Kategori: Hus och hem

Spegel, spegel på väggen där…

De flesta vet vid det här laget att jag gillar gamla prylar och att jag gärna blandar gammalt med nytt. Gamla speglar älskar jag! Har flera stycken hemma. När jag var ung tyckte jag inte om att se mig själv i spegeln men nu när jag är ”gammal” kan jag tycka att det är ganska trevligt att kasta en blick på sig själv när jag svischar förbi en spegel i morgonrocken eller städrocken.

Igår kikade jag runt lite på Marketplace på telefonen för att se om jag kunde hitta något gammalt fint. Jag hittade ganska direkt en vacker gammal spegel som var till försäljning. Den var inte så dyr och den fanns att köpa och hämta inte så väldigt långt hemifrån.

Jag skickade ett meddelande till kvinnan som sålde spegeln och hon hälsade tillbaka att jag var välkommen att komma och hämta den. Jag fick adressen men också en vägbeskrivning eftersom det kunde vara svårt att hitta även fast man körde efter gps:en.

Jag gav mig iväg och körde nordost ut mot Roslagen. Enligt kvinnan skulle huset ligga vid en skogsglänta en bit in på en grusväg. Kvinnan hade rätt, det var inte lätt att hitta och jag hamnade fel flera gånger. När jag hade irrat runt ett tag och kört in på flera små grusvägar parkerade jag så småningom äntligen framför det stora fina gamla huset, som låg vid skogsgläntan.

Det var en ung vacker kvinna som hälsade mig välkommen, presenterade sig som Amanda och släppte in mig i huset. Jag tittade fascinerat på henne och jag kunde inte undgå att se den vackra broschen hon knäppt blusen med vid halsen. Den gnistrade så fantastiskt!

Den gamla spegeln var väldigt fin så jag tvekade inte att betala och ta emot den. Innan jag tackade Amanda och sa hej då, kunde jag inte låta bli att fråga om jag också kunde få köpa hennes fina gamla brosch. Hon skrattade och sa:

— Nej du, det går inte för sig!

När jag var hemma igen gick jag runt i huset och funderade på var jag skulle sätta upp spegeln. Till slut bestämde jag mig för att den skulle hänga i sovrummet. Spegeln var tung så jag borrade in en stor skruv i väggen så det blev stabilt. Och fint blev det med den nya spegeln där på väggen och finare kommer det bli när jag tapetserar om med de nya blommiga tapeterna som jag köpte förra veckan.

I morse när jag klev upp kunde jag inte låta bli att stanna till framför min nya spegel. Jag tyckte att jag såg ganska okey ut trots den tidiga timmen och mina gråa strån. Jag kunde inte låta bli att säga den gamla ramsan:

— Spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i landet är.

Och då, då brakade spegeln i golvet med en fruktansvärd smäll. Jag skrek i högan sky och det låg glassplitter överallt. Jag kände mig väldigt ledsen men det var bara att börja städa och plocka upp glasskärvorna. Då hittar jag ett gammalt foto där på golvet som måste varit gömt bakom spegelglaset. På fotot ser jag en ung, vacker kvinna.

Jag ser direkt att kvinnan på fotot är väldigt lik Amanda och att hon bär samma brosch som Amanda hade. Och jag förstår då att kvinnan måste vara Amandas, typ mormors mormor eller något sådant. Jag måste se till att Amanda får fotot på sin gamla släkting.

Tänker att jag skriver till henne, så jag sätter mig med telefonen och letar efter annonsen på spegeln. Men den hade naturligtvis Amanda tagit bort, eftersom spegeln var ju såld. Letar efter konversationen vi hade på messenger, men hittar den inte. Typiskt, måste raderat den av misstag! Kanske hittar jag tillbaka till Amanda utan adress och vägbeskrivning och chansar på att hon är hemma när jag kommer.

Sagt och gjort! Efter frukosten i morse satte jag mig i bilen och begav mig mot norra Roslagen. Återigen körde jag runt länge innan jag hittade rätt grusväg. Jag var bergsäker på att det var rätt för jag kände igen mig när jag närmade mig skogsgläntan. Jag parkerade på samma ställe som igår och tror inte att det är sant. Här fanns inget hus! Jag tar fram det gamla fotografiet tittar på det, vänder på det. Där på baksidan står det skrivet med gamla skrivstilsbokstäver – Amanda.

Med en rysning förstod jag då att kvinnan på fotot är samma Amanda som jag igår köpte spegeln av…

Kalla på Polis

Nu hade jag packat klart allt som skulle med upp till Jämtland. Städa gör jag alltid också innan jag åker. Det är alltid skönt att komma hem till ett städat hus. På kvällen var jag helt slut och la mig framför TVn i soffan för att vila en stund innan sista promenaden med hunden. Det får inte bli för sent tänkte jag för det är lite obehagligt att gå på promenad själv med hunden mitt i natten.

Klockan 01:30 vaknar jag med ett ryck. Herregud, jag måste ut med hunden! Det kändes inte speciellt roligt att knäppa på hunden kopplet och själv sätta på sig reflexvästen, öppna ytterdörren och bege sig ut i mörkret. Min syster Maggan sa en gång till mig att jag kan ringa upp henne när jag går ut sent med hunden så kan hon hänga kvar i luren som sällskap på promenaden. Skulle det hända mig något så skulle hon kalla på Polis direkt. Det som jag tycker är lite obehagligt är om det kommer en bil som stannar bredvid mig. Men här på landet är väl kanske inte den risken så stor. Och ”vår” väg är ju dock en återvändsgata.

När jag knallat en bit fram på vägen ser jag tända billyktor komma körande mot mig. Hjärtat hoppar upp i halsgropen på mig och jag kliver ner i diket och hoppas att bilen inte ser mig. Skulle kanske inte satt på reflexvästen trots allt!

Jag ser att bilen har ganska hög hastighet när den kommer körande mot mig och jag försöker krypa ihop lite i diket. Nu när bilen snart är jämsides med mig märker jag att den saktar ner farten betydligt och plötsligt stannar den. Pelle börjar skälla och jag bryter nästan ihop.

Då till min stora lycka ser jag att det är en polisbil! Polismannen som kör polisbilen vevar ner rutan och hälsar artigt på mig och polismannen bredvid vinkar åt mig. Jag tror aldrig i hela mitt liv att jag blivit så lättad någon gång.

— Men vad trevligt att träffa på poliser här på ”vår” väg mitt i natten, säger jag och berättar lite om min rädsla att gå ut i mörkret med hunden. Vad gör ni här?

 — Vi patrullerar runt på småvägarna här i trakten eftersom det har varit en del inbrott här omkring. Man har gått in i förråd och stulit verktyg och maskiner. Där ingen har varit hemma har man även brutit sig in i husen.

 — Det känns verkligen tryggt att veta att ni finns här omkring på nätterna säger jag. Och speciellt nu när jag åker till Jämtland i morgon. För lite pengar har man ju i madrassen och alla mina smycken ligger i byrålådan i sovrummet.

— Vi lovar att titta till ditt hus. Är det huset där säger han och pekar mot mitt hus samtidigt som han ler charmerande mot mig!

 — Ja, säger jag och kan inte låta bli att tillägga: Och min gamla avlagda vigselring ligger där i lådan också! Och det är inte utan att jag blinkar lite mot den vältränade och snygga polismannen.

Båda poliserna skrattar mot mig, vinkar och kör vidare.

Den natten somnar jag tryggt i min säng och frampå förmiddagen packar jag in det sista i bilen, tömmer brevlådan och slänger in posten i bilen också. Låser ytterdörren och beger mig mot Hammerdal, mer upprymd än vanligt.

I Sundsvall stannar jag som vanligt vid Sibylla för att äta en Bamsekorv med mos! Sätter mig vid bordet utanför, ger Pelle vatten och går igenom posten jag hade med mig. Bara räkningar som vanligt. Den lilla Lokala blaskan som också låg i brevlådan bläddrar jag förstrött igenom. Det enda jag brukar läsa där är ”Polisrutan”:

”Flera inbrott har uppdagats i trakerna runt Husby-Långhundra. Vi uppmanar nu alla att hålla uppsikt och vara försiktiga. En stulen polisbil tros vara inblandad i de brutala stölderna…..”

Ut med det nya, in med det gamla

För några år sedan kastade jag alla mina gamla blomkrukor som jag hade. Jag köpte nya, moderna krukor istället. Just nu ägnar jag mig åt att byta ut mina nya krukor mot gamla. Gamla krukor är vackra och har en själ. Blir glad för mina blommors skull som får stå i dessa gamla fina krukor. Dessutom vårdar jag liksom mina blommor lite bättre. En sak har jag dock lärt mig, gamla krukor är dyrare än de nya!

En ny passion som jag har är bestick från 60- och 70-talet.

Funderingarna är många!

Hur många salladsbestick får jag plats med i min kökslåda?

Finns det något annat nytt som jag kan kasta ut och istället hämta hem det gamla av?

Hus till salu

IMG_0009

Så underbart här i Jämtland. Hösten har kommit lite längre än hemma, och jag älskar ju hösten. Jag är glad att jag tog mig tiden att köra upp till stugan för ett par dagar i lugn och ro. Jag kan sitta vid sjökanten och bara andas. Den friska luften gör mig nästan yr i huvudet!

Tar små utflykter med bilen och stannar på vackra ställen längs forsen. I går tog jag faktiskt en utflykt till staden som ligger 4 mil bort från stugan. Jag blir alltid så förundrad över alla vackra hus som jag ser och sett under många år längs vägarna till stan.

När jag kommit ungefär halvvägs ser jag att den lilla gård, som jag passerat många gånger, och som är ett av mina favorithus, är till salu. Jag bestämde mig snabbt för att svänga in på gårdsplanen och stiga ur bilen.

I fönsterna hänger tunna spetsgardiner och jag tycker mig se att någon kikar ut på mig bakom en gardin. Skulle jag våga knacka på och fråga om jag får titta in? Jag hinner bara tänka tanken när dörren till huset öppnas. Och där på trappan står nu en gammal farbror som säger att jag är välkommen in och titta runt i hans hus.

Jag är ju inte direkt spekulant men tackar i alla fall ja till erbjudandet.  Mannen tittar på mig med vänliga ögon och verkar glad över att få lite sällskap. Han presenterar sig som Evert Jansson. Evert har lite svårt att gå och säger att jag får titta runt i huset själv.

Det är ett vackert hus med kakelugnar och med en vedspis i köket. Jag blir fascinerad av alla gamla vackra möbler och virkade täcken på sängarna. Men snart går jag tillbaka till Evert där han sitter i sin fåtölj och tackar för att jag fick titta in. Evert vill gärna bjuda på en kopp kaffe innan jag åker vidare. Kokkaffet puttrar på spisen och ur skafferiet plockar han fram skorpor.

Evert berättar om livet han levt på den gamla gården och hur lycklig han och hans familj varit där. Sedan han blev änkling har livet blivit annorlunda och ensamt. Han berättar att det är dags att flytta till ålderdomshemmet i stan.

Snart är det dags att tacka för mig men Evert vill gärna visa mig något innan jag åker vidare. Vi går ut på gårdsplanen och bort mot ett litet hus som visar sig vara Everts snickarbod. Överallt på väggarna hänger gamla fina verktyg och på snickarbänken ligger ett halvfärdigt snickeriarbete. Jag får en lite obehaglig känsla och dum som jag är frågar jag Evert om det spökar här.

Evert börjar skratta och säger att – detta är min bästa plats i livet och jag har ägnat så mycket tid här men har då aldrig sett något spöke!

När han skrattar ser jag hans fina smilgropar där mellan alla rynkor och tänker att han måste varit väldigt snygg när han var ung. Jag skäms lite och säger att jag naturligtvis bara skojade.

När jag kommit fram till stan tänker jag fortfarande på den lilla gården och hur fint och spännande det varit. Jag vill så gärna ha något minne kvar så jag bestämmer mig för att gå in till mäklaren som har kontor mitt i stan. Jag förklarar vilket hus som jag är intresserad av och att jag gärna skulle vilja få prospektet på gården.

–  Jaha joo! Det går bra det! Du menar gården som är Evert Janssons dödsbo?

Stulen plånbok

IMG_4356

Sitter här i köket och vet nu inte riktigt vad jag ska säga!

Jag handlade lite på macken idag.  En knapp mil härifrån ligger den. Det är tur att vi har en mack här på landet där man kan handla lite av varje, t ex mjölk, som jag handlade idag.

När jag kommit hem och plockat undan det jag hade handlat hittade jag inte min plånbok. Hällde ut hela väskans innehåll på köksbordet, men den fanns inte där. Letade igenom bilen från golv till tak, men nej den fanns inte där heller.

Jag funderade på vad jag hade i plånboken: alla mina kort; bankkort, kreditkort och vad det nu är för en massa kort man har. Viktiga kvitton, kort på hunden, och sist men inte minst just nu, en hel del kontanter också.

Då kom jag på att jag förmodligen glömde plånboken i kassan när jag hade betalat, så jag ringde till macken. Men nej, de hade inte sett någon kvarglömd plånbok.

Lät hon inte lite märklig? Jag fick en känsla av att hon ljög. Så jag bestämde mig för att åka tillbaka och förhöra henne på plats.

Jag sa till expediten på macken att plånboken måste finnas där, jag glömde den ju på disken! Jag bad henne hämta de andra som just nu också arbetade på macken. Kanske var det någon av de som tagit den. Hon gick ut bakom disken och jag tyckte det dröjde evigheter innan hon kom tillbaka med sin kollega. Tyvärr hade inte hon heller sett någon plånbok.

Jag kände hur jag började koka av ilska och sa att jag lämnar inte macken förrän plånboken kommit fram. De säger till mig att kanske någon kund har stulit den.

Så småningom bestämde jag mig för att åka hem och ordna med en polisanmälan. Gick ut från macken och såg alla MC-killar som satt utanför och snackade. Det är lite lustigt att de alltid hänger här på macken. Jag satte mig i bilen och körde iväg.

När jag kommit halvvägs hem tvärstannade jag: MC-killarna! Naturligtvis! De satt ju där redan när jag var på macken och handlade. Snabbt vände jag bilen och körde tillbaka. Nu måste jag gaska upp mig. Parkerar nära gänget och kliver ut. Talar om för dem att jag glömde min plånbok här på macken och nu undrar jag vem av dem som har stulit den.

MC-killen, som verkar vara gängets ledare, kommer mot mig. Han säger:

– Det är ingen av oss som har stulit någon plånbok!

Jag tjafsar en stund med ”ledaren” och sätter mig sedan i bilen igen. Så småningom börjar jag känna mig hungrig och tycker att jag måste nog åka hem.

Nyss hemkommen bestämde jag mig för att inte laga någon mat utan endast kasta i mig en macka innan jag ringer polisen. Öppnade kylskåpet – och där på en hylla låg plånboken!

Halva året har gått

Klocka

Halva 2019 har nu passerat och jag undrar vart tog dagarna, veckorna och månaderna vägen? Vart tog tiden vägen? Det är märkligt, detta med tid….. och klockor!

När jag var ett år arbetade min pappa i London under en period. Under min uppväxt berättade han ibland om historier han upplevt där. Bland annat historien om klockan!

Klockan stod i hans bokhylla bland arbetarrörelsens alla böcker och tidskrifter, blandat med utbildningsmaterial rörande arbetsmiljö.

–  Den där gamla klockan, sa han, den har aldrig fungerat! Jag köpte den på Portobello Road i London 1953. Varje lördag på Portobello Road är det marknad där man säljer Antikviteter. Och där kan man fynda. Vissa antikviteter är dock mer värdefulla och kostar därför då lite mer pengar. –  Men man får se upp så man inte blir lurad!!!

Hur mycket pappa hade betalat för klockan, det berättade han aldrig!

Men jag tyckte väldigt mycket om klockan även fast den aldrig hade fungerat och den skramlade ju också om man skakade lite på den. När min pappa blev sjuk i cancer fick jag klockan av honom. Klockan ställde jag på min fina gamla skänk i vardagsrummet.

Så småningom orkade pappa inte längre och cancern tog hans liv. Den natten när jag kom hem efter att tagit farväl, satt jag länge på en köksstol och grät. Så småningom knäppte jag mina händer och bad till Gud. Jag bad också till pappa att om han trots allt ändå fanns här hos mig så kunde han väl på något sätt visa det.

Sova kunde jag inte! Men bestämde mig i alla fall för att försöka vila på soffan i vardagsrummet. När jag öppnar vardagsrumsdörren hör jag ett ljud jag aldrig tidigare hört. Klockan! Den tickar! Jo, det är sant! Pappas gamla klocka fungerar!

Klockan tickade på hela natten, men på morgonen hade den stannat igen.

Nu när halva året 2019 har gått kom jag att tänka på tid, och klockan igen. Var hade jag egentligen ställt klockan? För några år sedan renoverade jag vardagsrummet och kastade och plockade undan en massa saker därifrån. Nu rotade jag igenom alla skrymslen och vrån i hopp om att hitta klockan. I vardagsrummet står den gamla skänken kvar, som jag dock många gånger tänkt hiva på tippen. Så jag rotade även igenom den, men nej, klockan fanns inte där heller. Jag måste tyvärr till slut inse att jag förmodligen har kastat klockan.

Jäkla skänk, tänker jag, den där dörren går ju upp hela tiden. Försöker åter stänga dörren men den ger sig inte utan öppnas sekunderna efter igen. Nu blir jag riktigt arg och låser dörren. Men på något lustigt sätt går dörren upp igen i alla fall. – Så nu bestämmer jag mig för att ta den till tippen.

Plockar ut allt ur skänken och ställer på bordet det jag vill behålla och det som är dags att kasta slänger jag i en svart sopsäck. Så ja, nu är det snart klart!

Men där inne längst in i skåpet står klockan, pappas klocka!

 

Dahliarotknölspuré

IMG_4193 (2)

Ville köpa lite nya växter att plantera i trädgården. Varje vår är det likadant, det liksom kliar i fingrarna. Tyvärr har jag inga ”gröna fingrar”, men jag ger aldrig upp. Jag har försökt med det mesta. Pelargoner; de överlever aldrig. Tomater; det funkar liksom bara inte. Potatis; kan eventuellt bli någon liten nötstor potatis. Osv…

Nu ville jag prova något alldeles nytt. Lite större blommor kanske. Jag kikade runt bland alla växter och hade lite svårt för att bestämma mig. Så äntligen upptäcker jag dem, stora glada Dahlior, och de log mot mig!

Tar de två finaste med mig till kassan för att betala. Jag frågar kassörskan om detta är perenna växter. Hon svarar att det är det, men rotknölen måste grävas upp på hösten innan frosten kommer.

Jag betalar mina blommor (erkänner att det slank med en och en annan pelargon också) och lämnar trädgårdshandeln.

Under bilresan hem funderar jag på det här med Dahlians rotknölar som måste grävas upp. Kanske man kan använda dem till något! Jag minns att min farfar brukade äta lökar och rötter av alla de slag!

IMG_4182

(Foto från 1968)

Eftersom jag numera tycker om att laga mat och testa nya saker i köket funderar jag på allt man kan göra med olika jordgrönsaker: Potatispuré, morotspuré, jordärtkockspuré, palsternackspuré.

I höst ska jag testa Dahliarotknölspuré!

Väl hemkommen plockar jag fram och beundrar mina fina Dahlior. Läser på lappen med information om växten: Den ska planteras utomhus, Placeras ljust och soligt, Vattnas regelbundet, och sist men inte minst; växten är oätlig!

Jaha, vad ska jag göra då i höst med min uppgrävda knöl. Söker information på nätet och hittar till ”Svenska Dahliasällskapet”s hemsida: http://www.svenskdahlia.se/. Det här ser ut att kunna bli intressant läsning, med många bra tips!