Annikas Inferno

Var det här sista sommardagen?

En kompis ringde mig och ville att jag skulle hänga med på en utflykt till Barnens Ö. Han kände till många fina badstränder där och det här såg ut att bli sista sommardagen enligt väderprognosen. Jag kunde inte tacka nej, trots pandemin, eftersom det var längesedan vi sågs.

Jag packade badkläder och lite mat, passande en god picknick. Anders hämtade upp mig och vi styrde kosan mot Barnens Ö på Väddö. Där hittade vi en fin ”egen” liten strand, packade upp, bytte om och kastade oss i havet. Kallt, skönt saltvatten smekte våra varma kroppar när vi busade runt som barn i vattnet.

Efter lite mat i magarna tog Anders mig, helt oförberett, i famnen och sa att han hade saknat mig. Precis då mörknar himmelen och åskan mullrar i öster. Skulle regnet komma? Det skulle ju vara vackert väder hela dagen!

Snabbt plockar vi ihop våra saker och slänger in det i bilen. Regnet verkade inte komma så vi bestämde att ta en promenad runt på Barnens Ö bland alla de gamla husen. Barnens Ö invigdes 1912. Här bedrevs kollo-verksamhet och hit kom barn från Stockholm för att tillbringa somrarna.

Det är en kuslig känsla när vi går runt bland alla gamla övergivna hus. Viss kollo-verksamhet bedrivs här fortfarande på somrarna men nu ligger Barnens Ö öde. Vi känner på dörrhandtagen till de hus vi tittar runt bland. De flesta hus står olåsta. 

När vi kommer till ett stort, gult, halvförfallet hus, kan vi inte bärga oss längre. Vi går trappan upp till ingången, trycker ner handtaget och går in. Vi kliver rakt in i köket och det första vi ser är en rostig nyckelring med nycklar som ligger på köksbordet.

Det är väldigt stökigt i huset och i rummen står obäddade sängar. I en hög på golvet ligger en massa gamla kläder som ser ut som komna från början av 1900-talet. Jag plockar upp ett plagg för att titta närmare på det som visar sig vara en gammal brunrutig flickklänning. Just precis då hörs pianoklink från övervåningen och en späd flickröst som sjunger och vi förstår att vi inte är ensamma i huset.

Anders tar min hand och vi går mot trappan till övervåningen. Vi ropar ”Hallå”, men ingen svarar. Ja, ja, vi går väl upp och hälsar på flickan då!

Mycket riktigt, där uppe står ett piano. Pianot är mycket gammalt och dammigt. Men ingen som varken spelar eller sjunger syns till. Vi får rysningar i hela kroppen och springer ner för trappan igen. Det första vi ser där är att nyckelringen på bordet är borta. Nu blir vi rädda och uppskakade. Vi rusar fram till ytterdörren, trycker ner handtaget och det är låst. Vi kommer inte ut!

En bit in i köket finns en trappa som förmodligen leder ner till källaren. Vi rusar mot den och tar oss ner mot en dörr som leder in i källaren. Det är mörkt och kallt. Jag får spindelväv i ansiktet som jag torkar bort med handen och känner då att jag är alldeles våt av svett.

Längre fram ser vi en ljusspringa och vi hoppas på att det är en dörr där som leder oss ut i det fria igen. Vi famlar i mörkret efter ett handtag, hittar det, trycker ner handtaget och dörren far upp med en smäll. Vi är ute igen, vi rusar bort till bilen, kastar oss in, stänger och låser dörrarna.

Plötsligt tittar solen fram igen och de sista sommarstrålarna strilar in i bilen på oss!