Annikas Inferno

Längtade upp till Hammerdal igen så jag tog hunden och bilen och begav mig återigen norr över. Med nya bilen gick resan galant. I Hudiksvall tittar jag reflexmässigt på bilarna i motsatta körriktning. Ja, Adrian min son han pendlar ju Piteå-Knivsta och det händer då och då att vi möts just där i Hudiksvall och kan tuta och vinka åt varandra. Varför just där, halvvägs upp till Hammerdal, vet jag inte, men märkligt är det!

Just nu kom jag också att tänka på min syster, Ing-Marie! För några år sedan köpte hon en splitterny bil och berättade om den för mig när vi pratade i telefonen. Hon var jätteglad och beskrev utförligt märke, färg och så vidare. Jag önskade att jag snart skulle få se och provåka den.

Några dagar efter det samtalet åkte jag till ett köpcenter i närheten av Arlanda för att handla diverse saker. Min dotter, Magda, var med och det är alltid trevligt att ha sällskap. När vi sedan tog bilen från parkeringsplatsen för att åka hem igen skriker Magda: – Mamma, titta, det är Ing-Marie, i bilen som åker iväg där.

— Ja, se på fan! Det är Ing-Marie och hennes nya, fina bil. Den ser jättefin ut så jag förstår att hon är glad över den. Men vad gör hon här?

Jag gasar på så jag hinner ikapp henne. Tutar och blinkar men hon tycks varken höra eller se mig. Jag tänker att hon ska ju söder ut och jag norr ut på E4:an så nu gäller det att göra henne uppmärksam på att vi har sett henne innan det är försent. Tutar, blinkar och vinkar igen.

Nu gasar jag på ordentligt och kör om Ing-Marie medan Magda veva ner rutan och vinkar. Jag blinkar in på en liten parkeringsficka, hoppar ur bilen och vinkar åt Ing-Marie. Hon svänger in bakom mig. Och ur bilen stiger en kvinna jag aldrig tidigare har sett!