Annikas Inferno

Det blev en sen sista promenad med Pelle. Klockan var över 12 på natten. Vi var fortfarande pigga och pratade och skrattade mycket längs promenaden ner längs vägen. Ficklampor och reflexjackor är en självklarhet eftersom det var kolsvart ute denna sena hösttimme. Inte en stjärna syntes på himmelen då det var väldigt disigt ute. Grannarna verkade sova överallt, endast fönsterlampor var tända i de flesta husen. Luften var frisk och det kändes skönt att ta djupa andetag.

Nu var vi framme vid det sista huset på vägen, precis där den mörka skogen tar vid. Vi stannar och tittar upp mot huset. Vi hade aldrig tidigare sett att det var tänt i tornet. Ett varmt, gult, strålande sken lyste ut genom fönstret. Det såg så vackert ut och vi står länge och tittar upp mot tornfönstret.

Så småningom fortsätter vi vägen fram och vänder sedan där den tar slut. När vi återigen passerar huset med tornet stannar vi. Det är fortfarande tänt och vi pratar om hur fint det ser ut. De borde ha tänt varje natt. Jag tycker att gardinen rör sig och att någon tittar ner på oss. Jag tror att jag vinkar lite med ficklampan.

Snart är vi hemma igen och det är sängdags. Innan vi somnar pratar vi om ljuset i tornfönstret. Det fascinerade oss och varför hade vi aldrig sett det tidigare. Vi somnar in med tornfönstret i våra tankar.

Klockan 03:15 vaknar jag. Sätter mig upp på sängkanten. Väcker min vän. Skakande skriker jag ut:

– Det där huset har inget torn! Huset har inte ens en övervåning. Det är ett enplanshus!