Narkotika

Per brev fick jag en kallelse till vaccination mot Covid. Adrian, min son, tar hand om posten hemma, nu när jag är uppe i Hammerdal. Eftersom jag tänker stanna några veckor till här i underbara Jämtland avbokade jag den tiden. Istället kollade jag upp om jag inte skulle kunna få vaccinet här, så jag och min vän Bosse, tog bilen in till vårdcentralen i Strömsund.

Vi parkerade på den stora, nästan tomma, parkeringsplatsen utanför vårdcentralen. Ringde på och berättade om mitt ärende.

— Det går alldeles utmärkt det! Du är välkommen i morgon kl. 10.00, fick jag som svar.

— Åhh, tack snälla, vad glad jag blir! Vad är det för vaccin jag får?

— Det är Astra!

— Då måste jag tyvärr tacka nej till erbjudandet.

Vi har diskuterat olika vaccinationspreparat och jag har ialla fall bestämt att Astra blir det inte. För några år sedan hade jag en misstänkt tia (TIA – Netdoktor) och käkade blodförtunnande.

När vi åter igen sitter i bilen på parkeringsplatsen diskuterar vi mitt beslut fram och tillbaka. Det är fortfarande ganska tomt på parkeringen men bilar kommer och kör iväg ganska snabbt igen. Då ser vi något misstänksamt:

En stor, svart bil, snett framför oss, står parkerad med fönsterrutan nervevad. Två män sitter i bilen, en i förarsätet och en i baksätet. En bil parkerar bredvid och en långhårig kille kliver ur och går fram till den svarta bilen. Vi ser att de dividerar en stund. Den långhårige mannen lämnar över något till honom i baksätet och efter en stund får han något tillbaka. När ytterligare en kille lite senare går fram till samma bil och samma procedur upprepas förstår vi att här pågår en narkotikahandel.

Vi blir chockade! Nu har vi glömt bort Astra och istället är vi koncentrerade på det som pågår vid den svarta bilen.

— Vi måste polisanmäla!

— Men vågar vi det? Vi kan ju råka illa ut!

Vi båda är ganska skakiga när vi tillslut bestämmer oss för att åka tillbaka till Hammerdal och glömma det vi sett.

Här vid huset försöker vi få lite snyggt. Vi plockar, krattar, gör rabatter och är ute hela dagarna. Åker iväg till forsen med kaffekorgen och njuter i solen, trots kylan och fortfarande lite snö här och där.

I morse när jag vaknade kände jag mig inte helt okey. Huvudvärk, täppt i näsan och tjock i halsen. Jag hade frossa och tog tempen som visade 36,5 (som tur var). Jag ångrade direkt att jag inte hade vaccinerat mig när jag hade chansen.

Jag tvingade mig upp ur sängen, tog telefonen, och ringde vårdcentralen.

— Jag känner mig jättedålig och skulle vilja komma och ta ett covid-test!

— Det går fint! Du kan komma kl. 14.00 idag.

— Hur går det till?

— Ute på vår parkering står en stor, svart bil…..

Sim i bassäng

Tankini

Hade bokat en 3-veckors resa till Gran Canaria med avgång 29 april. Den blev ju tyvärr inte av. Jag hade inhandlat flera nya tankinin i olika former och mönster. En tankini är en 2-delad badddräkt med linne och bikinibyxa eller badshorts som man kan kombinera som man vill. Tankiniöverdelen täcker magen men kan lätt rullas upp så man får sol på magen.

I mitten på 80-talet var det inne med neonfärgade baddräkter. Det vet jag för jag hade en! Jag skulle ut på jobb i en svensk stad och skulle bo på ett hotell där jag bott tidigare och visste därför att hotellet hade en inomhusbassäng. Det var ett perfekt tillfälle att komma igång med motion och simning.

Baddräkten köpte jag före avresan och den var neonrosa. Den hade det senaste snittet och var väldigt sexig, tyckte jag.

Efter första dagens jobb, tillbaks på hotellet, var det då dags att svida om och bege sig till bassängen. Det var bara jag där så jag hade hela bassängen för mig själv. Efter jag simmat några vändor så dyker en familj upp. Mamma, pappa och en liten flicka. De blir stående vid bassängkanten och studerar mig.

Pappan pekar mot mig. Då gör jag lite konster i vattnet för att imponera. Snurrar runt, dyker ner och simmar lite under vattnet, kastar mig upp i en piruett-liknande rörelse, simmar lite på rygg.

Nu hör jag flickan säga: -Mamma jag vill inte bada! Sedan börjar hon att gråta.

Mamman tar flickan i handen och familjen lämnar och går ut. -Aj då, det var inte meningen att skvätta så i vattnet!

När jag kliver upp ur vattnet förstår jag varför de gick. Längs mina ben rinner neonrosa färg, bassängvattnet är rosa och där jag simmat ser jag skarpa neonrosa slingor.

77 kg, eller?

Banta har aldrig varit min grej! Visst väger jag väl lite för mycket, för hälsans skull, det måste jag erkänna. För några år sedan hade jag det lite besvärligt här i livet, vilket påverkade min vikt drastiskt. På någon månad rasade jag så där en 15 kg. Dessa kilon har jag så sakteliga nu gått upp igen. Jag väger mig inte så ofta men när jag känner att knäna inte riktigt håller, p g a artros, brukar jag ställa mig på vågen. Så var fallet härom dagen.

Vågen visade 77 kg! Oj, det var ju inte så bra. Blev lite ledsen också.

Vänner har vi i nöd och lust, så jag ringde min bäste vän. Vi pratade om ditt och datt och så där lite i förbifarten nämnde jag min ”nya” vikt.

– Hade du duschat innan du vägde dig då?

Nej, det hade jag ju inte gjort! Det tänkte jag inte på.

– Men då kan du ju dra av ett kg för det! Förresten hade du några kläder på dig?

– Ja, jag hade mina mjukisar och en T-shirt på mig, och underkläder, förstås.

– Se där ja, där har du ju 1,5 kilo till som du kan dra bort från de 77. Hade du stumporna också på dig?

– Ja!

– Men, Annika, svettas inte du ganska mycket om fötterna?

Det var jag ju tvungen att erkänna.

– Strumpor som sugit upp en massa svett under dagen alltså, sa min vän! Det blir ju ytterligare några hundra gram. Ska vi säga si så där 500 gr? Oh hur var det egentligen med toalettbesök? Var du på toa innan du vägde dig?

Jag var tvungen att känna efter och förstod att jag inte varit på toa sedan i morse. Hade liksom inte hunnit. Naturligtvis gillade inte min vän detta och meddelade att då var det ju ytterligare 0,5 kg.

– Gjorde du ”grovt” i morse också, frågade han.

I morse hade jag så bråttom, så magen hängde inte riktigt med. Detta var naturligtvis inte bra. Men positivt eftersom min vän tyckte att det är ju ca 1 kg till som finns i mig och inte ska vara där.

Vi pratade vidare om hundpromenaden, träningen med hantlarna, med mera, som jag inte utfört före vägningen. Till slut konstaterade vi att jag allt som allt kunde dra bort 6 kg från de 77 som vågen hade visat.

Det är ju helt fantastiskt, 71 kg. T o m knäna kändes nu helt ok! Vad skulle jag göra utan min bäste vän? Han hjälper mig att överleva i vardagen.

Glöm inte att vårda era vänner där ute!