Annikas Inferno

Rensar-Dag! River runt i garderober och lådor efter sådant som kan kastas. Planerat att göra ett besök på tippen idag. Nu vill jag få med mig så mycket ”skräp” som möjligt. Köpte två rullar svarta sopsäckar i veckan som jag hoppas kunna fylla med sådant som jag ej längre behöver. Tippen stänger kl 16:00 så jag har flera timmar på mig att bestämma vad jag vill göra mig av med.

När kl är 15:00 har jag lyckats fylla – en halv säck! Men okey, jag känner mig nöjd ändå.

I bilen in till tippen tänker jag på hur svarta sopsäckar får mig att rysa. Ibland ser man fulla svarta säckar ligga slängda i diken längs vägarna. En sak är säker, jag rör aldrig en svart sopsäck som jag ser i skog och mark eller på andra ställen – man vet aldrig vad de kan innehålla!

För många år sedan flyttade vi till en lägenhet som låg i en förort till Stockholm. Vi såg det som ett tillfälligt boende tills vi hittade ett hus på landet som vi ville köpa. Att bo i en Stockholmsförort var inget för oss. På helgerna när vi var lediga sökte vi oss alltid ut i skog och mark. Vi letade och tittade på kartan efter grönområden som fanns i närheten.

Den här vackra söndagen med en strålande vårsol på himmelen planerade vi att promenera runt en sjö som fanns i närheten i ett skogsområde. Våra barn var små. Älskade lilla flickan var 2 år och vår kära son 3 år.

Vi hade picknick med oss som vi åt i en skogsglänta. Efter maten somnade lillflickan bland lingon- och blåbärsriset. Alla vi andra slumrade nog också till en stund.

Så småningom  tyckte vi att de var dags för hemfärd. Vi gick längs sjön. Lillflickan kunde inte gå så fort så hon och jag halkade efter en bit. Hon ville gärna ner och plaska lite med stövlarna vid sjökanten också. Hon fick väl det en stund, fast jag tyckte att det var dyigt och luktade illa. Själv tog jag en lång gren från marken som jag plaskade lite med i sjön.

Och där var den! Den svarta sopsäcken!

Jag försökte dra iland den med min gren, men lyckades inte. Jag petade och stack med grenen i säcken. Jag ville gärna se vad som fanns i den. Klev ut på en sten som låg i vattnet och nådde säcken med handen. När jag började dra i säcken ropade min man på oss. Han tyckte att vi dröjde för länge och vi skulle ju hem nu. Jag släppte säcken, tog min dotter i handen och vi skyndade ikapp våra andra två.

Dagen efter, måndag, arbetade jag som vanligt. På den tiden köpte man kvällstidningen på eftermiddagen som man bläddrade i till fikat på jobbet. Jag slog upp mittuppslaget i tidningen. Där fanns en karta med ett kryss, ett foto över en sjö med ett kryss vid strandkanten och en stor svart rubrik som löd: Lik funna i säckar i sjö!

Funna, inte funnet!

Jag kunde läsa om att en son hade mördat sina föräldrar som han sedan styckat och lagt i sopsäckar. Säckarna hade han sedan slängt i sjön. Jag läste vidare om att det hände på hösten och nu när isen smält hade säckarna blivit synliga. Själv förstod jag att det var jag som gjort dem synliga!

Jag gick ut på toaletten och kräktes!

Väl framme vid tippen tar jag min halvfulla säck och går bort till containern för brännbart. Innan jag kastar i mina sopor tittar jag ner i containern och ser ungefär fyra svarta sopsäckar fyllda med ”skräp”, bland alla andra sopor. Jag börjar känna mig yr och illamående. Jag känner en hand på min axel och där står en sopgubbe som vänligt frågar om han kan hjälpa mig med något.

– Nej tack! svarar jag och tar mig tillbaka till bilen och kör hem.

Det dröjer nog innan jag besöker tippen igen!