Tvillingarna i Knutby

Igår var det en dag då jag inte hade något speciellt inplanerat. Det var bara hunden och jag! Det var några dagar sedan jag pratade med Ing-Marie, min syster, så jag slår henne en signal. Vi pratar om ditt och datt. Ing-Marie är precis som jag, mer eller mindre i karantän, så vi bestämmer att hon kommer till mig på nyårsaftons förmiddag för att ta en fika och önska varandra gott nytt år.

Sedan ringer jag min kompis Eva i Gottröra. Vi pratar också om ditt och datt och bl a berättar hon: ”Igår var jag i Knutby och handlade ägg av Hulda. Jag rekommenderar dig verkligen att åka dit nästa gång du ska köpa ägg.” Eva ger mig en vägbeskrivning hur jag hittar till gården med de fantastiska äggen.

När vi lagt på luren bestämmer jag mig snabbt för att åka till Knutby. Packar in Pelle-hund i bilen och ger mig av. Det är tre mil till Knutby så det blir en trevlig utflykt.

Väl i Knutby ska jag svänga mot Bladåker, enligt vägbeskrivningen. Efter några kilometer ska gården ligga på vänster sida av vägen. Det är inte svårt att hitta så snart svänger jag in på gården. Jag kliver ur bilen samtidigt som två äldre kvinnor kommer gående mot mig. Direkt slås jag av tanken över hur lika de är varandra. Den ena kvinnan är dock mycket magrare.

Jag presenterar mig och säger att jag gärna skulle vilja köpa ägg.

— Det går bra det, säger kvinnan som presenterar sig som Hulda. Men kan du inte släppa ut hunden ur bilen så vi får hälsa på honom.

Sagt och gjort, Pelle får komma ut ur bilen och rusar direkt fram till Hulda. Han verkar dock inte så intresserad av kvinnan som sagt att hon heter Alma!

— Det är nog för att jag precis har kelat med vår katt Eskil som Pelle är så intresserad av mig, säger Hulda, och skrattar. Kom så går vi ut i hönshuset och plockar ihop lite ägg

I en brun papperspåse plockar Hulda i de finaste äggen hon hittar. Innan vi går ut ur hönshuset snackar jag lite med hönorna och den stora, svarta, fina tuppen. Jag känner mig så glad över de fina äggen och vill gärna tacka hönsfamiljen! Precis på tröskeln ut ur hönshuset kommer jag att tänka på Ing-Marie, hon vill nog gärna ha lite äkta lantägg som present när hon kommer.

— Min syster kommer till mig på nyårsafton och jag skulle nog gärna vilja köpa lite ägg till henne också.

— Är ni tvillingar? säger Hulda och Alma i korus och tittar på varandra.

Jag förklarar att det är vi inte, samtidigt som jag förstår att de båda kvinnorna är tvillingar.

Nu säger Alma som inte sagt så mycket tidigare:

— Om du ska ge bort äggen då ska du få en lite finare påse till dem, en med handtag på.

Hon plockar de allra finaste och största äggen hon hittar och lägger dem i en påse med handtag som hon just tagit fram ur ett skåp i hönshuset. Jag blir nästan gråtfärdig av Huldas och Almas omtänksamhet.

De två äggpåsarna ställer jag i baksätet och lägger en filt över, för säkerhets skull. Jag tackar Hulda och Alma och de vinkar åt mig när jag svänger ut från gården.

Hemma igen ringer jag upp Eva för att tacka för tipset om äggen.

— Hulda och Alma var så himla gulliga och snälla, sa jag, de valde ut de finaste äggen till mig.

Eva börjar skratta och frågar om jag ser en massa spöken igen. Alma dog för 5 år sedan, i cancer! Jag spelar med och skrattar jag också, och säger att jag bara skojar.

När vi slutat prata går jag ut till bilen för att ta in de båda äggpåsarna. De står naturligtvis där under filten där jag ställt dem. Men en enda sak stämmer inte; Ing-Maries äggpåse, den med handtag, är tom!

Cykelgubben

Detta vinterväder är grått och regnigt. Inte ens hunden vill gå ut. Vi sitter och drömmer oss bort och längtar efter sommaren. Nästa sommarsemester lär bli i Jämtland igen. Inte mig emot! Ett är säkert, vi kommer att göra en utflykt till Bosbyn som jag vill återse, inte så långt från vårt fritidshus.

I somras hittade vi av en slump Bosbyn. Vi hade kaffe och hembakade bullar med oss och ville utforska områden där vi inte tidigare hade varit. Vi gav oss iväg norrut, från Hammerdal. Körde någon mil och upptäcker av en slump en avtagsväg med en gul rostig skylt: ”Bosbyn 9”. Jag gör en hastig inbromsning och svänger av. Det är en smal och krokig grusväg så jag kör lugnt och försiktigt. Det växer skog, som ser nästan ogenomtränglig ut, på båda sidor längs vägen.

Snart är vi framme och det är så vackert. Bosbyn ligger lite på en höjd och nedanför ligger Bosbysjön. Många vackra gamla gårdar med mangårdsbyggnader och ladugårdar ligger intill varandra på behörigt avstånd. Vi ser också en hel del riktigt gamla, mer eller mindre, förfallna hus, men de passar in i miljön.

Vi svänger av ner mot sjön. Hittar en fantastisk plats där vi kan dricka vårt kaffe och promenera med Pelle-hund. Vi pratar om vilken idyll detta är.

Snart är det dags att dra sig hemåt igen. Vi kör ut ur byn, tillbaka på den slingrande grusvägen. Helt utan förvarning, strax efter ett backkrön dyker en gubbe på cykel upp mitt på vägen. Jag tvärbromsar och svänger undan. Vi är precis på väg att köra i diket. Vi stannar bilen och jag känner hur jag skakar och nästan gråter. Vi hann båda se att det var en gammal man på en stilren, välvårdad cykel av äldre modell med en plåtlåda fram. Och vi hann också se att det fanns en skylt ovanför lådan där det stod skrivet ”Bosbyns Lifs”.

Jag kliver ut ur bilen och ropar efter gubben att -så får man faaan inte cykla på vägen. Men var är gubben. Han är spårlöst försvunnen. Vi går längs vägen, ropar och tittar i dikena. Nu börjar jag gråta och säger att jag är bergsäker på att jag inte körde på honom. Min vän kramar om mig och säger att det gjorde jag inte, det är han vittne till.

När vi har ropat och letat en stund till bestämmer vi att vi måste ringa polisen. Jag får prata med en polis som jag återger hela händelseförloppet för. Han säger att de skickar en bil till platsen och att vi måste vänta där tills de kommer.

Jag vet inte hur länge vi väntar men så småningom kommer polisbilen. Två konstaplar stiger ur och vi får berätta om händelsen igen. Ut ur en bur i bilens bagagelucka tar de fram hunden Bruno, en stor schäfer.

— Vi tänkte att det kan vara bra att Bruno får vara med och leta säger en av poliserna samtidigt som vi får klappa och hälsa på honom.

— Ni kan åka nu så hör vi av oss till er.

Hemma i stugan igen mår jag väldigt dåligt. Tårarna rinner hela tiden medan jag ältar händelsen om och om igen medan min vän tröstar mig.

Efter flera timmar ringer äntligen polisen. Polisen jag pratar med säger att de inte hittat mannen som vi beskrivit.

— Men, däremot har vi i diket, precis där mannen dök upp framför er bil, hittat en mycket gammal och rostig cykel, invuxen i gamla buskar och rötter. Vi lyckades dra och såga loss cykeln. Cykeln hade en rostig plåtlåda fram och en skylt med nästan oläslig text ”Bosbyns Lifs”. När vi dragit upp cykeln markerar Bruno och vi fortsätter därför leta i diket. Där under, där cykeln hade legat, hittade vi gamla skelettdelar som såg ut att vara från en människa.

Efter samtalet sitter vi vid datorn och surfar på nätet. Vi hittar Bosbyn och kan läsa om byns historia. Bl a läser vi om Bosbyns Lifs som var en samlingsplats i byn på 50-talet. Men efter att ägaren hade försvunnit spårlöst hade nu Bosbyns Lifs stått orörd sedan mitten av 60-talet och hade nu förfallit.

Grodan

Det blev sent även igår kväll med sista hundpromenaden. Jag tycker inte om det, att gå ut ensam med hunden i mörkret sent på kvällen, men det måste göras. Jag kollar termometern och ser att den står på +7,2 så jag skippar mössan. Tänk att det är så milt väder in i december. Det har regnat hela dagen men borde väl egentligen ha snöat istället.

På promenaden känner jag mig ensam och tänker att det skulle varit trevligt och skönt att ha någon här bredvid mig. I skenet av ficklampan ser jag en och en annan daggmask på vägen! Precis när jag tänker vända och gå hem igen ser jag en groda som sitter mitt på vägen. Vaaa! Det måste vara någon mening med detta tänker jag när jag instinktivt böjer mig ner för att kyssa grodan. Men jag hejdar mig i sista stund.

Väl hemkommen igen tänker jag på grodan. Skulle jag våga testa? Nu eller aldrig! Jag sätter kopplet på Pelle igen, som tittar lite undrande på mig, och vi går ut.

Vi går vägen fram till den plats där jag såg grodan. Den är fortfarande där! Men platt som en pannkaka, överkörd av en bil.

När jag senare ligger i min säng tittar jag på Pelle som har bäddat ner sig i sängen bredvid. Då tänker jag:

– Man ska fan vara nöjd och tacksam för det man har!

UFO

Sken 1

Ett tag sedan jag skrev något och tycker det är dags igen! Vill därför gärna dela med mig av det som hände mig nyårsnatten:

Nytt år och nyårsnatt! Har skålat in det nya året med bubbel (alkoholfritt). Tänker och hoppas att 2020 ska bli ett bra år precis som de senaste åren varit. Vad mer kan man önska sig? Ja, det skulle ju vara ”fred på jorden”,  då förstås! Och att vi alla ska vara snälla och förstående mot varandra!

Vi äter lite vickning och så småningom är det dags att gå sista promenaden med hunden Pelle.

Jag går ensam ut i den mörka natten med Pelle och promenerar bortåt på vägen. Passerar ett grannhus en bit längre fram. Tydligen har de fest där. Flera personer står ute på den upplysta tomten med glas i händerna och skålar, och skränar lite grann. Jag ropar Gott Nytt År till dem och jag får glada hejarop och önskningar tillbaka om ett gott nytt år.

Jag fortsätter vägen fram och går nu längs den mörka skogen. Plötsligt stannar Pelle upp och står blixtstilla. Han tittar in mot skogen. Jag undrar vad det är han ser eller hör. Det finns ju vildsvin här i skogarna så jag känner mig lite skärrad.

Nu ser jag också! Ett litet ljussken, där vid skogskanten. Nu börjar skenet flytta sig i en spiralrörelse uppåt. Sedan far det iväg i väldig fart och försvinner upp mot himmelen och alldeles strax är ljusskenet borta. Jag står som förlamad kvar en stund och känner snart att jag börjar darra av rädsla.

Jag vänder genast och går tillbaka hem. Funderar på skenet. Var det inte just här som både min son och dotter brukade se konstiga ljussken mörka hösteftermiddagar när de gick denna väg hem från skolan? Vi brukade skoja om att det säkert var UFON.

Jag är ganska skärrad nu och därför snabbar jag på stegen hemåt. Ser att grannen och deras gäster fortfarande är ute och det verkar som om de har väldigt roligt. De pratar och skrattar väldigt gott nu!

Äntligen tillbaka hemma! Alla de andra som inte var med på hundpromenaden sitter i vardagsrummet och småpratar. Jag går in till dem fortfarande mycket skakis. Med mig har jag en flaska bubbel (inte alkoholfritt)!

Känner någon igen hunden

IMG_3687

Dagligen ser vi inlägg på Facebook om upphittade och bortsprungna djur. Det är katter, hundar, kaniner, hästar osv. Jag hoppas att alla dessa stackars djur hittar hem till sina familjer igen. Ibland kan man ju i alla fall läsa ”Hunden är hittad”, ”Katten har kommit hem till matte”, ”Husse har hittats”!

Hunden på bilden här tror jag att många känner igen. Det är Lasse! På sin tid var han områdets skräck. Han jagade barns katter och kaniner, slogs med andra hanhundar och gjorde tikarna med valpar. I skogarna häromkring jagade han själv och kunde vara borta flera dygn i sträck. Hemma vaktade han och när husse vilade på soffan kunde man inte komma nära varken honom eller husse.

För snart sex år sedan och 16 år gammal somnade Lasse in. Han är fortfarande mycket älskad och saknad. Efter ett halvår köpte vi en liten valp som vi inte kunde motstå. Han var det allra sötaste man kan tänka sig. Inte nog med det, han liknade Lasse! Pelle är nu fem år och det konstiga är att Pelle är områdets nya skräck! Det är inte bara jag som är övertygad om att Lasse finns kvar här i huset och lär upp Pelle. En sak är säker att skulle Pelle komma bort så skulle alla veta vad det var för hund och vem som var ägaren. Här behövs inte Facebook!

Detta får mig att minnas en händelse min mamma upplevde när hon var barn. Mamma berättade många gånger om denna märkliga upplevelse som utspelades sig i början på 1930-talet:

”Hemma låg mor sjuk! Även min bror som var 2 år äldre än mig låg sjuk i samma hemska förkylning med feber. Jag var frisk och fick därför bege mig själv till skolan, vilken låg 3 km från hemmet. Det var vinter och väldigt kallt. Mer snö väntades till eftermiddagen. På rasterna i skolan fick vi som tur var stanna inne i skolsalens värme. När skoldagen var slut var det dags att bege sig åter till hemmet. I vanliga fall hade jag alltid sällskap av min bror, om inte så begav min mor sig iväg för att möta mig längs vägen. Denna dag var det annorlunda. För första gången skulle jag gå hem själv.

Största delen av vägen hem var genom den mörka skogen. Det var mörkt, det var kallt och jag var rädd. Det hade också börjat snöa igen.

Plötslig dyker en stor hund upp bredvid min sida! Jag kände inte igen hunden, men den såg snäll ut så jag blev inte rädd. Jag blev istället lugn och mycket trygg. Jag kände även värmen från hunden som gjorde mig gott. Jag småpratade med hunden som tittade på mig med vänliga ögon. Den höll sig nära vid min sida.

Nu snöade det ordentligt och jag upptäckte att spåren efter hunden hann snöa igen innan de syntes i snön!

Snart såg jag ljuset från vårt hus och ville springa hem sista biten. Men först måste jag ta farväl av min nya vän. Jag satte mig på huk för att klappa och tacka hunden, men den hade redan hunnit springa iväg.

Väl hemma i värmen och tryggheten berättade jag om min ny vän som följt mig längs vägen från skolan. Min mor och far tittade förundrat på mig och undrade vad det för hund! Någon sådan hund fanns inte i grannskapet och ingen hade någonsin hört talas om denna hund.”

Jag misstänker att om Facebook funnits på den tiden så hade det inte hjälpt. Vi hade ändå inte hittat husse och matte!