En god gärning

Lådbil

En god vän till mig har lärt mig följande:

Hur lite mat du än tänker handla, ta alltid en kundvagn! I kundvagnen ställer du alltid ner två varukorgar, där du lägger i det du handlar. Det blir enkelt när du kommer till kassan! Ställ upp varukorgen på avsedd plats och lägg det du har handlat på varubandet. På så sätt slipper du böja dig upp och ner, fram och tillbaka, för att plocka upp varorna en och en på bandet.

Den här dagen gjorde jag som vanligt, tog en kundvagn, fast jag bara skulle köpa kaffe. När jag väl hade betalat och packat i kassar blev det – två kassar matvaror (glömde kaffet)! Men nu var det ju enkelt att få ut varorna till bilen med hjälp av kundvagnen. Jag prisade återigen min vän!

Framför mig såg jag en mamma med två små barn, kanske 3 o 4 år. Båda barnen gallskrek. Mamman bar på tre kassar matvaror, en stor, fullproppad väska över axeln (typ IKEA-kasse), ett ekonomipaket blöjor under armen och barnens två ryggsäckar samt sin egna handväska.

Stackars människa tänkte jag när jag passerade förbi henne med min kundvagn!

När jag kommit en bit tänkte jag att jag måste vända tillbaka och hjälpa den stackars mamman. Jag hade ju plats för fler kassar och väskor i min kundvagn.

Mamman stod kvar på samma ställe och barnen gallskrek fortfarande. Jag sa att jag gärna ville hjälpa henne och bad henne ställa ner sina väskor och kassar i min kundvagn. Hon blev så glad så hon nästan grät av tacksamhet. Nu kunde hon lyfta upp den lille pojken och hålla flickan i handen medan vi gick ut och bort mot parkeringen.

– Var står din bil, frågade jag.

– Jag har ingen bil!

– Har du ingen bil???

– Nej, jag har en lådcykel.

– En, vad förnågonting?

– En lådcykel! – nästan viskar hon fram.

– Men herregud, regnet öser ju ner! Du kan ju inte cykla, det spöregnar ju…

Väl framme vid lådcykeln tackar hon mig för hjälpen. Jag fylls av värme av all hennes tacksamhet och jag förstår att jag gjort en god gärning.

När jag sitter i min bil tänker jag på mamman. Jag känner mig glad över att jag kunde hjälpa henne. Mår så bra att jag snabbt bestämmer mig för att varje dag göra en god gärning.

Men borde jag kanske också ha erbjudit att köra dem hem? Men jag har ju inga bilbarnstolar i bilen. Och det slår mig att kanske var hon Miljöpartist!

Dahliarotknölspuré

IMG_4193 (2)

Ville köpa lite nya växter att plantera i trädgården. Varje vår är det likadant, det liksom kliar i fingrarna. Tyvärr har jag inga ”gröna fingrar”, men jag ger aldrig upp. Jag har försökt med det mesta. Pelargoner; de överlever aldrig. Tomater; det funkar liksom bara inte. Potatis; kan eventuellt bli någon liten nötstor potatis. Osv…

Nu ville jag prova något alldeles nytt. Lite större blommor kanske. Jag kikade runt bland alla växter och hade lite svårt för att bestämma mig. Så äntligen upptäcker jag dem, stora glada Dahlior, och de log mot mig!

Tar de två finaste med mig till kassan för att betala. Jag frågar kassörskan om detta är perenna växter. Hon svarar att det är det, men rotknölen måste grävas upp på hösten innan frosten kommer.

Jag betalar mina blommor (erkänner att det slank med en och en annan pelargon också) och lämnar trädgårdshandeln.

Under bilresan hem funderar jag på det här med Dahlians rotknölar som måste grävas upp. Kanske man kan använda dem till något! Jag minns att min farfar brukade äta lökar och rötter av alla de slag!

IMG_4182

(Foto från 1968)

Eftersom jag numera tycker om att laga mat och testa nya saker i köket funderar jag på allt man kan göra med olika jordgrönsaker: Potatispuré, morotspuré, jordärtkockspuré, palsternackspuré.

I höst ska jag testa Dahliarotknölspuré!

Väl hemkommen plockar jag fram och beundrar mina fina Dahlior. Läser på lappen med information om växten: Den ska planteras utomhus, Placeras ljust och soligt, Vattnas regelbundet, och sist men inte minst; växten är oätlig!

Jaha, vad ska jag göra då i höst med min uppgrävda knöl. Söker information på nätet och hittar till ”Svenska Dahliasällskapet”s hemsida: http://www.svenskdahlia.se/. Det här ser ut att kunna bli intressant läsning, med många bra tips!

Mobilen i bilen

IMG_0002

Blir lite arg när jag fortfarande ser bilkörande personer som håller mobilen mot örat. Jag kan se hur de glömmer att blinka när de byter fil, kör in i rondellen i vänsterfil fast de ska svänga ut höger och tvärtom, glömmer att hålla avstånd till bilen framför och är på väg att köra in i bilen när den bromsar, osv.

Jag kan hålla med om att det är svårt att låta bli att pilla på mobilen när man kör, t ex när det poppar upp ett meddelande. Men den  nya lagen som trädde i kraft den 1 februari 2018 säger att den som sitter bakom ratten förbjuds att sms:a, rattsurfa eller prata i telefon utan handsfree.

Innan förbudet kom så hade jag för vana att när jag satte mig i bilen ringde jag de samtal jag inte hunnit under dagen. Slog liksom två flugor i en smäll! Förflyttade mig samtidigt som jag ringde och bokade möte med en kund, avbeställde prenumerationen på tidningen, kollade hur det var med barnbarnen, checkade av med min chef att jag uppfattat nästa dags uppdrag rätt, osv.

Vissa människor är otroligt duktiga bilförare och kan göra en massa saker samtidigt som de kör bil.  En före detta arbetskollega till mig var en sådan person. På den tiden bodde vi nära varandra så jag brukade åka till jobbet med honom när min bil t ex var på service.

Jag minns speciellt en resa:

Vi hade precis kört ut på motorvägen söder ut mot Upplands Väsby då min chaufför fäller ner solskyddet, fast det var molnigt ute. Snart såg jag att han hade en spegel på insidan av solskyddet, som han betraktade sig i. Rotar sedan i sin väska bredvid och fiskar upp rakapparaten. Samtidigt ringer mobilen!

Nu går det undan i trafiken, alla ska komma i tid till jobbet! Jag tar tag i handtaget i dörren, ovanför fönstret och håller stenhårt i det. Den enda som verkar lugn är min kollega. Samtidigt som han pratar i mobilen, rakar sig och tittar i spegeln, frågar han mig:

–   Varför håller du i dig?

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på frågan!

Vi kom fram helskinnade och jag undrar nu om dessa otroligt skickliga bilförare också berörs av den nya lagen men, jag antar det!

Jag har i alla fall äntligen bestämt mig för att fortsättningsvis stänga av mobilen när jag ska köra bil.

Lik i säcken

Bild2

Rensar-Dag! River runt i garderober och lådor efter sådant som kan kastas. Planerat att göra ett besök på tippen idag. Nu vill jag få med mig så mycket ”skräp” som möjligt. Köpte två rullar svarta sopsäckar i veckan som jag hoppas kunna fylla med sådant som jag ej längre behöver. Tippen stänger kl 16:00 så jag har flera timmar på mig att bestämma vad jag vill göra mig av med.

När kl är 15:00 har jag lyckats fylla – en halv säck! Men okey, jag känner mig nöjd ändå.

I bilen in till tippen tänker jag på hur svarta sopsäckar får mig att rysa. Ibland ser man fulla svarta säckar ligga slängda i diken längs vägarna. En sak är säker, jag rör aldrig en svart sopsäck som jag ser i skog och mark eller på andra ställen – man vet aldrig vad de kan innehålla!

För många år sedan flyttade vi till en lägenhet som låg i en förort till Stockholm. Vi såg det som ett tillfälligt boende tills vi hittade ett hus på landet som vi ville köpa. Att bo i en Stockholmsförort var inget för oss. På helgerna när vi var lediga sökte vi oss alltid ut i skog och mark. Vi letade och tittade på kartan efter grönområden som fanns i närheten.

Den här vackra söndagen med en strålande vårsol på himmelen planerade vi att promenera runt en sjö som fanns i närheten i ett skogsområde. Våra barn var små. Älskade lilla flickan var 2 år och vår kära son 3 år.

Vi hade picknick med oss som vi åt i en skogsglänta. Efter maten somnade lillflickan bland lingon- och blåbärsriset. Alla vi andra slumrade nog också till en stund.

Så småningom  tyckte vi att de var dags för hemfärd. Vi gick längs sjön. Lillflickan kunde inte gå så fort så hon och jag halkade efter en bit. Hon ville gärna ner och plaska lite med stövlarna vid sjökanten också. Hon fick väl det en stund, fast jag tyckte att det var dyigt och luktade illa. Själv tog jag en lång gren från marken som jag plaskade lite med i sjön.

Och där var den! Den svarta sopsäcken!

Jag försökte dra iland den med min gren, men lyckades inte. Jag petade och stack med grenen i säcken. Jag ville gärna se vad som fanns i den. Klev ut på en sten som låg i vattnet och nådde säcken med handen. När jag började dra i säcken ropade min man på oss. Han tyckte att vi dröjde för länge och vi skulle ju hem nu. Jag släppte säcken, tog min dotter i handen och vi skyndade ikapp våra andra två.

Dagen efter, måndag, arbetade jag som vanligt. På den tiden köpte man kvällstidningen på eftermiddagen som man bläddrade i till fikat på jobbet. Jag slog upp mittuppslaget i tidningen. Där fanns en karta med ett kryss, ett foto över en sjö med ett kryss vid strandkanten och en stor svart rubrik som löd: Lik funna i säckar i sjö!

Funna, inte funnet!

Jag kunde läsa om att en son hade mördat sina föräldrar som han sedan styckat och lagt i sopsäckar. Säckarna hade han sedan slängt i sjön. Jag läste vidare om att det hände på hösten och nu när isen smält hade säckarna blivit synliga. Själv förstod jag att det var jag som gjort dem synliga!

Jag gick ut på toaletten och kräktes!

Väl framme vid tippen tar jag min halvfulla säck och går bort till containern för brännbart. Innan jag kastar i mina sopor tittar jag ner i containern och ser ungefär fyra svarta sopsäckar fyllda med ”skräp”, bland alla andra sopor. Jag börjar känna mig yr och illamående. Jag känner en hand på min axel och där står en sopgubbe som vänligt frågar om han kan hjälpa mig med något.

– Nej tack! svarar jag och tar mig tillbaka till bilen och kör hem.

Det dröjer nog innan jag besöker tippen igen!

Fotspår i snön

img_3934

Fotspår i sanden brukar vi ju prata om! Men hur är det egentligen med fotspår i snön ? Jo, jag och mina barnbarn följer iallafall ofta djurens spår i nysnön och fantiserar om vargar, lodjur, björn och ibland tror vi oss även se spår efter fantasidjur. Det är spännande! Vi brukar fotografera och sedan kolla på nätet för att se vad det egentligen är för djur som varit på besök och sedan återvänt tillbaka in i djupa skogen. Det är som mest spännande när nysnön ligger vackert, gnistrande på marken.

En sen kväll för många år sedan, långt innan jag fått barnbarn, var just en sådan vacker kväll, med nysnö som gnistrade i månljuset.

Jag låg på min myssoffa i vardagsrummet och läste när jag plötsligt hörde något utanför fönstret. Jag brukar inte bli rädd, men just denna sena kväll fick jag en kuslig känsla. Tyckte mig också se en skugga utanför fönstret. Vågade inte röra mig på en lång stund men steg så småningom upp från soffan och släckte lamporna i rummet. Jag tittade ut genom fönstret, men såg ingenting.

Det blev en lång och sömnlös natt för mig. När det ljusnade ute steg jag upp och tänkte att det första jag måste göra är att gå ut och titta om det fanns några fotspår i snön.

När jag står där ute i nysnön utanför vardagsrumsfönstret börjar jag skratta samtidigt som en skön befriande känsla fyller min kropp! Varför gick jag inte ut och tittade redan i går kväll, då hade jag ju kunnat sova lugnt och tryggt hela natten? I  snön syntes endast spår efter ett djur som gått förbi mitt fönster. Det ser ut som om djuret stannat till lite utanför fönstret. Spåren var liksom lite djupare där och var vända mot fönstret. Inte konstigt att jag hade hört ljud och sett en skugga! Funderar en stund men ser ganska snart att det troligtvis är spår av rävtassar i snön!

Plötsligt inser jag, när jag tittar närmare på spåren, att det rör sig om ett djur som gått på två ben! En räv som gått på två ben??

Jag minns nu att min dotter berättat för mig om en händelse, som jag nästan glömt bort. Det var en sen men ljus sommarkväll då hon och hennes dåvarande pojkvän står vid busshållplatsen nere vid stora vägen och väntar på bussen. Det är tyst och stilla då de får se en man springa över vägen. De blir fruktansvärt rädda då de ser att mannen har en tjock svans som sticker fram under rocken. Mannen tittar på dem och båda ryser av det de då ser. Allt går väldigt snabbt och de tror att de inbillat sig.  Men, båda såg ju ”mannen” och båda har också sedan tidigare hört talas om Rävmannen!

Jag skakar av mig alla tankar och går in i huset, tar mig en kopp kaffe och har snart glömt bort alltihop. Tills jag blir påmind sommaren därpå!

Min mamma skulle komma på besök. Hon tog bussen ut på landet och promenerade sedan de två kilometrarna hem till mig. Hon älskade doften av skog och natur. När hon äntligen kom stod maten på bordet och vi pratade i mun på varandra, som vanligt.

Jag frågade om resan gått bra.

– Jo, visst hade den gjort det! Och hon hade tagit genvägen genom skogen, från bussen. Men det var så konstigt, berättade hon. För när hon passerade ödetorpet såg hon en död räv på trappan till det lilla huset. Det var så märkligt för räven var halvt dold under en mansrock! Egentligen såg hon bara den lurviga svansen och bakbenen.

Sedan den dagen  har vi aldrig sett räv här i trakten, inte ens ett fotspår i snön av räv!

Känner någon igen hunden

IMG_3687

Dagligen ser vi inlägg på Facebook om upphittade och bortsprungna djur. Det är katter, hundar, kaniner, hästar osv. Jag hoppas att alla dessa stackars djur hittar hem till sina familjer igen. Ibland kan man ju i alla fall läsa ”Hunden är hittad”, ”Katten har kommit hem till matte”, ”Husse har hittats”!

Hunden på bilden här tror jag att många känner igen. Det är Lasse! På sin tid var han områdets skräck. Han jagade barns katter och kaniner, slogs med andra hanhundar och gjorde tikarna med valpar. I skogarna häromkring jagade han själv och kunde vara borta flera dygn i sträck. Hemma vaktade han och när husse vilade på soffan kunde man inte komma nära varken honom eller husse.

För snart sex år sedan och 16 år gammal somnade Lasse in. Han är fortfarande mycket älskad och saknad. Efter ett halvår köpte vi en liten valp som vi inte kunde motstå. Han var det allra sötaste man kan tänka sig. Inte nog med det, han liknade Lasse! Pelle är nu fem år och det konstiga är att Pelle är områdets nya skräck! Det är inte bara jag som är övertygad om att Lasse finns kvar här i huset och lär upp Pelle. En sak är säker att skulle Pelle komma bort så skulle alla veta vad det var för hund och vem som var ägaren. Här behövs inte Facebook!

Detta får mig att minnas en händelse min mamma upplevde när hon var barn. Mamma berättade många gånger om denna märkliga upplevelse som utspelades sig i början på 1930-talet:

”Hemma låg mor sjuk! Även min bror som var 2 år äldre än mig låg sjuk i samma hemska förkylning med feber. Jag var frisk och fick därför bege mig själv till skolan, vilken låg 3 km från hemmet. Det var vinter och väldigt kallt. Mer snö väntades till eftermiddagen. På rasterna i skolan fick vi som tur var stanna inne i skolsalens värme. När skoldagen var slut var det dags att bege sig åter till hemmet. I vanliga fall hade jag alltid sällskap av min bror, om inte så begav min mor sig iväg för att möta mig längs vägen. Denna dag var det annorlunda. För första gången skulle jag gå hem själv.

Största delen av vägen hem var genom den mörka skogen. Det var mörkt, det var kallt och jag var rädd. Det hade också börjat snöa igen.

Plötslig dyker en stor hund upp bredvid min sida! Jag kände inte igen hunden, men den såg snäll ut så jag blev inte rädd. Jag blev istället lugn och mycket trygg. Jag kände även värmen från hunden som gjorde mig gott. Jag småpratade med hunden som tittade på mig med vänliga ögon. Den höll sig nära vid min sida.

Nu snöade det ordentligt och jag upptäckte att spåren efter hunden hann snöa igen innan de syntes i snön!

Snart såg jag ljuset från vårt hus och ville springa hem sista biten. Men först måste jag ta farväl av min nya vän. Jag satte mig på huk för att klappa och tacka hunden, men den hade redan hunnit springa iväg.

Väl hemma i värmen och tryggheten berättade jag om min ny vän som följt mig längs vägen från skolan. Min mor och far tittade förundrat på mig och undrade vad det för hund! Någon sådan hund fanns inte i grannskapet och ingen hade någonsin hört talas om denna hund.”

Jag misstänker att om Facebook funnits på den tiden så hade det inte hjälpt. Vi hade ändå inte hittat husse och matte!

Tur på Islandshäst

IMG_3688

Följde med min dotter till den stora islandshästgården där hon arbetar. Jag har alltid tyckt ”att hålla på med islandshästar är rena terapin”! Så det kändes fantastiskt att få komma med.

Idag skulle det bli en tur i skogen på dessa underbara hästar. Alla tyckte att jag skulle rida med och de såg ut en häst som de tyckte skulle passa mig perfekt. Lugn,  trygg och ”en häst som vem som helst kan rida”. Jag tackade nej, det är ju trots allt över 10 år sedan jag senast red. Ville hellre stanna kvar och gosa med de hästar som var kvar på gården och kanske hjälpa till lite med mockning i stallet.

Gänget gav sig iväg på sina hästar. De vände sig om och vinkade hej då. Lite avundsjuk blev jag allt. Jag minns alla fina turer jag haft tillsammans med min islandshäst i skogarna.

Kom att tänka på den gången då jag red vilse!:

Det var en underbart vacker sommardag. Sällan red jag ut ensam men denna dag kunde jag inte motstå även fast jag inte hade sällskap. Bara en liten stund tänkte jag!

Min häst och jag skrittade i lugn takt längs grusvägen och vek efter en stund in i skogen. Det var sådan avkoppling att känna hästens mjuka päls, doften från skogen, höra fåglarna kvittra och se solen skimra mellan trädstammarna. Älskade att bara ta det lugnt och det var så fantastiskt att jag alldeles glömde bort tiden.

Började känna mig både törstig och hungrig. Hade inte haft för avsikt att vara borta så här länge. Men var var jag för någonstans? Kände inte igen mig och visste inte åt vilket håll jag skulle rida för att komma hem. Försökte orientera mig genom att titta på solen. Blev bländad och det nästan svartnade för ögonen. Fick blinka några gånger och då plötsligt såg jag där mellan träden, lite längre bort, ett rött hus.

Hoppade av hästen då två barn kom springande mot mig och ropade hej. Jag blev lite överrumplad men ropade hej tillbaka. De frågade om de fick rida, så jag satte hjälmen på pojken och lyfte upp honom på hästen. Flickan och jag ledde hästen och pojken bort mot huset. De berättade att de hette Kalle och Kerstin.

En tant och farbror satt ute i trädgården och drack kaffe och åt nygräddade bullar. Två saftglas stod också på det lilla träbordet.

–  Det där är vår far och mor sa pojken. Kom och drick saft med oss!

Farbrodern presenterade sig som Karl-Evert Svensson och hans fru hette Karin. De bad mig sitta ner och hämtade en kopp till mig.  Kok-kaffet serverades ur en plåttermos och de nygräddade bullarna var fantastiska. Karin skrev ner sitt hemliga recept på en papperslapp och  gav mig.

Så småningom var det dags för mig att bege mig hemåt. Karl-Evert förklarade hur jag skulle ta mig tillbaka ut på grusvägen igen. -Rid ut på stigen här och när den delar sig tar du höger. Snart är du framme vid grusvägen och då rider du höger igen, så småningom är du tillbaka i byn. Alla kramade om mig och hälsade att jag var välkommen tillbaka.

Väl hemkommen tänkte jag att det hade varit en fantastisk dag. Jag stoppade  handen i fickan och kände papperslappen med receptet.

När jag några dagar senare berättade för stallägaren om min upplevelse skrattade han bara och tittade lite konstigt på mig. Jag tog fram receptet för att visa honom. Det som fanns i min ficka var ett väldigt gulnat, oläsbart papper!

Jag bestämde mig för att rida tillbaka till det lilla huset igen. Nu hittade jag ju vägen. Vad jag fann var ett förfallet hus, ruttna trädgårdsmöbler och en rostig plåttermos i gräset.

Ytterligare några dagar senare fick jag veta att det bodde en farbror på äldreboendet i byn som hette Karl Svensson. Han skulle tydligen ha någon anknytning till det lila huset i skogen. Kunde det vara rätt farbror? Jag kontaktade äldreboendet och de hälsade att jag var välkommen.

Karl Svensson berättade att han som barn fått rida på en islandshäst och att tanten som ridit druckit kaffe hos dem. Hela familjen hade väntat och hoppats på att hon skulle komma tillbaka, ridandes på sin häst.

Hon kom aldrig tillbaka och ingen hade sett henne eller visste vem hon var!

77 kg, eller?

IMG_3745

Banta har aldrig varit min grej! Visst väger jag väl lite för mycket, för hälsans skull, det måste jag erkänna. För några år sedan hade jag det lite besvärligt här i livet, vilket påverkade min vikt drastiskt. På någon månad rasade jag så där en 15 kg. Dessa kilon har jag så sakteliga nu gått upp igen. Jag väger mig inte så ofta men när jag känner att knäna inte riktigt håller, p g a artros, brukar jag ställa mig på vågen. Så var fallet härom dagen.

Vågen visade 77 kg! Oj, det var ju inte så bra. Blev lite ledsen också.

Vänner har vi i nöd och lust, så jag ringde min bäste vän. Vi pratade om ditt och datt och så där lite i förbifarten nämnde jag min ”nya” vikt.

–   Hade du duschat innan du vägde dig då?

Nej, det hade jag ju inte gjort! Det tänkte jag inte på.

–  Men då kan du ju dra av ett kg för det! Förresten hade du några kläder på dig?

–  Ja, jag hade mina mjukisar och en T-shirt på mig, och underkläder, förstås.

–  Se där ja, där har du ju 1,5 kilo till som du kan dra bort från de 77. Hade du stumporna också på dig?

–  Ja!

–  Men, Annika, svettas inte du ganska mycket om fötterna?

Det var jag ju tvungen att erkänna.

–  Strumpor som sugit upp en massa svett under dagen alltså, sa min vän! Det blir ju ytterligare några hundra gram. Ska vi säga si så där 500 gr? Oh hur var det egentligen med toalettbesök? Var du på toa innan du vägde dig?

Jag var tvungen att känna efter och förstod att jag inte varit på toa sedan i morse. Hade liksom inte hunnit. Naturligtvis gillade inte min vän detta och meddelade att då var det ju ytterligare 0,5 kg.

–  Gjorde du ”grovt” i morse också, frågade han.

I morse hade jag så bråttom, så magen hängde inte riktigt med. Detta var naturligtvis inte bra. Men positivt eftersom min vän tyckte att det är ju ca 1 kg till som finns i mig och inte ska vara där.

Vi pratade vidare om hundpromenaden, träningen med hantlarna, med mera, som jag inte utfört före vägningen. Till slut konstaterade vi att jag allt som allt kunde dra bort 6 kg från de 77 som vågen hade visat.

Det är ju helt fantastiskt, 71 kg. T o m knäna kändes nu helt ok! Vad skulle jag göra utan min bäste vän? Han hjälper mig att överleva i vardagen.

Glöm inte att vårda era vänner där ute!

Årets julklapp

IMG_3714

Vad säger ni om Årets Julklapp 2018? Jag gillar den verkligen. Det återanvända plagget! Jag har ju så mycket kläder i garderoberna som jag inte använt på länge. Troligtvis är de för små.

Jag tänker på min dotter. Här finns säker något som jag kan slå in till henne i julklapp. Hon gillar ju moderna kläder. De flesta plaggen som hänger i speciellt en av garderoberna har hängt där så länge att de är moderna igen!

Jag tänker på en mycket speciell kavaj, från 70-talet. Min är blå och den är i sammet. Vem hade inte en sådan för sisådär 45 år sedan? Men hur många finns det kvar? Jag har bestämt mig för att hon ska få den.

IMG_3712

Lite värre blir det att hitta någon julklapp till min son. Visserligen gillar han kläder, men kanske inte riktigt sådana som jag har. Dessutom är han väldigt lång. Jag funderar på om det måste vara bara plagg i klapparna som ska återanvändas. Kan det inte vara något annat?

Jag har ju en sådan underbar liten fin flaska rom. Jag vet att han gillar att dricka rom – när det är fest. Den slår jag in!

Jag hoppas att han själv har något att fylla den tomma flaskan med. Annars skulle det ju inte vara en återanvändbar julklapp!

IMG_3711