Tvillingarna i Knutby

Igår var det en dag då jag inte hade något speciellt inplanerat. Det var bara hunden och jag! Det var några dagar sedan jag pratade med Ing-Marie, min syster, så jag slår henne en signal. Vi pratar om ditt och datt. Ing-Marie är precis som jag, mer eller mindre i karantän, så vi bestämmer att hon kommer till mig på nyårsaftons förmiddag för att ta en fika och önska varandra gott nytt år.

Sedan ringer jag min kompis Eva i Gottröra. Vi pratar också om ditt och datt och bl a berättar hon: ”Igår var jag i Knutby och handlade ägg av Hulda. Jag rekommenderar dig verkligen att åka dit nästa gång du ska köpa ägg.” Eva ger mig en vägbeskrivning hur jag hittar till gården med de fantastiska äggen.

När vi lagt på luren bestämmer jag mig snabbt för att åka till Knutby. Packar in Pelle-hund i bilen och ger mig av. Det är tre mil till Knutby så det blir en trevlig utflykt.

Väl i Knutby ska jag svänga mot Bladåker, enligt vägbeskrivningen. Efter några kilometer ska gården ligga på vänster sida av vägen. Det är inte svårt att hitta så snart svänger jag in på gården. Jag kliver ur bilen samtidigt som två äldre kvinnor kommer gående mot mig. Direkt slås jag av tanken över hur lika de är varandra. Den ena kvinnan är dock mycket magrare.

Jag presenterar mig och säger att jag gärna skulle vilja köpa ägg.

— Det går bra det, säger kvinnan som presenterar sig som Hulda. Men kan du inte släppa ut hunden ur bilen så vi får hälsa på honom.

Sagt och gjort, Pelle får komma ut ur bilen och rusar direkt fram till Hulda. Han verkar dock inte så intresserad av kvinnan som sagt att hon heter Alma!

— Det är nog för att jag precis har kelat med vår katt Eskil som Pelle är så intresserad av mig, säger Hulda, och skrattar. Kom så går vi ut i hönshuset och plockar ihop lite ägg

I en brun papperspåse plockar Hulda i de finaste äggen hon hittar. Innan vi går ut ur hönshuset snackar jag lite med hönorna och den stora, svarta, fina tuppen. Jag känner mig så glad över de fina äggen och vill gärna tacka hönsfamiljen! Precis på tröskeln ut ur hönshuset kommer jag att tänka på Ing-Marie, hon vill nog gärna ha lite äkta lantägg som present när hon kommer.

— Min syster kommer till mig på nyårsafton och jag skulle nog gärna vilja köpa lite ägg till henne också.

— Är ni tvillingar? säger Hulda och Alma i korus och tittar på varandra.

Jag förklarar att det är vi inte, samtidigt som jag förstår att de båda kvinnorna är tvillingar.

Nu säger Alma som inte sagt så mycket tidigare:

— Om du ska ge bort äggen då ska du få en lite finare påse till dem, en med handtag på.

Hon plockar de allra finaste och största äggen hon hittar och lägger dem i en påse med handtag som hon just tagit fram ur ett skåp i hönshuset. Jag blir nästan gråtfärdig av Huldas och Almas omtänksamhet.

De två äggpåsarna ställer jag i baksätet och lägger en filt över, för säkerhets skull. Jag tackar Hulda och Alma och de vinkar åt mig när jag svänger ut från gården.

Hemma igen ringer jag upp Eva för att tacka för tipset om äggen.

— Hulda och Alma var så himla gulliga och snälla, sa jag, de valde ut de finaste äggen till mig.

Eva börjar skratta och frågar om jag ser en massa spöken igen. Alma dog för 5 år sedan, i cancer! Jag spelar med och skrattar jag också, och säger att jag bara skojar.

När vi slutat prata går jag ut till bilen för att ta in de båda äggpåsarna. De står naturligtvis där under filten där jag ställt dem. Men en enda sak stämmer inte; Ing-Maries äggpåse, den med handtag, är tom!

Cykelgubben

Detta vinterväder är grått och regnigt. Inte ens hunden vill gå ut. Vi sitter och drömmer oss bort och längtar efter sommaren. Nästa sommarsemester lär bli i Jämtland igen. Inte mig emot! Ett är säkert, vi kommer att göra en utflykt till Bosbyn som jag vill återse, inte så långt från vårt fritidshus.

I somras hittade vi av en slump Bosbyn. Vi hade kaffe och hembakade bullar med oss och ville utforska områden där vi inte tidigare hade varit. Vi gav oss iväg norrut, från Hammerdal. Körde någon mil och upptäcker av en slump en avtagsväg med en gul rostig skylt: ”Bosbyn 9”. Jag gör en hastig inbromsning och svänger av. Det är en smal och krokig grusväg så jag kör lugnt och försiktigt. Det växer skog, som ser nästan ogenomtränglig ut, på båda sidor längs vägen.

Snart är vi framme och det är så vackert. Bosbyn ligger lite på en höjd och nedanför ligger Bosbysjön. Många vackra gamla gårdar med mangårdsbyggnader och ladugårdar ligger intill varandra på behörigt avstånd. Vi ser också en hel del riktigt gamla, mer eller mindre, förfallna hus, men de passar in i miljön.

Vi svänger av ner mot sjön. Hittar en fantastisk plats där vi kan dricka vårt kaffe och promenera med Pelle-hund. Vi pratar om vilken idyll detta är.

Snart är det dags att dra sig hemåt igen. Vi kör ut ur byn, tillbaka på den slingrande grusvägen. Helt utan förvarning, strax efter ett backkrön dyker en gubbe på cykel upp mitt på vägen. Jag tvärbromsar och svänger undan. Vi är precis på väg att köra i diket. Vi stannar bilen och jag känner hur jag skakar och nästan gråter. Vi hann båda se att det var en gammal man på en stilren, välvårdad cykel av äldre modell med en plåtlåda fram. Och vi hann också se att det fanns en skylt ovanför lådan där det stod skrivet ”Bosbyns Lifs”.

Jag kliver ut ur bilen och ropar efter gubben att -så får man faaan inte cykla på vägen. Men var är gubben. Han är spårlöst försvunnen. Vi går längs vägen, ropar och tittar i dikena. Nu börjar jag gråta och säger att jag är bergsäker på att jag inte körde på honom. Min vän kramar om mig och säger att det gjorde jag inte, det är han vittne till.

När vi har ropat och letat en stund till bestämmer vi att vi måste ringa polisen. Jag får prata med en polis som jag återger hela händelseförloppet för. Han säger att de skickar en bil till platsen och att vi måste vänta där tills de kommer.

Jag vet inte hur länge vi väntar men så småningom kommer polisbilen. Två konstaplar stiger ur och vi får berätta om händelsen igen. Ut ur en bur i bilens bagagelucka tar de fram hunden Bruno, en stor schäfer.

— Vi tänkte att det kan vara bra att Bruno får vara med och leta säger en av poliserna samtidigt som vi får klappa och hälsa på honom.

— Ni kan åka nu så hör vi av oss till er.

Hemma i stugan igen mår jag väldigt dåligt. Tårarna rinner hela tiden medan jag ältar händelsen om och om igen medan min vän tröstar mig.

Efter flera timmar ringer äntligen polisen. Polisen jag pratar med säger att de inte hittat mannen som vi beskrivit.

— Men, däremot har vi i diket, precis där mannen dök upp framför er bil, hittat en mycket gammal och rostig cykel, invuxen i gamla buskar och rötter. Vi lyckades dra och såga loss cykeln. Cykeln hade en rostig plåtlåda fram och en skylt med nästan oläslig text ”Bosbyns Lifs”. När vi dragit upp cykeln markerar Bruno och vi fortsätter därför leta i diket. Där under, där cykeln hade legat, hittade vi gamla skelettdelar som såg ut att vara från en människa.

Efter samtalet sitter vi vid datorn och surfar på nätet. Vi hittar Bosbyn och kan läsa om byns historia. Bl a läser vi om Bosbyns Lifs som var en samlingsplats i byn på 50-talet. Men efter att ägaren hade försvunnit spårlöst hade nu Bosbyns Lifs stått orörd sedan mitten av 60-talet och hade nu förfallit.

Grodan

Det blev sent även igår kväll med sista hundpromenaden. Jag tycker inte om det, att gå ut ensam med hunden i mörkret sent på kvällen, men det måste göras. Jag kollar termometern och ser att den står på +7,2 så jag skippar mössan. Tänk att det är så milt väder in i december. Det har regnat hela dagen men borde väl egentligen ha snöat istället.

På promenaden känner jag mig ensam och tänker att det skulle varit trevligt och skönt att ha någon här bredvid mig. I skenet av ficklampan ser jag en och en annan daggmask på vägen! Precis när jag tänker vända och gå hem igen ser jag en groda som sitter mitt på vägen. Vaaa! Det måste vara någon mening med detta tänker jag när jag instinktivt böjer mig ner för att kyssa grodan. Men jag hejdar mig i sista stund.

Väl hemkommen igen tänker jag på grodan. Skulle jag våga testa? Nu eller aldrig! Jag sätter kopplet på Pelle igen, som tittar lite undrande på mig, och vi går ut.

Vi går vägen fram till den plats där jag såg grodan. Den är fortfarande där! Men platt som en pannkaka, överkörd av en bil.

När jag senare ligger i min säng tittar jag på Pelle som har bäddat ner sig i sängen bredvid. Då tänker jag:

– Man ska fan vara nöjd och tacksam för det man har!

Tornfönstret

Det blev en sen sista promenad med Pelle. Klockan var över 12 på natten. Vi var fortfarande pigga och pratade och skrattade mycket längs promenaden ner längs vägen. Ficklampor och reflexjackor är en självklarhet eftersom det var kolsvart ute denna sena hösttimme. Inte en stjärna syntes på himmelen då det var väldigt disigt ute. Grannarna verkade sova överallt, endast fönsterlampor var tända i de flesta husen. Luften var frisk och det kändes skönt att ta djupa andetag.

Nu var vi framme vid det sista huset på vägen, precis där den mörka skogen tar vid. Vi stannar och tittar upp mot huset. Vi hade aldrig tidigare sett att det var tänt i tornet. Ett varmt, gult, strålande sken lyste ut genom fönstret. Det såg så vackert ut och vi står länge och tittar upp mot tornfönstret.

Så småningom fortsätter vi vägen fram och vänder sedan där den tar slut. När vi återigen passerar huset med tornet stannar vi. Det är fortfarande tänt och vi pratar om hur fint det ser ut. De borde ha tänt varje natt. Jag tycker att gardinen rör sig och att någon tittar ner på oss. Jag tror att jag vinkar lite med ficklampan.

Snart är vi hemma igen och det är sängdags. Innan vi somnar pratar vi om ljuset i tornfönstret. Det fascinerade oss och varför hade vi aldrig sett det tidigare. Vi somnar in med tornfönstret i våra tankar.

Klockan 03:15 vaknar jag. Sätter mig upp på sängkanten. Väcker min vän. Skakande skriker jag ut:

– Det där huset har inget torn! Huset har inte ens en övervåning. Det är ett enplanshus!

Brand på hotell

Blir ledsen när jag tänker på att Grekens i Knivsta brann ner! Jag var där en vecka innan tillsammans med ”Gravidtjejerna” och åt underbart god grekisk mat.

Bränder är jag livrädd för. Det första jag gör när jag checkat in på ett hotell är därför att alltid kolla upp nödutgångar och lokalisera var exakt mitt rum finns i hotellet samt läsa info om utrymning vid eventuell fara.

Den här gången skulle vi på konferens i en av, i mitt tycke, Sveriges vackraste stad. Jag arbetade på ett stort datautbildningsföretag och bussen skulle avgå från Stockholm på förmiddagen. Min kompis och kollega, Brita, skulle också följa med. Jag såg fram emot att träffa henne och dela rum med henne.

När jag stigit på bussen får jag veta att Brita blivit sjuk och kommer därför inte att åka med. Jag är då nästan på väg att hoppa av bussen igen, men besinnar mig.

Strax innan bussens avgång ser jag en tjej som hastar fram emot bussen. Hon har en enormt stor resväska med sig. Jag funderar på om jag missat att ta med mig något. Jag hade ju bara min lilla weekend väska.

Så småningom rullar bussen iväg och tar oss söder ut. Efter några timmar är vi så framme vid hotellet och vid incheckningen får jag nu veta att jag ska dela rum med kvinnan med väskan. Konferensen kör så småningom igång  och pågår någon timma. Efter det får vi ledigt ett par timmar och sedan ska vi träffas klockan sju i restaurangen för middag och fest.

Min nya rumskompis och jag drar oss upp på rummet där vi bekantar oss med varandra och pratar om ditt och datt samtidigt som vi gör oss i ordning inför kvällen. Så småningom frågar jag var hon bor. Hon klappar då på sin stora resväska och säger:

–  Det här är mitt hem! Jag arbetar så mycket och reser runt i Sverige och bor på olika hotell hela tiden. Allt jag  behöver och äger har jag med mig i resväskan, säger hon samtidigt som hon nu öppnar väskan, drar fram en nytvättad blus, ett strykjärn och en liten ministrykbräda. Jag tittar fascinerat på min nya kompis och funderar på om hon också har en liten tvättmaskin i sin väska. Och då frågar hon om jag vill ha en drink. 

–  Ja tack, jag tar gärna en Campari, säger jag och skrattar!

Camparin och två kristallglas plockas fram ur väskan. Då kan jag inte låta bli och skoja med henne och säger att jag gärna tar en skiva apelsin i drinken. Jo då, det fanns också i väskan!

Middagen och festen blev både god och trevlig. Trerätters meny med mycket vin och prat. Festen efter kantades av musik, dans och mera vin. Men så småningom var det i alla fall dags för min rumskompis och mig att dra oss tillbaka till  rummet.

Vi var trötta men låg i våra sängar och småpratade eftersom vi inte riktigt kunde komma till ro förrän musiken och stojet tystnat på hotellet. Så småningom sov vi i alla fall båda två och förhoppningsvis också resten av hotellets gäster.

Jag vet inte hur länge jag hade sovit när jag plötsligt vaknar av att brandlarmet går. Jag rusar upp ur sängen, väcker min rumskompis, slänger på mig kläder, tar min handväska och slänger den över axeln och ropar till min kompis:

–  Det brinner i hotellet, vi måste utrymma! Ta din väska, ditt hem, och skynda dig!

–  Hinner vi ta en kopp kaffe först? säger hon sömndrucket och plockar fram kaffe och kaffekokare ur väskan. Men hon inser snabbt att det är allvar och att vi måste lämna rummet så fort som möjligt.

Vi hjälps åt med den stora väskan och förstår att vi måste gå i trappan ner till receptionen. Hissen får ju ej användas vid brand eller annan fara! Rumsdörrar vi passerar bankar vi på för att eventuellt väcka sovande hotellgäster. Någon dörr öppnas och vi förklarar att det brinner och hotellet måste utrymmas. En man säger att han inte känner någon röklukt så han stänger dörren och kryper ner i sin säng igen. En annan påstår att det säkert bara är en brandövning och går in på sitt rum igen.

I ett trappfönster som vi passerar ser vi utanför på gatan tre brandbilar med blåljus påslagna. Snart är vi nere i receptionen och där är det endast vi två, receptionisten och några brandmän. Två av brandmännen kommer emot oss och säger:

–  Ni två är de enda som lämnat sina rum! Tack för det! Den här gången var det dock ”bara” ett inbrott i hotellets sidobyggnad. Men nästa gång kan det vara allvar!

Ut med det nya, in med det gamla

För några år sedan kastade jag alla mina gamla blomkrukor som jag hade. Jag köpte nya, moderna krukor istället. Just nu ägnar jag mig åt att byta ut mina nya krukor mot gamla. Gamla krukor är vackra och har en själ. Blir glad för mina blommors skull som får stå i dessa gamla fina krukor. Dessutom vårdar jag liksom mina blommor lite bättre. En sak har jag dock lärt mig, gamla krukor är dyrare än de nya!

En ny passion som jag har är bestick från 60- och 70-talet.

Funderingarna är många!

Hur många salladsbestick får jag plats med i min kökslåda?

Finns det något annat nytt som jag kan kasta ut och istället hämta hem det gamla av?

Ärlighet varar längst??

Om drygt en vecka kommer min syster Ing-Marie på besök till mig. Vi har inte setts sedan långt före pandemin så jag ser verkligen framemot det. Bland annat ska vi ut i skogen och plocka lingon. På mina hundpromenader kikar jag runt i skogarna här efter bra lingonställen. Tyvärr så hittar jag bara fläckvisa ställen med lingon.

På en av hundpromenaderna idag såg jag en kvinna bredvid stigen sittande på huk.

— Plockar du bär?

— Ja, jag plockar blåbär.

— Ja för lingon finns det ju inte så mycket av, sa jag.

— Jo, ojo, säger hon och pekar ut mot en plats lite längre in i skogen. Min man är där borta och plockar blåbär och han säger att där finns det huuur mycket lingon som helst, men de behöver en vecka till på sig för att mogna riktigt.

— Jaha, säger jag samtidigt som jag memorerar platsen, och vandrar vidare med hunden.

Det hon sa till mig får mig att tänka på en händelse för länge sedan som jag har svårt att glömma och som ofta poppar upp i huvudet:

Min man och jag var på fiskesemester i Norrland. Vi stannade till vid småtjärnar och sjöar som vi hittade och provfiskade i. Till slut hittade vi en fin liten sjö i skogen där det nappade i ett. Vi drog upp både öring och röding, och inte var de små heller. Min man hittade naturligtvis bästa fiskeplatsen, en bit ut i sjön, där han stod med sina vadarstövlar på.

Så småningom var det dags att göra upp eld och äta lite. Gabriel gick in i skogen och plockade torra kvistar och grenar som vi kunde elda med. Då dyker det plötsligt upp två män som börjar prata med mig.

— Finns det någon fisk i den här sjön?

— Ja, oja, det finns huuur mycket som helst! Min man har fiskat där säger jag och pekar ut platsen. Han har dragit upp både öring och röding.

Efter en kort stund kommer Gabriel tillbaka. Männen frågar honom:

— Har du fått någon fisk?

— Nej, nej, här finns ingen fisk! Inte ett enda napp har vi fått, svarar Gabriel!

Männen tittar på mig. Jag tittar ner i marken. Männen tar sina spön och går bort till Gabriels fiskeplats, trär på sig vadarstövlar, vadar ut och börjar fiska!

Barnens Ö

Var det här sista sommardagen?

En kompis ringde mig och ville att jag skulle hänga med på en utflykt till Barnens Ö. Han kände till många fina badstränder där och det här såg ut att bli sista sommardagen enligt väderprognosen. Jag kunde inte tacka nej, trots pandemin, eftersom det var längesedan vi sågs.

Jag packade badkläder och lite mat, passande en god picknick. Anders hämtade upp mig och vi styrde kosan mot Barnens Ö på Väddö. Där hittade vi en fin ”egen” liten strand, packade upp, bytte om och kastade oss i havet. Kallt, skönt saltvatten smekte våra varma kroppar när vi busade runt som barn i vattnet.

Efter lite mat i magarna tog Anders mig, helt oförberett, i famnen och sa att han hade saknat mig. Precis då mörknar himmelen och åskan mullrar i öster. Skulle regnet komma? Det skulle ju vara vackert väder hela dagen!

Snabbt plockar vi ihop våra saker och slänger in det i bilen. Regnet verkade inte komma så vi bestämde att ta en promenad runt på Barnens Ö bland alla de gamla husen. Barnens Ö invigdes 1912. Här bedrevs kollo-verksamhet och hit kom barn från Stockholm för att tillbringa somrarna.

Det är en kuslig känsla när vi går runt bland alla gamla övergivna hus. Viss kollo-verksamhet bedrivs här fortfarande på somrarna men nu ligger Barnens Ö öde. Vi känner på dörrhandtagen till de hus vi tittar runt bland. De flesta hus står olåsta. 

När vi kommer till ett stort, gult, halvförfallet hus, kan vi inte bärga oss längre. Vi går trappan upp till ingången, trycker ner handtaget och går in. Vi kliver rakt in i köket och det första vi ser är en rostig nyckelring med nycklar som ligger på köksbordet.

Det är väldigt stökigt i huset och i rummen står obäddade sängar. I en hög på golvet ligger en massa gamla kläder som ser ut som komna från början av 1900-talet. Jag plockar upp ett plagg för att titta närmare på det som visar sig vara en gammal brunrutig flickklänning. Just precis då hörs pianoklink från övervåningen och en späd flickröst som sjunger och vi förstår att vi inte är ensamma i huset.

Anders tar min hand och vi går mot trappan till övervåningen. Vi ropar ”Hallå”, men ingen svarar. Ja, ja, vi går väl upp och hälsar på flickan då!

Mycket riktigt, där uppe står ett piano. Pianot är mycket gammalt och dammigt. Men ingen som varken spelar eller sjunger syns till. Vi får rysningar i hela kroppen och springer ner för trappan igen. Det första vi ser där är att nyckelringen på bordet är borta. Nu blir vi rädda och uppskakade. Vi rusar fram till ytterdörren, trycker ner handtaget och det är låst. Vi kommer inte ut!

En bit in i köket finns en trappa som förmodligen leder ner till källaren. Vi rusar mot den och tar oss ner mot en dörr som leder in i källaren. Det är mörkt och kallt. Jag får spindelväv i ansiktet som jag torkar bort med handen och känner då att jag är alldeles våt av svett.

Längre fram ser vi en ljusspringa och vi hoppas på att det är en dörr där som leder oss ut i det fria igen. Vi famlar i mörkret efter ett handtag, hittar det, trycker ner handtaget och dörren far upp med en smäll. Vi är ute igen, vi rusar bort till bilen, kastar oss in, stänger och låser dörrarna.

Plötsligt tittar solen fram igen och de sista sommarstrålarna strilar in i bilen på oss!

Sim i bassäng

Tankini

Hade bokat en 3-veckors resa till Gran Canaria med avgång 29 april. Den blev ju tyvärr inte av. Jag hade inhandlat flera nya tankinin i olika former och mönster. En tankini är en 2-delad badddräkt med linne och bikinibyxa eller badshorts som man kan kombinera som man vill. Tankiniöverdelen täcker magen men kan lätt rullas upp så man får sol på magen.

I mitten på 80-talet var det inne med neonfärgade baddräkter. Det vet jag för jag hade en! Jag skulle ut på jobb i en svensk stad och skulle bo på ett hotell där jag bott tidigare och visste därför att hotellet hade en inomhusbassäng. Det var ett perfekt tillfälle att komma igång med motion och simning.

Baddräkten köpte jag före avresan och den var neonrosa. Den hade det senaste snittet och var väldigt sexig, tyckte jag.

Efter första dagens jobb, tillbaks på hotellet, var det då dags att svida om och bege sig till bassängen. Det var bara jag där så jag hade hela bassängen för mig själv. Efter jag simmat några vändor så dyker en familj upp. Mamma, pappa och en liten flicka. De blir stående vid bassängkanten och studerar mig.

Pappan pekar mot mig. Då gör jag lite konster i vattnet för att imponera. Snurrar runt, dyker ner och simmar lite under vattnet, kastar mig upp i en piruett-liknande rörelse, simmar lite på rygg.

Nu hör jag flickan säga: -Mamma jag vill inte bada! Sedan börjar hon att gråta.

Mamman tar flickan i handen och familjen lämnar och går ut. -Aj då, det var inte meningen att skvätta så i vattnet!

När jag kliver upp ur vattnet förstår jag varför de gick. Längs mina ben rinner neonrosa färg, bassängvattnet är rosa och där jag simmat ser jag skarpa neonrosa slingor.

 

 

Prästen som försvann

Prästen2

När vi köpte vårt fritidshus för ca 30 år sedan berättade grannar historier om fastigheten för oss. Bland annat historien om prästen som försvann.

På 60-talet var det gudstjänst här varje söndag. Prästen rodde hit från andra sidan sjön och alla runtomkring samlades här på vår äng. Men en söndag uteblev prästen och ingen såg honom igen. Prästens båt strandade tom här utanför vårt hus. Man misstänkte därför att prästen hade drunknat.

Människor sökte på vattnet och det draggades. Men någon präst hittades inte. Därför började det nu pratas om att prästen hade rymt med sin älskarinna här ifrån byn. Älskarinnan hade nämligen flyttat ett par dagar innan prästen försvann. Båten som flöt iland här var iscensatt.

Gåtan förblev olöst – tills för ett par dagar sedan!

Mitt barnbarn Alvin fiskade upp:

  • en gammal strumpa
  • ett par kalsonger i 60-talssnitt
  • rester från en gammal prästkappa