sjön. Han försvinner och jag ”springer” efter honom.

Och då ser jag bilen, parkerad, där nere vid skön. Hjärtat bultar och ur min strupe kommer ett skri. Hunden skäller!

Då öppnas bildörren och ur sin nya fina bil stiger Adrian, min son!

IMG_5108

Hus till salu

IMG_0009

Så underbart här i Jämtland. Hösten har kommit lite längre än hemma, och jag älskar ju hösten. Jag är glad att jag tog mig tiden att köra upp till stugan för ett par dagar i lugn och ro. Jag kan sitta vid sjökanten och bara andas. Den friska luften gör mig nästan yr i huvudet!

Tar små utflykter med bilen och stannar på vackra ställen längs forsen. I går tog jag faktiskt en utflykt till staden som ligger 4 mil bort från stugan. Jag blir alltid så förundrad över alla vackra hus som jag ser och sett under många år längs vägarna till stan.

När jag kommit ungefär halvvägs ser jag att den lilla gård, som jag passerat många gånger, och som är ett av mina favorithus, är till salu. Jag bestämde mig snabbt för att svänga in på gårdsplanen och stiga ur bilen.

I fönsterna hänger tunna spetsgardiner och jag tycker mig se att någon kikar ut på mig bakom en gardin. Skulle jag våga knacka på och fråga om jag får titta in? Jag hinner bara tänka tanken när dörren till huset öppnas. Och där på trappan står nu en gammal farbror som säger att jag är välkommen in och titta runt i hans hus.

Jag är ju inte direkt spekulant men tackar i alla fall ja till erbjudandet.  Mannen tittar på mig med vänliga ögon och verkar glad över att få lite sällskap. Han presenterar sig som Evert Jansson. Evert har lite svårt att gå och säger att jag får titta runt i huset själv.

Det är ett vackert hus med kakelugnar och med en vedspis i köket. Jag blir fascinerad av alla gamla vackra möbler och virkade täcken på sängarna. Men snart går jag tillbaka till Evert där han sitter i sin fåtölj och tackar för att jag fick titta in. Evert vill gärna bjuda på en kopp kaffe innan jag åker vidare. Kokkaffet puttrar på spisen och ur skafferiet plockar han fram skorpor.

Evert berättar om livet han levt på den gamla gården och hur lycklig han och hans familj varit där. Sedan han blev änkling har livet blivit annorlunda och ensamt. Han berättar att det är dags att flytta till ålderdomshemmet i stan.

Snart är det dags att tacka för mig men Evert vill gärna visa mig något innan jag åker vidare. Vi går ut på gårdsplanen och bort mot ett litet hus som visar sig vara Everts snickarbod. Överallt på väggarna hänger gamla fina verktyg och på snickarbänken ligger ett halvfärdigt snickeriarbete. Jag får en lite obehaglig känsla och dum som jag är frågar jag Evert om det spökar här.

Evert börjar skratta och säger att – detta är min bästa plats i livet och jag har ägnat så mycket tid här men har då aldrig sett något spöke!

När han skrattar ser jag hans fina smilgropar där mellan alla rynkor och tänker att han måste varit väldigt snygg när han var ung. Jag skäms lite och säger att jag naturligtvis bara skojade.

När jag kommit fram till stan tänker jag fortfarande på den lilla gården och hur fint och spännande det varit. Jag vill så gärna ha något minne kvar så jag bestämmer mig för att gå in till mäklaren som har kontor mitt i stan. Jag förklarar vilket hus som jag är intresserad av och att jag gärna skulle vilja få prospektet på gården.

–  Jaha joo! Det går bra det! Du menar gården som är Evert Janssons dödsbo?

Riktigt snygg, faktiskt

Volvon

Häromdagen besiktade jag min gamla kära Volvo. Jag körde in på besiktningsstationen och ställde bilen framför de två portarna där besiktningsmännen kontrollerade bilarna. Under tiden då jag väntade på min och min Volvos tur studerade jag de två besiktningsmännen. En av dem var väldigt snabb och det såg ut som om varje bil klarade besiktningens alla krav galant. Medan den andre mannen var väldigt ambitiös och han tog väldigt god tid på sig för varje bil. Jag inbillade mig också att många av bilarna ej blev godkända. Jag tyckte också att han såg lite barsk och märklig ut. Gode Gud, jag ber om att jag inte blir inkallad till Port nr 1!

Äntligen poppade mitt registreringsnummer upp på displayen med information om att jag skulle köra in i, Port nr 1!!!

Besiktningen verkade pågå i evighet. Han lyste, han bankade, han drog, han ryckte och slet i olika delar på bilen. Det tog aldrig slut och jag började känna mig svimfärdig. Vad höll han egentligen på med?

Slutligen kommer han fram till mig och säger:

–  Jag vill tacka dig för att du kopplade ihop säkerhetsbältena där bak och att du la fram varningstriangeln! Nu ska jag köra en sväng med din bil.

Han startade bilen och svischade iväg i en väldans fart. Jag tänkte: Gode Gud, går verkligen min bil så fort!

Väntan var nästan olidlig men till slut kom han tillbaka. Klev ut ur bilen och gick fram till mig, tittade mig rakt i ögonen och säger:

–  Det är en väldigt fin bil du har!!!

Mitt hjärta höll på att sprängas av stolthet! Jag tittar tillbaka på honom, ser honom in i ögonen och tackar honom och ser att han faktiskt är riktigt snygg!

Mobilen i bilen

IMG_0002

Blir lite arg när jag fortfarande ser bilkörande personer som håller mobilen mot örat. Jag kan se hur de glömmer att blinka när de byter fil, kör in i rondellen i vänsterfil fast de ska svänga ut höger och tvärtom, glömmer att hålla avstånd till bilen framför och är på väg att köra in i bilen när den bromsar, osv.

Jag kan hålla med om att det är svårt att låta bli att pilla på mobilen när man kör, t ex när det poppar upp ett meddelande. Men den  nya lagen som trädde i kraft den 1 februari 2018 säger att den som sitter bakom ratten förbjuds att sms:a, rattsurfa eller prata i telefon utan handsfree.

Innan förbudet kom så hade jag för vana att när jag satte mig i bilen ringde jag de samtal jag inte hunnit under dagen. Slog liksom två flugor i en smäll! Förflyttade mig samtidigt som jag ringde och bokade möte med en kund, avbeställde prenumerationen på tidningen, kollade hur det var med barnbarnen, checkade av med min chef att jag uppfattat nästa dags uppdrag rätt, osv.

Vissa människor är otroligt duktiga bilförare och kan göra en massa saker samtidigt som de kör bil.  En före detta arbetskollega till mig var en sådan person. På den tiden bodde vi nära varandra så jag brukade åka till jobbet med honom när min bil t ex var på service.

Jag minns speciellt en resa:

Vi hade precis kört ut på motorvägen söder ut mot Upplands Väsby då min chaufför fäller ner solskyddet, fast det var molnigt ute. Snart såg jag att han hade en spegel på insidan av solskyddet, som han betraktade sig i. Rotar sedan i sin väska bredvid och fiskar upp rakapparaten. Samtidigt ringer mobilen!

Nu går det undan i trafiken, alla ska komma i tid till jobbet! Jag tar tag i handtaget i dörren, ovanför fönstret och håller stenhårt i det. Den enda som verkar lugn är min kollega. Samtidigt som han pratar i mobilen, rakar sig och tittar i spegeln, frågar han mig:

–   Varför håller du i dig?

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på frågan!

Vi kom fram helskinnade och jag undrar nu om dessa otroligt skickliga bilförare också berörs av den nya lagen men, jag antar det!

Jag har i alla fall äntligen bestämt mig för att fortsättningsvis stänga av mobilen när jag ska köra bil.