Följde med min dotter till den stora islandshästgården där hon arbetar. Jag har alltid tyckt ”att hålla på med islandshästar är rena terapin”! Så det kändes fantastiskt att få komma med.

Idag skulle det bli en tur i skogen på dessa underbara hästar. Alla tyckte att jag skulle rida med och de såg ut en häst som de tyckte skulle passa mig perfekt. Lugn,  trygg och ”en häst som vem som helst kan rida”. Jag tackade nej, det är ju trots allt över 10 år sedan jag senast red. Ville hellre stanna kvar och gosa med de hästar som var kvar på gården och kanske hjälpa till lite med mockning i stallet.

Gänget gav sig iväg på sina hästar. De vände sig om och vinkade hej då. Lite avundsjuk blev jag allt. Jag minns alla fina turer jag haft tillsammans med min islandshäst i skogarna.

Kom att tänka på den gången då jag red vilse!:

Det var en underbart vacker sommardag. Sällan red jag ut ensam men denna dag kunde jag inte motstå även fast jag inte hade sällskap. Bara en liten stund tänkte jag!

Min häst och jag skrittade i lugn takt längs grusvägen och vek efter en stund in i skogen. Det var sådan avkoppling att känna hästens mjuka päls, doften från skogen, höra fåglarna kvittra och se solen skimra mellan trädstammarna. Älskade att bara ta det lugnt och det var så fantastiskt att jag alldeles glömde bort tiden.

Började känna mig både törstig och hungrig. Hade inte haft för avsikt att vara borta så här länge. Men var var jag för någonstans? Kände inte igen mig och visste inte åt vilket håll jag skulle rida för att komma hem. Försökte orientera mig genom att titta på solen. Blev bländad och det nästan svartnade för ögonen. Fick blinka några gånger och då plötsligt såg jag där mellan träden, lite längre bort, ett rött hus.

Hoppade av hästen då två barn kom springande mot mig och ropade hej. Jag blev lite överrumplad men ropade hej tillbaka. De frågade om de fick rida, så jag satte hjälmen på pojken och lyfte upp honom på hästen. Flickan och jag ledde hästen och pojken bort mot huset. De berättade att de hette Kalle och Kerstin.

En tant och farbror satt ute i trädgården och drack kaffe och åt nygräddade bullar. Två saftglas stod också på det lilla träbordet.

–  Det där är vår far och mor sa pojken. Kom och drick saft med oss!

Farbrodern presenterade sig som Karl-Evert Svensson och hans fru hette Karin. De bad mig sitta ner och hämtade en kopp till mig.  Kok-kaffet serverades ur en plåttermos och de nygräddade bullarna var fantastiska. Karin skrev ner sitt hemliga recept på en papperslapp och  gav mig.

Så småningom var det dags för mig att bege mig hemåt. Karl-Evert förklarade hur jag skulle ta mig tillbaka ut på grusvägen igen. -Rid ut på stigen här och när den delar sig tar du höger. Snart är du framme vid grusvägen och då rider du höger igen, så småningom är du tillbaka i byn. Alla kramade om mig och hälsade att jag var välkommen tillbaka.

Väl hemkommen tänkte jag att det hade varit en fantastisk dag. Jag stoppade  handen i fickan och kände papperslappen med receptet.

När jag några dagar senare berättade för stallägaren om min upplevelse skrattade han bara och tittade lite konstigt på mig. Jag tog fram receptet för att visa honom. Det som fanns i min ficka var ett väldigt gulnat, oläsbart papper!

Jag bestämde mig för att rida tillbaka till det lilla huset igen. Nu hittade jag ju vägen. Vad jag fann var ett förfallet hus, ruttna trädgårdsmöbler och en rostig plåttermos i gräset.

Ytterligare några dagar senare fick jag veta att det bodde en farbror på äldreboendet i byn som hette Karl Svensson. Han skulle tydligen ha någon anknytning till det lila huset i skogen. Kunde det vara rätt farbror? Jag kontaktade äldreboendet och de hälsade att jag var välkommen.

Karl Svensson berättade att han som barn fått rida på en islandshäst och att tanten som ridit druckit kaffe hos dem. Hela familjen hade väntat och hoppats på att hon skulle komma tillbaka, ridandes på sin häst.

Hon kom aldrig tillbaka och ingen hade sett henne eller visste vem hon var!