UFO

Sken 1

Ett tag sedan jag skrev något och tycker det är dags igen! Vill därför gärna dela med mig av det som hände mig nyårsnatten:

Nytt år och nyårsnatt! Har skålat in det nya året med bubbel (alkoholfritt). Tänker och hoppas att 2020 ska bli ett bra år precis som de senaste åren varit. Vad mer kan man önska sig? Ja, det skulle ju vara ”fred på jorden”,  då förstås! Och att vi alla ska vara snälla och förstående mot varandra!

Vi äter lite vickning och så småningom är det dags att gå sista promenaden med hunden Pelle.

Jag går ensam ut i den mörka natten med Pelle och promenerar bortåt på vägen. Passerar ett grannhus en bit längre fram. Tydligen har de fest där. Flera personer står ute på den upplysta tomten med glas i händerna och skålar, och skränar lite grann. Jag ropar Gott Nytt År till dem och jag får glada hejarop och önskningar tillbaka om ett gott nytt år.

Jag fortsätter vägen fram och går nu längs den mörka skogen. Plötsligt stannar Pelle upp och står blixtstilla. Han tittar in mot skogen. Jag undrar vad det är han ser eller hör. Det finns ju vildsvin här i skogarna så jag känner mig lite skärrad.

Nu ser jag också! Ett litet ljussken, där vid skogskanten. Nu börjar skenet flytta sig i en spiralrörelse uppåt. Sedan far det iväg i väldig fart och försvinner upp mot himmelen och alldeles strax är ljusskenet borta. Jag står som förlamad kvar en stund och känner snart att jag börjar darra av rädsla.

Jag vänder genast och går tillbaka hem. Funderar på skenet. Var det inte just här som både min son och dotter brukade se konstiga ljussken mörka hösteftermiddagar när de gick denna väg hem från skolan? Vi brukade skoja om att det säkert var UFON.

Jag är ganska skärrad nu och därför snabbar jag på stegen hemåt. Ser att grannen och deras gäster fortfarande är ute och det verkar som om de har väldigt roligt. De pratar och skrattar väldigt gott nu!

Äntligen tillbaka hemma! Alla de andra som inte var med på hundpromenaden sitter i vardagsrummet och småpratar. Jag går in till dem fortfarande mycket skakis. Med mig har jag en flaska bubbel (inte alkoholfritt)!

Hus till salu

IMG_0009

Så underbart här i Jämtland. Hösten har kommit lite längre än hemma, och jag älskar ju hösten. Jag är glad att jag tog mig tiden att köra upp till stugan för ett par dagar i lugn och ro. Jag kan sitta vid sjökanten och bara andas. Den friska luften gör mig nästan yr i huvudet!

Tar små utflykter med bilen och stannar på vackra ställen längs forsen. I går tog jag faktiskt en utflykt till staden som ligger 4 mil bort från stugan. Jag blir alltid så förundrad över alla vackra hus som jag ser och sett under många år längs vägarna till stan.

När jag kommit ungefär halvvägs ser jag att den lilla gård, som jag passerat många gånger, och som är ett av mina favorithus, är till salu. Jag bestämde mig snabbt för att svänga in på gårdsplanen och stiga ur bilen.

I fönsterna hänger tunna spetsgardiner och jag tycker mig se att någon kikar ut på mig bakom en gardin. Skulle jag våga knacka på och fråga om jag får titta in? Jag hinner bara tänka tanken när dörren till huset öppnas. Och där på trappan står nu en gammal farbror som säger att jag är välkommen in och titta runt i hans hus.

Jag är ju inte direkt spekulant men tackar i alla fall ja till erbjudandet.  Mannen tittar på mig med vänliga ögon och verkar glad över att få lite sällskap. Han presenterar sig som Evert Jansson. Evert har lite svårt att gå och säger att jag får titta runt i huset själv.

Det är ett vackert hus med kakelugnar och med en vedspis i köket. Jag blir fascinerad av alla gamla vackra möbler och virkade täcken på sängarna. Men snart går jag tillbaka till Evert där han sitter i sin fåtölj och tackar för att jag fick titta in. Evert vill gärna bjuda på en kopp kaffe innan jag åker vidare. Kokkaffet puttrar på spisen och ur skafferiet plockar han fram skorpor.

Evert berättar om livet han levt på den gamla gården och hur lycklig han och hans familj varit där. Sedan han blev änkling har livet blivit annorlunda och ensamt. Han berättar att det är dags att flytta till ålderdomshemmet i stan.

Snart är det dags att tacka för mig men Evert vill gärna visa mig något innan jag åker vidare. Vi går ut på gårdsplanen och bort mot ett litet hus som visar sig vara Everts snickarbod. Överallt på väggarna hänger gamla fina verktyg och på snickarbänken ligger ett halvfärdigt snickeriarbete. Jag får en lite obehaglig känsla och dum som jag är frågar jag Evert om det spökar här.

Evert börjar skratta och säger att – detta är min bästa plats i livet och jag har ägnat så mycket tid här men har då aldrig sett något spöke!

När han skrattar ser jag hans fina smilgropar där mellan alla rynkor och tänker att han måste varit väldigt snygg när han var ung. Jag skäms lite och säger att jag naturligtvis bara skojade.

När jag kommit fram till stan tänker jag fortfarande på den lilla gården och hur fint och spännande det varit. Jag vill så gärna ha något minne kvar så jag bestämmer mig för att gå in till mäklaren som har kontor mitt i stan. Jag förklarar vilket hus som jag är intresserad av och att jag gärna skulle vilja få prospektet på gården.

–  Jaha joo! Det går bra det! Du menar gården som är Evert Janssons dödsbo?

Lik i säcken

Bild2

Rensar-Dag! River runt i garderober och lådor efter sådant som kan kastas. Planerat att göra ett besök på tippen idag. Nu vill jag få med mig så mycket ”skräp” som möjligt. Köpte två rullar svarta sopsäckar i veckan som jag hoppas kunna fylla med sådant som jag ej längre behöver. Tippen stänger kl 16:00 så jag har flera timmar på mig att bestämma vad jag vill göra mig av med.

När kl är 15:00 har jag lyckats fylla – en halv säck! Men okey, jag känner mig nöjd ändå.

I bilen in till tippen tänker jag på hur svarta sopsäckar får mig att rysa. Ibland ser man fulla svarta säckar ligga slängda i diken längs vägarna. En sak är säker, jag rör aldrig en svart sopsäck som jag ser i skog och mark eller på andra ställen – man vet aldrig vad de kan innehålla!

För många år sedan flyttade vi till en lägenhet som låg i en förort till Stockholm. Vi såg det som ett tillfälligt boende tills vi hittade ett hus på landet som vi ville köpa. Att bo i en Stockholmsförort var inget för oss. På helgerna när vi var lediga sökte vi oss alltid ut i skog och mark. Vi letade och tittade på kartan efter grönområden som fanns i närheten.

Den här vackra söndagen med en strålande vårsol på himmelen planerade vi att promenera runt en sjö som fanns i närheten i ett skogsområde. Våra barn var små. Älskade lilla flickan var 2 år och vår kära son 3 år.

Vi hade picknick med oss som vi åt i en skogsglänta. Efter maten somnade lillflickan bland lingon- och blåbärsriset. Alla vi andra slumrade nog också till en stund.

Så småningom  tyckte vi att de var dags för hemfärd. Vi gick längs sjön. Lillflickan kunde inte gå så fort så hon och jag halkade efter en bit. Hon ville gärna ner och plaska lite med stövlarna vid sjökanten också. Hon fick väl det en stund, fast jag tyckte att det var dyigt och luktade illa. Själv tog jag en lång gren från marken som jag plaskade lite med i sjön.

Och där var den! Den svarta sopsäcken!

Jag försökte dra iland den med min gren, men lyckades inte. Jag petade och stack med grenen i säcken. Jag ville gärna se vad som fanns i den. Klev ut på en sten som låg i vattnet och nådde säcken med handen. När jag började dra i säcken ropade min man på oss. Han tyckte att vi dröjde för länge och vi skulle ju hem nu. Jag släppte säcken, tog min dotter i handen och vi skyndade ikapp våra andra två.

Dagen efter, måndag, arbetade jag som vanligt. På den tiden köpte man kvällstidningen på eftermiddagen som man bläddrade i till fikat på jobbet. Jag slog upp mittuppslaget i tidningen. Där fanns en karta med ett kryss, ett foto över en sjö med ett kryss vid strandkanten och en stor svart rubrik som löd: Lik funna i säckar i sjö!

Funna, inte funnet!

Jag kunde läsa om att en son hade mördat sina föräldrar som han sedan styckat och lagt i sopsäckar. Säckarna hade han sedan slängt i sjön. Jag läste vidare om att det hände på hösten och nu när isen smält hade säckarna blivit synliga. Själv förstod jag att det var jag som gjort dem synliga!

Jag gick ut på toaletten och kräktes!

Väl framme vid tippen tar jag min halvfulla säck och går bort till containern för brännbart. Innan jag kastar i mina sopor tittar jag ner i containern och ser ungefär fyra svarta sopsäckar fyllda med ”skräp”, bland alla andra sopor. Jag börjar känna mig yr och illamående. Jag känner en hand på min axel och där står en sopgubbe som vänligt frågar om han kan hjälpa mig med något.

– Nej tack! svarar jag och tar mig tillbaka till bilen och kör hem.

Det dröjer nog innan jag besöker tippen igen!