Annikas Inferno

En dag i somras kände jag att jag ville ut och paddla. Har varit mycket både söderut och norröver och även österut så nu fick jag för mig att jag ville västerut. Jag ringde upp min syster Ing-Marie och frågade om hon hade lust att hänga med ett par dagar. Jag tänkte ta med ett litet tält och kanoten på Volvotaket.

— Gärna, sa Ing-Marie. När åker vi?

— Tänkte åka i morgon. Jag hämtar upp dig kl. 10.

På morgonen därpå fick jag hjälp av min granne att lasta kanoten och därefter begav jag mig iväg. Ing-Marie plockade jag upp lite söder om Stockholm och sedan fortsatte vi västerut.

Bilresan gick bra och vi surrade på som vanligt när vi träffades. Vi stannade på flera vackra ställen längs vägen, åt lunch på ett mysigt värdshus och fikade vid små fina rastplatser. Vi suckade – åhhh vad Sverige är vackert! – och andades in den friska luften.

Frampå eftermiddagen befann vi oss i Västergötland någonstans mitt emellan Vänern och Vättern. Det började bli dags att hitta en liten sjö som vi kunde testa att paddla lite i. Därför körde vi in på en mindre väg och färdades vidare genom de Västgötska skogarna. Så småningom hittade vi en liten sjö som vi tyckte verkade perfekt för lite paddlande. Vi såg också att mitt ute på sjön fanns en liten ö som vi tänkte skulle passa bra att slå upp tältet på.

Väl framme på ön drog vi upp kanoten och strosade sedan runt på den lilla ön för att leta efter en lämplig plats för tältet. Mitt på ön reste sig en vacker gammal ek. Och där under den stora eken, hittade vi platsen, som var perfekt för tältet.

— Det är inte konstigt att den här eken har kunnat bli så gammal med den här svarta, fina myllan under sig, sa Ing-Marie, som har gröna fingrar. Hon silade jorden mellan fingrarna, satte sedan ner näsan i jorden och andades in den ljuva doften från marken. Jorden yrde runt och hon nös några gånger.

Vi hade en trevlig eftermiddag och kväll där på ön och vid midnatt var det dags att krypa in i tältet och ner i sovsäckarna. Precis när vi håller på att somna hör vi hur det börjar blåsa och vina i den gamla eken. Nu känner jag också att under mig på marken ligger en sten som gör det riktigt obekvämt för mig. Blåsten började nu tillta ordentligt och det var omöjligt att somna.

— Det låter ju precis som att det är någon som skriker…, säger Ing-Marie samtidigt som hon sätter sig upp.

— Ja, jag hör det också, men jag ville inte säga något för att inte skrämma upp dig, sa jag! Men det är nog bara stormen som viner. Och jag kan inte sova för jag ligger på en sten…!

Den natten sov vi ingenting! På morgonen när vi klev ut ur tältet hade det mojnat och solen sken denna varma, vackra sommardag. Men vi frös och kände att vi ville lämna ön så fort som möjligt. Vi packar snabbt våra grejer och sliter ner tältet. Där under, just där jag legat, sticker det upp en flaska ur jorden. Det var alltså inte en sten som plågat mig under natten. Jag gräver upp flaskan med en gren och ser att det är en gammal spritflaska. Den måste legat där länge, säkert 100 år, tänker jag. Den är fylld med svart jord men jag tycker den är riktigt vacker! Jag tar flaskan och precis när jag ska smyga ner den i ryggsäcken utbrister Ing-Marie:

— Du menar väl ändå inte att du tänker ta med dig den där gamla flaskan!

— Men jag tycker den är riktigt vacker säger jag och håller nu upp den mot solen. Även en gammal flaska har en själ! Dessutom är den fylld med den bördiga jorden.

— Du har ju så mycket prylar och grejer hemma hos dig så snart får du inte plats själv, du måste lära dig att rensa ut och kasta.

Jag lyssnar inte på henne utan flaskan åker ner i ryggsäcken. Och aldrig har vi väl sedan paddlat så snabbt, som denna gång, tillbaka till bilen.

Snart sitter vi i bilen igen och fortsätter sedan framåt på vägen. Mycket snart kommer vi till en liten by och vi ser att där finns en handelsbod. Vi stannar bilen och kliver in i affären. En äldre man sitter där i kassan och tittar nyfiket på oss.

— Jaha! Turistar ni här i de västgötska skogarna, säger han och skrattar mot oss.

— Ja, det är så vackert här! Och vi har tältat på den lilla ön ute i sjön.

Nu skrattar inte mannen längre utan tittar allvarligt på oss:

— Åhå, jaha, då har ni inte fått sova för Agnes, misstänker jag?

Ing-Marie och jag tittar på varandra och frågar samtidigt — Stormen Agnes?

— Nej, nej, Agnes Jönsson! Ingen beger sig frivilligt ut på den ön, säger mannen och berättar vidare:

— Agnes Jönsson var en strävsam, ung kvinna som bodde här i byn tillsammans med sin make Botvid Jönsson. En vacker dag lämnade Botvid Agnes för en annan kvinna som var rik och vacker, och han försvann för alltid. Agnes blev förtvivlad och for ut till ön i en gammal eka. Där satt hon sedan under den gamla eken och söp i tre dagar. Sedan tog hon fram sin kniv och skar upp båda handlederna. Det sprutade blod och det sägs att jorden är svart av gammalt blod där under eken.

Jag känner kalla kårar efter ryggraden och jag ser att Ing-Marie är vit i ansiktet, men svart runt nosen. Hon plockar upp en näsduk och snyter sig.

Vi roffar snabbt åt oss det vi behöver, betalar och fortsätter vår resa. Efter ett par dagar är vi hemma igen.

Om någon undrar vad som hände med den gamla flaskan så kan jag berätta att den står i Ing-Maries vitrinskåp, fortfarande fylld med den svarta myllan.