Halva året har gått

Klocka

Halva 2019 har nu passerat och jag undrar vart tog dagarna, veckorna och månaderna vägen? Vart tog tiden vägen? Det är märkligt, detta med tid….. och klockor!

När jag var ett år arbetade min pappa i London under en period. Under min uppväxt berättade han ibland om historier han upplevt där. Bland annat historien om klockan!

Klockan stod i hans bokhylla bland arbetarrörelsens alla böcker och tidskrifter, blandat med utbildningsmaterial rörande arbetsmiljö.

– Den där gamla klockan, sa han, den har aldrig fungerat! Jag köpte den på Portobello Road i London 1953. Varje lördag på Portobello Road är det marknad där man säljer Antikviteter. Och där kan man fynda. Vissa antikviteter är dock mer värdefulla och kostar därför då lite mer pengar. – Men man får se upp så man inte blir lurad!!!

Hur mycket pappa hade betalat för klockan, det berättade han aldrig!

Men jag tyckte väldigt mycket om klockan även fast den aldrig hade fungerat och den skramlade ju också om man skakade lite på den. När min pappa blev sjuk i cancer fick jag klockan av honom. Klockan ställde jag på min fina gamla skänk i vardagsrummet.

Så småningom orkade pappa inte längre och cancern tog hans liv. Den natten när jag kom hem efter att tagit farväl, satt jag länge på en köksstol och grät. Så småningom knäppte jag mina händer och bad till Gud. Jag bad också till pappa att om han trots allt ändå fanns här hos mig så kunde han väl på något sätt visa det.

Sova kunde jag inte! Men bestämde mig i alla fall för att försöka vila på soffan i vardagsrummet. När jag öppnar vardagsrumsdörren hör jag ett ljud jag aldrig tidigare hört. Klockan! Den tickar! Jo, det är sant! Pappas gamla klocka fungerar!

Klockan tickade på hela natten, men på morgonen hade den stannat igen.

Nu när halva året 2019 har gått kom jag att tänka på tid, och klockan igen. Var hade jag egentligen ställt klockan? För några år sedan renoverade jag vardagsrummet och kastade och plockade undan en massa saker därifrån. Nu rotade jag igenom alla skrymslen och vrån i hopp om att hitta klockan. I vardagsrummet står den gamla skänken kvar, som jag dock många gånger tänkt hiva på tippen. Så jag rotade även igenom den, men nej, klockan fanns inte där heller. Jag måste tyvärr till slut inse att jag förmodligen har kastat klockan.

Jäkla skänk, tänker jag, den där dörren går ju upp hela tiden. Försöker åter stänga dörren men den ger sig inte utan öppnas sekunderna efter igen. Nu blir jag riktigt arg och låser dörren. Men på något lustigt sätt går dörren upp igen i alla fall. – Så nu bestämmer jag mig för att ta den till tippen.

Plockar ut allt ur skänken och ställer på bordet det jag vill behålla och det som är dags att kasta slänger jag i en svart sopsäck. Så ja, nu är det snart klart!

Men där inne längst in i skåpet står klockan, pappas klocka!

Årets julklapp

Vad säger ni om Årets Julklapp 2018? Jag gillar den verkligen. Det återanvända plagget! Jag har ju så mycket kläder i garderoberna som jag inte använt på länge. Troligtvis är de för små.

Jag tänker på min dotter. Här finns säker något som jag kan slå in till henne i julklapp. Hon gillar ju moderna kläder. De flesta plaggen som hänger i speciellt en av garderoberna har hängt där så länge att de är moderna igen!

Jag tänker på en mycket speciell kavaj, från 70-talet. Min är blå och den är i sammet. Vem hade inte en sådan för sisådär 45 år sedan? Men hur många finns det kvar? Jag har bestämt mig för att hon ska få den.

Lite värre blir det att hitta någon julklapp till min son. Visserligen gillar han kläder, men kanske inte riktigt sådana som jag har. Dessutom är han väldigt lång. Jag funderar på om det måste vara bara plagg i klapparna som ska återanvändas. Kan det inte vara något annat?

Jag har ju en sådan underbar liten fin flaska rom. Jag vet att han gillar att dricka rom – när det är fest. Den slår jag in!

Jag hoppas att han själv har något att fylla den tomma flaskan med. Annars skulle det ju inte vara en återanvändbar julklapp!

Nu får det vara nog

Besökte en loppis igår. Det var längesedan jag besökte just denna loppis, så det var spännande. Som vanligt går jag först till hyllorna där alla glasen finns. – Väldigt många fina glas!

Omedvetet letar jag efter mina favoritglas. Jag hittar inga men kan ändå inte sluta leta. En annan kund står bredvid och tittar förundrat på mig. Då upptäcker jag att jag står här och pratar för mig själv. Jag mumlar: ”Jag känner på mig att de måste finnas här någonstans!”. Jag skäms lite och går till hyllorna med allt porslin istället.

Väldigt mycket fint porslin! Men jag sneglar hela tiden mot glasen, där den andra kunden står kvar. Jag hör hur hon river och sliter bland glasen, det klirrar oavbrutet. Plötsligt ser jag att hon plockar ner glas i sin kundkorg. Jag går snabbt tillbaka till glashyllan. Ställer mig bredvid damen som fyller sin korg. Det gör ont i mig och jag kan inte hålla tyst. ”De där glasen tänkte jag också köpa, men du hann tydligen före mig!” – i hopp om att hon kanske ska lägga över glasen i min kundkorg. De här nubbeglasen var jag egentligen inte alls intresserad av men det gör liksom ont i mig och nu vill jag faktiskt ha dem. Damen går direkt till kassan utan att vända sig om.

Nedersta hyllorna har jag ännu inte kunnat kontrollera p g a att jag har problem med mina knän och kan absolut inte sitta på huk. Jag får böja ordentligt på ryggen och sträcka mina armar ner mot hyllorna. Flyttar på ett par grogglas i kristall och där, där bakom grogglasen står de! De är sex stycken och alla har olika färg. Mitt hjärta bultar!

Tänker på att jag står här med baken ut i vädret i en inte alltför trevlig ställning då en man kommer fram och frågar om han kan hjälpa att ta fram glasen. ”Rör inte mina glas!” – tänker jag och sätter mig ner på golvet. Plockar försiktigt ner glasen i korgen. Nu är det förstås väldigt svårt för mig att komma upp från golvet så jag måste be den vänlige mannen om hjälp att dra mig upp.

Stolt, nästan som att jag vunnit en miljon, går jag till kassan och betalar.

När jag kommer hem diskar jag de vackra glasen och försöker sedan få plats med dem i mitt vitrinskåp bland de andra. Med nöd och näppe lyckas jag och med ångest tänker jag att ”Nej, nu får det vara nog!”.