Fjällvandring

Igår var en utmärkt dag för en skogspromenad i snön. Vi packade kaffe och bullar i ryggsäcken och begav oss iväg. Vilken lycka att bo precis intill skogen, det är bara att klä på sig och sticka ut! Egentligen gillar jag skogen bäst på sommaren och hösten när det finns svamp och bär att plocka. I somras plockade jag t ex massor med lingon som fortfarande fyller min frys.

I somras när jag var ute en dag och plockade lingon, inte långt ifrån mitt hus, hör jag någon som gnolar och sjunger ”Mors lilla Olle i skogen gick”. Jag tittar mig runt och ser en ung tjej, som också tycks plocka bär, lite längre fram. Jag går emot henne för att prata lite. Tydligen hade hon varken sett eller hört mig för när jag är alldeles inpå tittar hon upp och gallskriker.

— Oj förlåt, säger jag, det var verkligen inte min mening att skrämma dig!

— Det är ingen fara, men jag är så rädd för björn, så det var därför jag skrek!

— Björn behöver du inte vara rädd för, sa jag. Det finns inte här. Däremot finns det gott om vildsvin, men de hör dig och sticker iväg långt innan du ser dem!

— Det är min mormors sommarstuga du ser där, säger hon, och pekar mot det lilla huset som syns mellan träden. Min man, vår lilla dotter och jag är här för första gången själva. Vi bor annars i stan! Jag gick ut en stund själv i skogen för att plocka blåbär. Är det här blåbär, frågar hon, och sträcker fram sin lilla bunke?

I botten på den lilla blå bunken rullar 10 st blåbär omkring när hon skakar lite på den. Jag nickar mot henne.

Vi pratar en stund och sedan säger vi hej då. Medan jag gick stigen hemåt igen tänkte jag på att när jag var i hennes ålder, då kunde inte jag heller så mycket om djur och natur. Speciellt minns jag min första fjällvandring.

Den här sommaren hade vi hyrt en stuga i Ottsjö i Jämtland, tre mil söder om Åre, där vi skulle spendera två veckors semester. Förutom jag, min man och våra två små barn följde också min bästa kompis, Eva, med. Varken jag eller Eva kunde något om djur, natur, fiske eller ens hur man gör upp en eld. Stockholmstjejer som både Eva och jag var så hoppades vi på att vi just nu skulle få lära oss allt detta.

En kväll när vi sitter vid brasan i stugan och pratar kommer Eva och jag på att: VI VILL FJÄLLVANDRA. Två mil från Ottsjö ligger Vålådalen med sin Fjällstation. Därifrån utgår flera väl markerade vandringsleder. Den populäraste leden går till Blanktjärn, sjön med det turkosa vattnet. Vandringsleden är 12 km lång. Sagt och gjort! Vi började direkt förbereda och packa inför morgondagens vandring.

Tidigt nästa morgon körde Eva och jag de två milen till Vålådalens Fjällstation. Man och barn fick stanna hemma! Väl framme tog vi våra ryggsäckar på ryggen och började den ”långa vandringen”. Vi pratade i munnen på varandra om hur roligt det skulle bli och hur det pirrade av spänning i våra magar. I ryggsäckarna fanns kaffe, smörgås, kåsor och naturligtvis regnkläder, för vädret kunde slå om väldigt fort i fjällen, det hade vi hört. Och om vi skulle bli godissugna så fanns det säkert någon kiosk som vi kunde handla i när vi kom fram till Blanktjärn!

När vi hade vandrat så där en två kilometer ser vi en flock av djur långt där framme, kanske 500 meter bort. Varken Eva eller jag har sett renar tidigare men vi förmodade att det var renar vi såg. Båda kände vi hur våra hjärtan började bulta. Vad gör vi nu om hela flocken börja rusa mot oss och anfalla? Vi började se oss om efter något träd som vi kunde klättra upp i.

— Eva, vet du om renar kan klättra?

Eva tittar med skärrade ögon på mig och sa att det vet hon inte! Vi tittar på varandra, vänder oss om och springer i full fart de två kilometrarna tillbaka till Fjällstationen.

Cykelgubben

Detta vinterväder är grått och regnigt. Inte ens hunden vill gå ut. Vi sitter och drömmer oss bort och längtar efter sommaren. Nästa sommarsemester lär bli i Jämtland igen. Inte mig emot! Ett är säkert, vi kommer att göra en utflykt till Bosbyn som jag vill återse, inte så långt från vårt fritidshus.

I somras hittade vi av en slump Bosbyn. Vi hade kaffe och hembakade bullar med oss och ville utforska områden där vi inte tidigare hade varit. Vi gav oss iväg norrut, från Hammerdal. Körde någon mil och upptäcker av en slump en avtagsväg med en gul rostig skylt: ”Bosbyn 9”. Jag gör en hastig inbromsning och svänger av. Det är en smal och krokig grusväg så jag kör lugnt och försiktigt. Det växer skog, som ser nästan ogenomtränglig ut, på båda sidor längs vägen.

Snart är vi framme och det är så vackert. Bosbyn ligger lite på en höjd och nedanför ligger Bosbysjön. Många vackra gamla gårdar med mangårdsbyggnader och ladugårdar ligger intill varandra på behörigt avstånd. Vi ser också en hel del riktigt gamla, mer eller mindre, förfallna hus, men de passar in i miljön.

Vi svänger av ner mot sjön. Hittar en fantastisk plats där vi kan dricka vårt kaffe och promenera med Pelle-hund. Vi pratar om vilken idyll detta är.

Snart är det dags att dra sig hemåt igen. Vi kör ut ur byn, tillbaka på den slingrande grusvägen. Helt utan förvarning, strax efter ett backkrön dyker en gubbe på cykel upp mitt på vägen. Jag tvärbromsar och svänger undan. Vi är precis på väg att köra i diket. Vi stannar bilen och jag känner hur jag skakar och nästan gråter. Vi hann båda se att det var en gammal man på en stilren, välvårdad cykel av äldre modell med en plåtlåda fram. Och vi hann också se att det fanns en skylt ovanför lådan där det stod skrivet ”Bosbyns Lifs”.

Jag kliver ut ur bilen och ropar efter gubben att -så får man faaan inte cykla på vägen. Men var är gubben. Han är spårlöst försvunnen. Vi går längs vägen, ropar och tittar i dikena. Nu börjar jag gråta och säger att jag är bergsäker på att jag inte körde på honom. Min vän kramar om mig och säger att det gjorde jag inte, det är han vittne till.

När vi har ropat och letat en stund till bestämmer vi att vi måste ringa polisen. Jag får prata med en polis som jag återger hela händelseförloppet för. Han säger att de skickar en bil till platsen och att vi måste vänta där tills de kommer.

Jag vet inte hur länge vi väntar men så småningom kommer polisbilen. Två konstaplar stiger ur och vi får berätta om händelsen igen. Ut ur en bur i bilens bagagelucka tar de fram hunden Bruno, en stor schäfer.

— Vi tänkte att det kan vara bra att Bruno får vara med och leta säger en av poliserna samtidigt som vi får klappa och hälsa på honom.

— Ni kan åka nu så hör vi av oss till er.

Hemma i stugan igen mår jag väldigt dåligt. Tårarna rinner hela tiden medan jag ältar händelsen om och om igen medan min vän tröstar mig.

Efter flera timmar ringer äntligen polisen. Polisen jag pratar med säger att de inte hittat mannen som vi beskrivit.

— Men, däremot har vi i diket, precis där mannen dök upp framför er bil, hittat en mycket gammal och rostig cykel, invuxen i gamla buskar och rötter. Vi lyckades dra och såga loss cykeln. Cykeln hade en rostig plåtlåda fram och en skylt med nästan oläslig text ”Bosbyns Lifs”. När vi dragit upp cykeln markerar Bruno och vi fortsätter därför leta i diket. Där under, där cykeln hade legat, hittade vi gamla skelettdelar som såg ut att vara från en människa.

Efter samtalet sitter vi vid datorn och surfar på nätet. Vi hittar Bosbyn och kan läsa om byns historia. Bl a läser vi om Bosbyns Lifs som var en samlingsplats i byn på 50-talet. Men efter att ägaren hade försvunnit spårlöst hade nu Bosbyns Lifs stått orörd sedan mitten av 60-talet och hade nu förfallit.

Ärlighet varar längst??

Om drygt en vecka kommer min syster Ing-Marie på besök till mig. Vi har inte setts sedan långt före pandemin så jag ser verkligen framemot det. Bland annat ska vi ut i skogen och plocka lingon. På mina hundpromenader kikar jag runt i skogarna här efter bra lingonställen. Tyvärr så hittar jag bara fläckvisa ställen med lingon.

På en av hundpromenaderna idag såg jag en kvinna bredvid stigen sittande på huk.

— Plockar du bär?

— Ja, jag plockar blåbär.

— Ja för lingon finns det ju inte så mycket av, sa jag.

— Jo, ojo, säger hon och pekar ut mot en plats lite längre in i skogen. Min man är där borta och plockar blåbär och han säger att där finns det huuur mycket lingon som helst, men de behöver en vecka till på sig för att mogna riktigt.

— Jaha, säger jag samtidigt som jag memorerar platsen, och vandrar vidare med hunden.

Det hon sa till mig får mig att tänka på en händelse för länge sedan som jag har svårt att glömma och som ofta poppar upp i huvudet:

Min man och jag var på fiskesemester i Norrland. Vi stannade till vid småtjärnar och sjöar som vi hittade och provfiskade i. Till slut hittade vi en fin liten sjö i skogen där det nappade i ett. Vi drog upp både öring och röding, och inte var de små heller. Min man hittade naturligtvis bästa fiskeplatsen, en bit ut i sjön, där han stod med sina vadarstövlar på.

Så småningom var det dags att göra upp eld och äta lite. Gabriel gick in i skogen och plockade torra kvistar och grenar som vi kunde elda med. Då dyker det plötsligt upp två män som börjar prata med mig.

— Finns det någon fisk i den här sjön?

— Ja, oja, det finns huuur mycket som helst! Min man har fiskat där säger jag och pekar ut platsen. Han har dragit upp både öring och röding.

Efter en kort stund kommer Gabriel tillbaka. Männen frågar honom:

— Har du fått någon fisk?

— Nej, nej, här finns ingen fisk! Inte ett enda napp har vi fått, svarar Gabriel!

Männen tittar på mig. Jag tittar ner i marken. Männen tar sina spön och går bort till Gabriels fiskeplats, trär på sig vadarstövlar, vadar ut och börjar fiska!

Flugfiske i Hammerdal

IMG_5082

Håller på att packa! I morgon drar jag till Jämtland och fritidshuset i Hammerdal. Det har regnat mycket där uppe men nu ser det ut som att det ska vända. Har en lista med saker som jag alltid packar efter, så jag inte glömmer något, t ex nycklarna. Längst ner på listan står det numera FLUGFISKESPÖ. Jag funderar en stund och bestämmer mig för att ta med det också.

Förr i tiden fiskade jag väldigt mycket tillsammans med familjen. Flugfiske gillade jag allra bäst. Med vadarstövlar och spöet i handen stod jag ofta långt ut i forsen och kastade. Många män beundrade min teknik och häpnade över de fiskar jag fångade. Av någon anledning slutade jag med fisket och tittade istället bara på när andra fiskade. Har för mig att anledningen var att jag tyckte synd om fisken.

Jag skrattar när jag tänker på förra årets fiskeupplevelse:

Dagen innan vi åkte upp förra sommaren bestämde jag mig för att jag ville börja flugfiska igen. Min man tyckte det var en bra idé och sa att jag kan få låna hans spö. Nej, jag ville ha ett eget spö! Så jag slog slag i saken och för 399:- köpte jag ett, som jag tyckte, mycket fint flugfiskespö på Biltema.

Väl uppe i Hammerdal provkastade jag några gånger på land för att se om jag kom i håg hur man gjorde. Jag kände mig nöjd, även om min man tyckte att  jag inte lyssnade på honom. Han tyckte att jag skulle åka ner till forsen och provkasta där istället. Bra idé, i morgon åker vi dit!

Eftersom jag tyckte att det här var riktigt kul ville jag ”go all in” och binda mig en egen fluga också.

Samma här: min man tyckte att jag inte lyssnade på honom när vi sedan på kvällen satt där och band flugor. Det är ju lite smått och pillrigt så jag bestämde mig för att ta en stor krok och göra en stor fluga. Jag valde svart  mohairgarn (som Emina använder till sina käpphästar). Då gick Gabriel från bordet! För att den skulle bli riktigt snygg band jag fast lite vita vingar på den (dun från Gabriels dunjacka, som jag pillade ut). Så där ja!

Nästa dag ville Gabriel inte åka med till forsen!! Däremot följde Magda, min dotter med, för att heja på som hon sa.

I strömmande vattendrag trivs öringen, det vet jag, och tydligen vet andra det också. För där jag tänkte kasta står en gubbe och flugfiskar. Jag tar mitt spö och går fram till honom:

–  Hej! Har du något emot att jag kastar lite här vid sidan om dig? Jag ska bara provkasta ett par gånger. Jag är nybörjare och har ett nytt spö, säger jag, och visar det för honom. Han tittar på det och sedan på mig. Han skrattar till och blinkar lite mot mig. Jisses tänker jag, han flörtar med mig, eller!

–  Har du fått någon fisk, frågar jag honom.

–  Neej, det nappar inte idag!

Vad bra tänker jag och visar fram min nya fluga. Nu skrattar han ordentligt och säger:

–  På  den där får du ingen fisk, eventuellt kan en sjuk gammal id av misstag hugga på den.  Jag säger till honom att det gör inget för jag vill egentligen inte ha någon fisk för jag tycker synd om den. Då visar han fram sin fluga och jag förstår att han är ett riktigt proffs.

Mannen tar sin utrustning och går bort till Magda. De börja småprata samtidigt som de tittar bort mot mig. Själv koncentrerar jag mig på mitt första kast. Jäklar, det gick inte så bra! Linan trasslar i hop sig i luften och det tar en stund för mig att reda ut det.

Andra kastet går desto bättre! Jag vet att man inte behöver kasta långt. Det viktiga är att man kan placera flugan där man vill ha den, där man tror att fisken står. Men nu hade jag bestämt att jag ville bara kasta så långt som  möjligt, bara för att testa min kapacitet. Linan svischar fram och tillbaka i luften en lång stund medan jag släpper ut linan mer och mer. Jag står en lång stund så, bara för ljudet och känslans skull. Och nu placerar jag ut flugan långt, långt ut med en spikrak lina. Yeah!

Och där sitter kroken fast!!! Mannen ropar till mig att det ligger en stor stock där ute på botten och nu har jag fastnat i den. Jag ropar tillbaka: -Nej jag tror att en gammal id sitter på kroken.

Magda skriker:

–  Mamma, du har fått en stor öring! Både Magda och mannen rusar fram till mig. Mannen ser blek ut och han har munnen öppen. Det verkar som om att han vill säga något men det kommer liksom inga ljud ur honom.

Tur att Magda fanns på plats så hon kunde hjälpa mig att få iland den. Egentligen tyckte jag nog att vi kunde släppt tillbaka den.

Både Magda och jag känner oss nöjda så vi plockar i hop fiske grejerna för att åka hem igen. Men innan vi går och säger hej då till mannen, klipper jag loss min fluga från linnen, håller fram den mot honom och säger att han får den av mig.

Han tackar nej och säger att han har sådana flugor själv!

IMG_5081

UFO

Sken 1

Ett tag sedan jag skrev något och tycker det är dags igen! Vill därför gärna dela med mig av det som hände mig nyårsnatten:

Nytt år och nyårsnatt! Har skålat in det nya året med bubbel (alkoholfritt). Tänker och hoppas att 2020 ska bli ett bra år precis som de senaste åren varit. Vad mer kan man önska sig? Ja, det skulle ju vara ”fred på jorden”,  då förstås! Och att vi alla ska vara snälla och förstående mot varandra!

Vi äter lite vickning och så småningom är det dags att gå sista promenaden med hunden Pelle.

Jag går ensam ut i den mörka natten med Pelle och promenerar bortåt på vägen. Passerar ett grannhus en bit längre fram. Tydligen har de fest där. Flera personer står ute på den upplysta tomten med glas i händerna och skålar, och skränar lite grann. Jag ropar Gott Nytt År till dem och jag får glada hejarop och önskningar tillbaka om ett gott nytt år.

Jag fortsätter vägen fram och går nu längs den mörka skogen. Plötsligt stannar Pelle upp och står blixtstilla. Han tittar in mot skogen. Jag undrar vad det är han ser eller hör. Det finns ju vildsvin här i skogarna så jag känner mig lite skärrad.

Nu ser jag också! Ett litet ljussken, där vid skogskanten. Nu börjar skenet flytta sig i en spiralrörelse uppåt. Sedan far det iväg i väldig fart och försvinner upp mot himmelen och alldeles strax är ljusskenet borta. Jag står som förlamad kvar en stund och känner snart att jag börjar darra av rädsla.

Jag vänder genast och går tillbaka hem. Funderar på skenet. Var det inte just här som både min son och dotter brukade se konstiga ljussken mörka hösteftermiddagar när de gick denna väg hem från skolan? Vi brukade skoja om att det säkert var UFON.

Jag är ganska skärrad nu och därför snabbar jag på stegen hemåt. Ser att grannen och deras gäster fortfarande är ute och det verkar som om de har väldigt roligt. De pratar och skrattar väldigt gott nu!

Äntligen tillbaka hemma! Alla de andra som inte var med på hundpromenaden sitter i vardagsrummet och småpratar. Jag går in till dem fortfarande mycket skakis. Med mig har jag en flaska bubbel (inte alkoholfritt)!

Hus till salu

IMG_0009

Så underbart här i Jämtland. Hösten har kommit lite längre än hemma, och jag älskar ju hösten. Jag är glad att jag tog mig tiden att köra upp till stugan för ett par dagar i lugn och ro. Jag kan sitta vid sjökanten och bara andas. Den friska luften gör mig nästan yr i huvudet!

Tar små utflykter med bilen och stannar på vackra ställen längs forsen. I går tog jag faktiskt en utflykt till staden som ligger 4 mil bort från stugan. Jag blir alltid så förundrad över alla vackra hus som jag ser och sett under många år längs vägarna till stan.

När jag kommit ungefär halvvägs ser jag att den lilla gård, som jag passerat många gånger, och som är ett av mina favorithus, är till salu. Jag bestämde mig snabbt för att svänga in på gårdsplanen och stiga ur bilen.

I fönsterna hänger tunna spetsgardiner och jag tycker mig se att någon kikar ut på mig bakom en gardin. Skulle jag våga knacka på och fråga om jag får titta in? Jag hinner bara tänka tanken när dörren till huset öppnas. Och där på trappan står nu en gammal farbror som säger att jag är välkommen in och titta runt i hans hus.

Jag är ju inte direkt spekulant men tackar i alla fall ja till erbjudandet.  Mannen tittar på mig med vänliga ögon och verkar glad över att få lite sällskap. Han presenterar sig som Evert Jansson. Evert har lite svårt att gå och säger att jag får titta runt i huset själv.

Det är ett vackert hus med kakelugnar och med en vedspis i köket. Jag blir fascinerad av alla gamla vackra möbler och virkade täcken på sängarna. Men snart går jag tillbaka till Evert där han sitter i sin fåtölj och tackar för att jag fick titta in. Evert vill gärna bjuda på en kopp kaffe innan jag åker vidare. Kokkaffet puttrar på spisen och ur skafferiet plockar han fram skorpor.

Evert berättar om livet han levt på den gamla gården och hur lycklig han och hans familj varit där. Sedan han blev änkling har livet blivit annorlunda och ensamt. Han berättar att det är dags att flytta till ålderdomshemmet i stan.

Snart är det dags att tacka för mig men Evert vill gärna visa mig något innan jag åker vidare. Vi går ut på gårdsplanen och bort mot ett litet hus som visar sig vara Everts snickarbod. Överallt på väggarna hänger gamla fina verktyg och på snickarbänken ligger ett halvfärdigt snickeriarbete. Jag får en lite obehaglig känsla och dum som jag är frågar jag Evert om det spökar här.

Evert börjar skratta och säger att – detta är min bästa plats i livet och jag har ägnat så mycket tid här men har då aldrig sett något spöke!

När han skrattar ser jag hans fina smilgropar där mellan alla rynkor och tänker att han måste varit väldigt snygg när han var ung. Jag skäms lite och säger att jag naturligtvis bara skojade.

När jag kommit fram till stan tänker jag fortfarande på den lilla gården och hur fint och spännande det varit. Jag vill så gärna ha något minne kvar så jag bestämmer mig för att gå in till mäklaren som har kontor mitt i stan. Jag förklarar vilket hus som jag är intresserad av och att jag gärna skulle vilja få prospektet på gården.

–  Jaha joo! Det går bra det! Du menar gården som är Evert Janssons dödsbo?

Lik i säcken

Bild2

Rensar-Dag! River runt i garderober och lådor efter sådant som kan kastas. Planerat att göra ett besök på tippen idag. Nu vill jag få med mig så mycket ”skräp” som möjligt. Köpte två rullar svarta sopsäckar i veckan som jag hoppas kunna fylla med sådant som jag ej längre behöver. Tippen stänger kl 16:00 så jag har flera timmar på mig att bestämma vad jag vill göra mig av med.

När kl är 15:00 har jag lyckats fylla – en halv säck! Men okey, jag känner mig nöjd ändå.

I bilen in till tippen tänker jag på hur svarta sopsäckar får mig att rysa. Ibland ser man fulla svarta säckar ligga slängda i diken längs vägarna. En sak är säker, jag rör aldrig en svart sopsäck som jag ser i skog och mark eller på andra ställen – man vet aldrig vad de kan innehålla!

För många år sedan flyttade vi till en lägenhet som låg i en förort till Stockholm. Vi såg det som ett tillfälligt boende tills vi hittade ett hus på landet som vi ville köpa. Att bo i en Stockholmsförort var inget för oss. På helgerna när vi var lediga sökte vi oss alltid ut i skog och mark. Vi letade och tittade på kartan efter grönområden som fanns i närheten.

Den här vackra söndagen med en strålande vårsol på himmelen planerade vi att promenera runt en sjö som fanns i närheten i ett skogsområde. Våra barn var små. Älskade lilla flickan var 2 år och vår kära son 3 år.

Vi hade picknick med oss som vi åt i en skogsglänta. Efter maten somnade lillflickan bland lingon- och blåbärsriset. Alla vi andra slumrade nog också till en stund.

Så småningom  tyckte vi att de var dags för hemfärd. Vi gick längs sjön. Lillflickan kunde inte gå så fort så hon och jag halkade efter en bit. Hon ville gärna ner och plaska lite med stövlarna vid sjökanten också. Hon fick väl det en stund, fast jag tyckte att det var dyigt och luktade illa. Själv tog jag en lång gren från marken som jag plaskade lite med i sjön.

Och där var den! Den svarta sopsäcken!

Jag försökte dra iland den med min gren, men lyckades inte. Jag petade och stack med grenen i säcken. Jag ville gärna se vad som fanns i den. Klev ut på en sten som låg i vattnet och nådde säcken med handen. När jag började dra i säcken ropade min man på oss. Han tyckte att vi dröjde för länge och vi skulle ju hem nu. Jag släppte säcken, tog min dotter i handen och vi skyndade ikapp våra andra två.

Dagen efter, måndag, arbetade jag som vanligt. På den tiden köpte man kvällstidningen på eftermiddagen som man bläddrade i till fikat på jobbet. Jag slog upp mittuppslaget i tidningen. Där fanns en karta med ett kryss, ett foto över en sjö med ett kryss vid strandkanten och en stor svart rubrik som löd: Lik funna i säckar i sjö!

Funna, inte funnet!

Jag kunde läsa om att en son hade mördat sina föräldrar som han sedan styckat och lagt i sopsäckar. Säckarna hade han sedan slängt i sjön. Jag läste vidare om att det hände på hösten och nu när isen smält hade säckarna blivit synliga. Själv förstod jag att det var jag som gjort dem synliga!

Jag gick ut på toaletten och kräktes!

Väl framme vid tippen tar jag min halvfulla säck och går bort till containern för brännbart. Innan jag kastar i mina sopor tittar jag ner i containern och ser ungefär fyra svarta sopsäckar fyllda med ”skräp”, bland alla andra sopor. Jag börjar känna mig yr och illamående. Jag känner en hand på min axel och där står en sopgubbe som vänligt frågar om han kan hjälpa mig med något.

– Nej tack! svarar jag och tar mig tillbaka till bilen och kör hem.

Det dröjer nog innan jag besöker tippen igen!