Annikas Inferno

Jag var relativt nyanställd (år 1986) på det stora dataföretaget då jag skulle resa med en säljare norröver. Jag skulle ta med en ”stor” minidator med tillhörande datorskärm och tangentbord. Min uppgift var att på den kommun vi skulle till, demonstrera det förträffliga ”kontorsautomationssystem” som vårt företag utvecklat. Och säljaren skulle till kommunen, naturligtvis sälja in ett system med all tillhörande utrustning. Jag vill här även nämna att säljaren också var ganska så nyanställd!

Min arbetskollega Sonja på företaget, hjälpte mig innan jag skulle iväg. Hon gick igenom med mig hur jag kopplade ihop och startade upp all utrustning. Hon visade olika sätt på hur jag kunde göra om jag fick några problem med att få igång minidatorn.

— Och Annika, om inget av det här hjälper och datorn ändå inte startar upp, då sparkar du bara till den!

Utrustningen skulle sedan packas in i min bil och Sonja hjälpte mig. Hon hämtade en pirra som vi ställde minidatorn på. Sonja körde pirran och jag bar övrig utrustning. Ute småregnade det och vi styrde mot parkeringen och bilen. Plötsligt svajar pirran till och datorn faller av och rullar iväg några varv.

— Oj, säger vi båda två! Men det gick säkert bra…..

Senare, på eftermiddagen samma dag, anländer säljaren och jag till det lilla hotellet mitt i samhället vars kommunhus vi skulle besöka nästa dag. En kvinna i receptionen hälsade oss välkomna och vi mottog våra rumsnycklar. Det blev en tidig kväll för oss eftersom vi skulle upp tidigt nästa dag.

På morgonen infann vi oss i god tid i kommunhuset med vår utrustning. Vår kontaktperson på kommunen (jag kallar honom här för Chefen) tog emot oss, sa att han var väldigt glad att vi ville komma och visade oss till det konferensrum där vi skulle hålla till. Vi hade en del förberedelse innan vi skulle köra igång.

Jag påbörjade snabbt installationen av minidatorn. Det var många sladdar och kablar att hålla ordning på men så småningom fick jag ihop det. Nu skulle datorn bara startas upp också.

Jag trycker in ON-knappen, men ingenting händer! Förtvivlat kopplar jag om lite sladdar och provar igen, men nej, inget händer.

Nu börjar rummet fyllas av kommunpersonal som nyfiket slår sig ner. Jag håller på att komma i panik samtidigt som jag med all kraft jag har, sparkar till minidatorn – och då brummar den igång.

Jag prisar Gud, och jag prisar Sonja!

I rummet finns nu ca 20 personer förutom vi två. Chefen inleder dagen med information till sin personal och någon annan pratar sedan om planerna att datorisera visst kontorsarbete. Så småningom presenterar Chefen oss, säljaren och mig, och det är dags för oss att köra igång.

Jag minns inte så mycket av det vi sa eller det som jag demonstrerade. Men det måste gått väldigt bra, för jag kommer ihåg att vi fick applåder.

Så småningom är det dags att plocka ihop för dagen. Chefen kommer fram till oss och tackar oss för den fina presentationen vi gjorde samtidigt som han säger:

— Vi ska ha en fest i kväll på hotellet där ni bor! Det blir trerätters middag och gott vin. Jag hoppas att ni vill komma!

— Vi är väldigt trötta och vi ska ju köra tillbaka till Stockholm tidigt i morgonbitti så vi måste nog tyvärr tacka nej!

På kvällen går säljaren och jag ut och äter en Pizza. När vi kommer tillbaka till det lilla hotellet är festen i full gång. Vi försöker smita förbi upp till våra rum men Chefen hinner se oss och tycker att vi kan väl åtminstone komma och ta en drink i baren. Vid sin sida har Chefen sin fru som han presenterar som Margot.

Vi känner igen många av gästerna på festen från dagens övningar i kommunhuset. Vi förstod också att några hade sina män/fruar med sig. Det måste vara en fantastiskt bra kommun att arbeta på och bli bjuden på en sådan här stor fest, tänker jag.

Men vi måste tyvärr säga godnatt och gå till våra rum. Jag kan ju säga att det blev inte många timmars sömn, festandet pågick större delen av natten.

På morgonen är det då dags att checka ut från hotellet. Ingen syns till i receptionen så vi måste ringa på en klocka. Snart dyker samma kvinna upp som checkade in oss i förgår. Nu hade hon mascara under ögonen och utsmetat läppstift runt munnen. Och då känner jag igen henne – det är ju Margot, Chefens fru!

— Har ni tagit något från barskåpen i rummen? frågar hon.

— Nej, säger vi båda två, samtidigt som vi tittar på varandra!

— Det är bara hotellrummen för två nätter säger säljaren och sträcker fram sitt företagskort.

— Neeej, säger Margot! Hon tar fram ett papper som hon lägger på disken och fortsätter:

— det är räkningen för festen här på hotellet igår också…!