Kära Sirppa!

Som jag har berättat om i tidigare inlägg hände det att jag då och då arbetade på olika bruksorter runt om i Sverige. En sådan ort ligger inte så långt ifrån där jag bor och ofta höll jag olika typer av datakurser där. Själva utbildningarna hölls i ett hus en bit från själva bruket. Huset kallades för Ungkarlshotellet. Nyckeln till Ungkarlshotellet och utbildningslokalen hämtade jag på morgonen i receptionen på bruket och lämnade sedan tillbaka den efter avslutad kurs.

Jag fick snabbt en speciell relation till Ungkarlshotellet. Det var en vacker stenbyggnad och redan från första gången jag klev in i huset älskade jag lokalerna och den knarrande trappan. Jag kände av tidigare liv som levt i huset och jag hörde ofta någon som viskade ”Sirppa, Sirppa”. Varje gång jag låste upp den tunga porten till Ungkarlshotellet hälsade jag därför ”Godmorgon Sirppa!” och innan jag stängde och låste efter avslutad kurs sa jag alltid ”Vi hörs snart igen Sirppa!”

Naturligtvis var jag väldigt nyfiken på vad som hänt i detta hus. När jag vid ett tillfälle satt och pratade med en anställd på bruket frågade jag lite så där i förbifarten vad Ungkarlshotellet tidigare använts till. Han berättade att precis som det hette, Ungkarlshotellet, så hade det använts till bostäder för ungkarlar som arbetade på bruket.

Han berättade vidare att på 50-talet kom många finländare för att arbeta på bruket och de bodde då i rummen på Ungkarlshotellet. Det gick lugnt och städat till i huset även fast många flaskor Koskenkorva säkert hade druckits där och pokerspel med pengar som insats hade bedrivits. Här i Sverige kunde de tjäna bra på det arbete de utförde. Många av de unga killarna blev därför kvar i Sverige medan för andra blev hemlängtan till Finland för svår så de reste hem igen. Men inget speciellt hade inträffat i byggnaden!

Däremot hade han hört berättas om Matti! Matti tjänade mycket pengar på det arbete han utförde här på bruket. Han skulle sedan återvända till Finland för att gifta sig. Vad som sedan gick snett vet ingen riktigt. Matti rånade en guldsmedsbutik och fick med sig guldringar, halsband och örhängen i guld. Det var inte svårt för polisen att spåra tjuven och Matti åkte in i finkan. För honom var det en stor skam så han hängde sig i sin cell. Det pratades om att han stulit guldet för att han spelat bort alla sina pengar på poker och han kunde ju inte komma tillbaka hem till Finland tomhänt. Guldet han stulit återfanns aldrig.

En vacker vårdagsmorgon när tösnön droppade från taket på Ungkarlshotellet låser jag upp porten som jag så många gånger gjort förut. Jag är tidig som vanligt för att i lugn och ro hinna förbereda kursdagen. I ett av de små pentryna ska jag precis som jag brukar, brygga kaffe till kursdeltagarna, så de får nybryggt kaffe när de kommer. Just denna morgon är kaffet slut. Jag rotar runt i skåpen efter något kaffepaket men hittar inget. Alltså måste jag åka tillbaka till bruket och hämta kaffe. Men innan jag bestämmer mig för att göra det tänker jag att jag kan ju titta runt i några andra rum om det finns något förråd.

Jag hittar en dörr som ser ut som om det vore en gammal garderob. Jag öppnar dörren och där finns kaffe, socker och kakor. Jag tar snabbt ett paket kaffe och smäller igen garderobsdörren. Då hör jag hur något rasar och ramlar ner i garderoben. Jag öppnar försiktigt dörren igen och ser att en plankbit har lossnat från väggen. Där bakom ser det ut som en liten lucka. Jag är inte den som brukar rota runt i andras skåp och lådor, men här blev frestelsen för stor!

När jag lirkat upp den lilla luckan ser jag ett litet träskrin där inne. Försiktigt plockar jag ut skrinet och öppnar det olåsta locket. Överst ligger ett brev och under det hittar jag det jag förmodar är Mattis tjuvgods. Ringar i guld och halsband med mera glimrar i det illa skrinet. Försiktigt öppnar jag kuvertet och vecklar ut brevet. Det är skrivet på finska, men jag förstår att det överst står ”Kära Sirppa!” och brevet är undertecknat ”Minä rakastan sinua! Matti”.

På något sätt är jag glad att jag inte kan läsa och förstå det som är skrivet i brevet. Det känns så privat! Nu stoppar jag tillbaka det i skrinet, ställer in skrinet i luckan och stänger den väl. Till sist trycker jag också tillbaka plankan och kontrollerar att den verkligen sitter ordentligt fast i väggen. Sedan går jag tillbaka till pentryt och slår på kaffet.

För några år sedan revs Ungkarlshotellet och jämnades med marken. En privat villa byggdes på tomten. Häromdagen passerade jag villan och såg att den var till salu. Jag funderade en stund på varför man flyttar från ett så fint hus!

Brand på hotell

Blir ledsen när jag tänker på att Grekens i Knivsta brann ner! Jag var där en vecka innan tillsammans med ”Gravidtjejerna” och åt underbart god grekisk mat.

Bränder är jag livrädd för. Det första jag gör när jag checkat in på ett hotell är därför att alltid kolla upp nödutgångar och lokalisera var exakt mitt rum finns i hotellet samt läsa info om utrymning vid eventuell fara.

Den här gången skulle vi på konferens i en av, i mitt tycke, Sveriges vackraste stad. Jag arbetade på ett stort datautbildningsföretag och bussen skulle avgå från Stockholm på förmiddagen. Min kompis och kollega, Brita, skulle också följa med. Jag såg fram emot att träffa henne och dela rum med henne.

När jag stigit på bussen får jag veta att Brita blivit sjuk och kommer därför inte att åka med. Jag är då nästan på väg att hoppa av bussen igen, men besinnar mig.

Strax innan bussens avgång ser jag en tjej som hastar fram emot bussen. Hon har en enormt stor resväska med sig. Jag funderar på om jag missat att ta med mig något. Jag hade ju bara min lilla weekend väska.

Så småningom rullar bussen iväg och tar oss söder ut. Efter några timmar är vi så framme vid hotellet och vid incheckningen får jag nu veta att jag ska dela rum med kvinnan med väskan. Konferensen kör så småningom igång  och pågår någon timma. Efter det får vi ledigt ett par timmar och sedan ska vi träffas klockan sju i restaurangen för middag och fest.

Min nya rumskompis och jag drar oss upp på rummet där vi bekantar oss med varandra och pratar om ditt och datt samtidigt som vi gör oss i ordning inför kvällen. Så småningom frågar jag var hon bor. Hon klappar då på sin stora resväska och säger:

–  Det här är mitt hem! Jag arbetar så mycket och reser runt i Sverige och bor på olika hotell hela tiden. Allt jag  behöver och äger har jag med mig i resväskan, säger hon samtidigt som hon nu öppnar väskan, drar fram en nytvättad blus, ett strykjärn och en liten ministrykbräda. Jag tittar fascinerat på min nya kompis och funderar på om hon också har en liten tvättmaskin i sin väska. Och då frågar hon om jag vill ha en drink. 

–  Ja tack, jag tar gärna en Campari, säger jag och skrattar!

Camparin och två kristallglas plockas fram ur väskan. Då kan jag inte låta bli och skoja med henne och säger att jag gärna tar en skiva apelsin i drinken. Jo då, det fanns också i väskan!

Middagen och festen blev både god och trevlig. Trerätters meny med mycket vin och prat. Festen efter kantades av musik, dans och mera vin. Men så småningom var det i alla fall dags för min rumskompis och mig att dra oss tillbaka till  rummet.

Vi var trötta men låg i våra sängar och småpratade eftersom vi inte riktigt kunde komma till ro förrän musiken och stojet tystnat på hotellet. Så småningom sov vi i alla fall båda två och förhoppningsvis också resten av hotellets gäster.

Jag vet inte hur länge jag hade sovit när jag plötsligt vaknar av att brandlarmet går. Jag rusar upp ur sängen, väcker min rumskompis, slänger på mig kläder, tar min handväska och slänger den över axeln och ropar till min kompis:

–  Det brinner i hotellet, vi måste utrymma! Ta din väska, ditt hem, och skynda dig!

–  Hinner vi ta en kopp kaffe först? säger hon sömndrucket och plockar fram kaffe och kaffekokare ur väskan. Men hon inser snabbt att det är allvar och att vi måste lämna rummet så fort som möjligt.

Vi hjälps åt med den stora väskan och förstår att vi måste gå i trappan ner till receptionen. Hissen får ju ej användas vid brand eller annan fara! Rumsdörrar vi passerar bankar vi på för att eventuellt väcka sovande hotellgäster. Någon dörr öppnas och vi förklarar att det brinner och hotellet måste utrymmas. En man säger att han inte känner någon röklukt så han stänger dörren och kryper ner i sin säng igen. En annan påstår att det säkert bara är en brandövning och går in på sitt rum igen.

I ett trappfönster som vi passerar ser vi utanför på gatan tre brandbilar med blåljus påslagna. Snart är vi nere i receptionen och där är det endast vi två, receptionisten och några brandmän. Två av brandmännen kommer emot oss och säger:

–  Ni två är de enda som lämnat sina rum! Tack för det! Den här gången var det dock ”bara” ett inbrott i hotellets sidobyggnad. Men nästa gång kan det vara allvar!