Annikas Inferno

Nytt år och 2022 års vår och sommar närmar sig. Trött på snö och kyla är jag för länge sedan. Drömmer om sommar och ljusa nätter i Hammerdal. Kommer ju då naturligtvis också att tänka på en av alla de resor jag gjorde dit i somras.

Hunden Pelle och jag begav oss iväg på förmiddagen de 50 milen mot fritidshuset. Vi tog det lugnt och stannade vid alla favoritställen längs vägen. Vi hade ingen brådska eftersom det är ljust hela natten och jag behöver inte oroa mig för att komma fram i mörker. Och nu var det ju heller ingen i bilen som undrade ”är vi inte framme snart”!

De sista fem milen går längs småvägar och man tycker nästan att man redan är framme. Speciellt när vi passerar ”Hemliga huset”, då det är tre mil kvar. Då brukar jag alltid säga:

— Nu åker vi förbi Hemliga huset så då är vi snart framme!

Huset har jag alltid kallat så. Jag namngav det redan första gången vi passerade för sisådär 30 år sedan. Jag har många gånger funderat på vem som bor där i det fina timmerhuset. Jag har tänkt att det nog måste vara en konstnär eftersom runt huset kan man se en massa lustiga prylar som man inte riktigt förstår sig på. Men någon människa har jag aldrig sett där.

Det känns lite som att man åker genom husets gårdsplan då det finns prylar på båda sidor av vägen. Runt huset finns en massa meterhöga människoansikten, gjorda i cement tror jag. Stora ställningar med flera hyllplan är byggda en bit från huset. På hyllplanen står det en massa toalettstolar i olika färger och former. På andra sidan vägen finns det mest skräp och bland annat en gammal rostig lastbil. En gammal Volvo tror jag.

När jag nu närmar mig Hemliga huset får jag en impuls att stanna och utforska stället lite närmare. Sagt och gjort! Det ser som vanligt ut som att ingen är hemma. Jag parkerar bredvid den gamla lastbilen. Pelle får stanna i bilen i sin bur med öppen bagagelucka.

Jag studerar den gamla lastbilen och undrar varför den inte kan få hamna på tippen. Sedan går jag över vägen, tittar på huset och kan inte låta bli att titta in genom fönstret. Det är mörkt där inne och jag kan inte urskilja någonting trots att jag kupar händerna runt ögonen och står så en stund för att ögonen ska vänja sig.

Jag tittar runt på de stora cementansikterna och ser att varje ansikte har någon defekt. Ett med krossad näsa och ett annat med borrhål i ögat.

En av alla toalettstolar står på marken och jag kan inte låta bli att lyfta på locket. Vad jag ser där vill jag inte ens skriva om!

Jag kikar runt bland allt annat som finns på tomten och börja känna mig mer och mer olustig. Jag förstår också att Pelle undrar vart jag tagit vägen för nu sitter han i bilen och ylar.

— Lugn Pelle, jag kommer snart, jag ska bara titta in i ladan!

Den tunga ladugårdsdörren knarrar när jag öppnar den. Det är mörkt där inne men jag hittar strömbrytaren och tänder lampan.

— Åh fy f…n!

I rep från taket hänger hönor i sina ben. Ser ut som de nyligen blivit halshuggna. Ännu inte torkat blod syns på ladugårdsgolvet. Längre bort hänger som det ser ut nästan mumifierade hönor.

Jag rusar ut, stänger inte den tunga dörren, springer över vägen, stänger bagageluckan, hoppar in i bilen och kör iväg. Hela jag skakar!

När jag äntligen är hemma vid stugan kör jag bilen ända upp till huset. Det blir enklare att packa in alla grejer från bilen då. Men tänkte att det får vänta tills imorgon. Klockan hade redan hunnit bli sen kväll. Tar bara med mig det viktigaste in i huset (som hunden och så).

Både Pelle och jag somnade i den nya sköna soffan ganska så snabbt. Och efter några timmar väcker Pelle mig genom att slicka mig i ansiktet som han brukar göra.

— Ja, ja Pelle, vi ska gå ut!

Klockan har hunnit bli över midnatt men det är fortfarande ljust ute. Jag sätter på Pelle kopplet, öppnar ytterdörren. Pelle börja yla och jag skriker! Där nere på gårdsplanen står den gamla lastbilen från Hemliga huset!