Egentligen hade jag tänkt att städa! Dammsugaren hade jag plockat ut från städskåpet och den stod mitt på köksgolvet och tittade på mig – men jag blundade! Klockan var ju kväll och det gick en film på TV som jag ville se.
När hunden Pelle och jag kommer i säng är klockan sen och vi somnar snabbt båda två, trots snöstormen som tjuter utanför fönstret.
Som vanligt vaknar jag någon gång mellan klockan 3-5 på morgonen. Rutinen är att jag kliver upp och gör mig en kopp cappucino, lyfter upp hunden och bär ut honom via altandörren så han får kissa. Efter det kryper vi ner och somnar om igen.
Men den här tidiga morgonen var jag fortfarande väldigt trött så jag snavar över dammsugaren som står kvar på köksgolvet. Det gick bra men det mesta av mitt kaffe spiller jag ut på golvet. Jag öppnar städskåpsdörren, plockar ut en trasa och torkar upp kaffet. Tänker att jag ska slänga in dammsugaren i städskåpet också.
Går sedan in i sovrummet och lyfter upp den trötta hunden. Bär honom ut till köket, slänger in honom i städskåpet och stänger dörren. Jag sätter mig vid köksbordet och dricker upp den skvätt cappucino som är kvar i koppen. Hasar mig tillbaka till sängen och kryper ner. Det känns tomt och ensamt i sängen:
— Herregud, hunden är kvar ute i snöstormen!
Kliver upp och öppnar altandörren, men ingen hund kommer. Ropar på honom men han är som bortblåst i snöstormen. Måste gå ut och leta efter honom. Fullt påklädd med reflexjacka och ficklampa irrar jag runt i Fagervik, letar och ropar.
— Måste vara någon löptik i området igen, annars skulle han inte sticka iväg. – Jag svär och jag fryser!
Tillslut måste jag gå hem igen, med tårar i ögonen. Jag har förlorat min älskade hund!
Hemma i köket snavar jag över dammsugaren, som fortfarande står kvar på köksgolvet……
Annikas Inferno 
Lämna en kommentar