Kalla på Polis

Nu hade jag packat klart allt som skulle med upp till Jämtland. Städa gör jag alltid också innan jag åker. Det är alltid skönt att komma hem till ett städat hus. På kvällen var jag helt slut och la mig framför TVn i soffan för att vila en stund innan sista promenaden med hunden. Det får inte bli för sent tänkte jag för det är lite obehagligt att gå på promenad själv med hunden mitt i natten.

Klockan 01:30 vaknar jag med ett ryck. Herregud, jag måste ut med hunden! Det kändes inte speciellt roligt att knäppa på hunden kopplet och själv sätta på sig reflexvästen, öppna ytterdörren och bege sig ut i mörkret. Min syster Maggan sa en gång till mig att jag kan ringa upp henne när jag går ut sent med hunden så kan hon hänga kvar i luren som sällskap på promenaden. Skulle det hända mig något så skulle hon kalla på Polis direkt. Det som jag tycker är lite obehagligt är om det kommer en bil som stannar bredvid mig. Men här på landet är väl kanske inte den risken så stor. Och ”vår” väg är ju dock en återvändsgata.

När jag knallat en bit fram på vägen ser jag tända billyktor komma körande mot mig. Hjärtat hoppar upp i halsgropen på mig och jag kliver ner i diket och hoppas att bilen inte ser mig. Skulle kanske inte satt på reflexvästen trots allt!

Jag ser att bilen har ganska hög hastighet när den kommer körande mot mig och jag försöker krypa ihop lite i diket. Nu när bilen snart är jämsides med mig märker jag att den saktar ner farten betydligt och plötsligt stannar den. Pelle börjar skälla och jag bryter nästan ihop.

Då till min stora lycka ser jag att det är en polisbil! Polismannen som kör polisbilen vevar ner rutan och hälsar artigt på mig och polismannen bredvid vinkar åt mig. Jag tror aldrig i hela mitt liv att jag blivit så lättad någon gång.

— Men vad trevligt att träffa på poliser här på ”vår” väg mitt i natten, säger jag och berättar lite om min rädsla att gå ut i mörkret med hunden. Vad gör ni här?

 — Vi patrullerar runt på småvägarna här i trakten eftersom det har varit en del inbrott här omkring. Man har gått in i förråd och stulit verktyg och maskiner. Där ingen har varit hemma har man även brutit sig in i husen.

 — Det känns verkligen tryggt att veta att ni finns här omkring på nätterna säger jag. Och speciellt nu när jag åker till Jämtland i morgon. För lite pengar har man ju i madrassen och alla mina smycken ligger i byrålådan i sovrummet.

— Vi lovar att titta till ditt hus. Är det huset där säger han och pekar mot mitt hus samtidigt som han ler charmerande mot mig!

 — Ja, säger jag och kan inte låta bli att tillägga: Och min gamla avlagda vigselring ligger där i lådan också! Och det är inte utan att jag blinkar lite mot den vältränade och snygga polismannen.

Båda poliserna skrattar mot mig, vinkar och kör vidare.

Den natten somnar jag tryggt i min säng och frampå förmiddagen packar jag in det sista i bilen, tömmer brevlådan och slänger in posten i bilen också. Låser ytterdörren och beger mig mot Hammerdal, mer upprymd än vanligt.

I Sundsvall stannar jag som vanligt vid Sibylla för att äta en Bamsekorv med mos! Sätter mig vid bordet utanför, ger Pelle vatten och går igenom posten jag hade med mig. Bara räkningar som vanligt. Den lilla Lokala blaskan som också låg i brevlådan bläddrar jag förstrött igenom. Det enda jag brukar läsa där är ”Polisrutan”:

”Flera inbrott har uppdagats i trakerna runt Husby-Långhundra. Vi uppmanar nu alla att hålla uppsikt och vara försiktiga. En stulen polisbil tros vara inblandad i de brutala stölderna…..”

Möte i trafiken

Längtade upp till Hammerdal igen så jag tog hunden och bilen och begav mig återigen norr över. Med nya bilen gick resan galant. I Hudiksvall tittar jag reflexmässigt på bilarna i motsatta körriktning. Ja, Adrian min son han pendlar ju Piteå-Knivsta och det händer då och då att vi möts just där i Hudiksvall och kan tuta och vinka åt varandra. Varför just där, halvvägs upp till Hammerdal, vet jag inte, men märkligt är det!

Just nu kom jag också att tänka på min syster, Ing-Marie! För några år sedan köpte hon en splitterny bil och berättade om den för mig när vi pratade i telefonen. Hon var jätteglad och beskrev utförligt märke, färg och så vidare. Jag önskade att jag snart skulle få se och provåka den.

Några dagar efter det samtalet åkte jag till ett köpcenter i närheten av Arlanda för att handla diverse saker. Min dotter, Magda, var med och det är alltid trevligt att ha sällskap. När vi sedan tog bilen från parkeringsplatsen för att åka hem igen skriker Magda: – Mamma, titta, det är Ing-Marie, i bilen som åker iväg där.

— Ja, se på fan! Det är Ing-Marie och hennes nya, fina bil. Den ser jättefin ut så jag förstår att hon är glad över den. Men vad gör hon här?

Jag gasar på så jag hinner ikapp henne. Tutar och blinkar men hon tycks varken höra eller se mig. Jag tänker att hon ska ju söder ut och jag norr ut på E4:an så nu gäller det att göra henne uppmärksam på att vi har sett henne innan det är försent. Tutar, blinkar och vinkar igen.

Nu gasar jag på ordentligt och kör om Ing-Marie medan Magda veva ner rutan och vinkar. Jag blinkar in på en liten parkeringsficka, hoppar ur bilen och vinkar åt Ing-Marie. Hon svänger in bakom mig. Och ur bilen stiger en kvinna jag aldrig tidigare har sett!

Narkotika

Per brev fick jag en kallelse till vaccination mot Covid. Adrian, min son, tar hand om posten hemma, nu när jag är uppe i Hammerdal. Eftersom jag tänker stanna några veckor till här i underbara Jämtland avbokade jag den tiden. Istället kollade jag upp om jag inte skulle kunna få vaccinet här, så jag och min vän Bosse, tog bilen in till vårdcentralen i Strömsund.

Vi parkerade på den stora, nästan tomma, parkeringsplatsen utanför vårdcentralen. Ringde på och berättade om mitt ärende.

— Det går alldeles utmärkt det! Du är välkommen i morgon kl. 10.00, fick jag som svar.

— Åhh, tack snälla, vad glad jag blir! Vad är det för vaccin jag får?

— Det är Astra!

— Då måste jag tyvärr tacka nej till erbjudandet.

Vi har diskuterat olika vaccinationspreparat och jag har ialla fall bestämt att Astra blir det inte. För några år sedan hade jag en misstänkt tia (TIA – Netdoktor) och käkade blodförtunnande.

När vi åter igen sitter i bilen på parkeringsplatsen diskuterar vi mitt beslut fram och tillbaka. Det är fortfarande ganska tomt på parkeringen men bilar kommer och kör iväg ganska snabbt igen. Då ser vi något misstänksamt:

En stor, svart bil, snett framför oss, står parkerad med fönsterrutan nervevad. Två män sitter i bilen, en i förarsätet och en i baksätet. En bil parkerar bredvid och en långhårig kille kliver ur och går fram till den svarta bilen. Vi ser att de dividerar en stund. Den långhårige mannen lämnar över något till honom i baksätet och efter en stund får han något tillbaka. När ytterligare en kille lite senare går fram till samma bil och samma procedur upprepas förstår vi att här pågår en narkotikahandel.

Vi blir chockade! Nu har vi glömt bort Astra och istället är vi koncentrerade på det som pågår vid den svarta bilen.

— Vi måste polisanmäla!

— Men vågar vi det? Vi kan ju råka illa ut!

Vi båda är ganska skakiga när vi tillslut bestämmer oss för att åka tillbaka till Hammerdal och glömma det vi sett.

Här vid huset försöker vi få lite snyggt. Vi plockar, krattar, gör rabatter och är ute hela dagarna. Åker iväg till forsen med kaffekorgen och njuter i solen, trots kylan och fortfarande lite snö här och där.

I morse när jag vaknade kände jag mig inte helt okey. Huvudvärk, täppt i näsan och tjock i halsen. Jag hade frossa och tog tempen som visade 36,5 (som tur var). Jag ångrade direkt att jag inte hade vaccinerat mig när jag hade chansen.

Jag tvingade mig upp ur sängen, tog telefonen, och ringde vårdcentralen.

— Jag känner mig jättedålig och skulle vilja komma och ta ett covid-test!

— Det går fint! Du kan komma kl. 14.00 idag.

— Hur går det till?

— Ute på vår parkering står en stor, svart bil…..

Gruvstina

En kompis hörde av sig och tyckte att jag skulle komma och hälsa på. Jag hade inte träffat Leffe på 45 år så ett återseende kunde jag ju inte låta gå mig förbi. Dessutom ville han visa mig runt på orten med omnejd. Han visste att jag var intresserad av svensk historia och Leffe bor i ett gammalt gruvsamhälle. En bilresa på 15 mil bort med lite avkoppling passade mig utmärkt just nu. Jag bokade en natt på det gamla pensionatet på orten för att slippa åka fram och tillbaka samma dag. Dessutom hade väderprognosen visat att ett ordentligt oväder kunde komma in redan mot kvällningen.

Leffe och jag hade kommit överens om att ses i matsalen på pensionatet klockan 12 för att äta lunch tillsammans. När jag anlände till pensionatet fick jag som tur var checka in direkt. Jag vilade en stund på sängen och fixade mig sedan iordning för att fem i tolv gå trappan ner till matsalen. Prick klockan tolv öppnas dörren och Leffe kliver in. Jag rusar fram för att ge honom en varm kram. Spontan som jag är utropar jag: – Oj, vad gammal du har blivit! Leffe börjar gapskratta och säger: – Precis vad jag skulle säga om dig!

Det blev en trevlig lunch och vi åt god mat och babblade på i två timmar. Sedan var det dags att komma ut på lite guidning i det fina vårvädret.

Det var så spännande och intressant att höra Leffe berätta om de gamla gruvorna:

— Det finns hundratals gamla gruvor runt om i kommunen och man räknar med att det finns åtminstone 630 gruvhål. Här finns spår av många människors liv och arbete. Den äldsta kända gruvan omnämns redan i början på 1300-talet. All gruvdrift upphörde dock1981.

Leffe berättar vidare om det stora gruvraset som inträffade 1964:

— 1964 inträffade det stora gruvraset här i trakten. Tre män fick sätta livet till och ligger begravda i gruvan. De hittades aldrig trots stora sökinsatser och tillslut var man tvungen att ge upp hoppet på grund av ytterligare rasrisk. Arvid, en av de tre som dog i raset är pappa till Berith, en vän till mig, berättar Leffe. Hon bor tillsammans med sin mamma i samma hus hon är född och uppvuxen i. När pappan omkom var hon tre år. Hennes mamma heter Kristina men är bara känd som Gruvstina!

— Efter gruvraset har Gruvstina inte varit sig själv. Hon har inte talat eller sagt ett enda ord sedan den tragiska olyckan. Det enda hon bryr sig om är den fantastiska trädgården de har på tomten och man kan se henne sitta hela dagar vid sina syréner. Nu är det lite tidigt på våren så inga blommor har ännu slagit ut, så Annika, du måste komma tillbaka i sommar igen så kan vi hälsa på Berith och Gruvstina och ta en fika i den fantastiska Syrénbersån.

— Ingen har någonsin kunnat förstå hur Gruvstina kan sörja Arvid så. Egentligen var han aldrig snäll mot henne. Med sin klocka, en vacker guldrova, hade han stenkoll på Stina och kom hon bara en minut försent med lunchen till gruvan så kunde hon få sig en ordentlig omgång.

— Den här fruktansvärda dagen var egentligen Arvids lediga dag. Men på grund av det för tillfället krävande jobbet i gruvan hade han som frivillig begett sig till jobbet. Kanske var det därför det kändes så tungt för Stina.

Nu var jag tillbaka på Pensionatet. Det hade blåst upp ordentligt och även om det var plusgrader ute så kändes vinden iskall. Nu föll det också tung blötsnö och stormen ven utanför. Men jag var trött efter den intensiva och intressanta dagen med alla sina intryck, så snart sov jag som ett litet barn.

På morgonen hade vinden mojnat och av snön var det bara blask ute. Utanför pensionatet såg jag att några träd hade blåst omkull och det låg kvistar och grenar överallt. Jag åt en stadig frukost och klockan tolv checkade jag ut, satte mig i bilen och körde hemåt. All snö hade nu smällt och solen lyste fint på himmelen.

När jag var väl hemkommen satte jag mig i vardagsrummet för att ringa Leffe och tacka honom för allt. En kaffe först tänker jag och går ut i köket. Då ringer telefonen! Jag springer in i vardagsrummet, tar telefonen och svarar. Det är Leffe:

— Glöm det där med en fika i bersån! Vid nattens storm var det så olyckligt att hela syrénbersån ryckts upp och blåst omkull av den hårda vinden och tunga blötsnön. Jordmassor låg runt rötterna och ett mänskoskelett hade hittats i den djupa gropen som hade blottats. Arvid hade direkt kunnat identifieras på grund av den guldklocka som låg över revbenet på skelettdelarna. När polisen kom hade Gruvstina talat för första gången på 57 år:

— Det var jag som slog ihjäl honom!

Kära Sirppa!

Som jag har berättat om i tidigare inlägg hände det att jag då och då arbetade på olika bruksorter runt om i Sverige. En sådan ort ligger inte så långt ifrån där jag bor och ofta höll jag olika typer av datakurser där. Själva utbildningarna hölls i ett hus en bit från själva bruket. Huset kallades för Ungkarlshotellet. Nyckeln till Ungkarlshotellet och utbildningslokalen hämtade jag på morgonen i receptionen på bruket och lämnade sedan tillbaka den efter avslutad kurs.

Jag fick snabbt en speciell relation till Ungkarlshotellet. Det var en vacker stenbyggnad och redan från första gången jag klev in i huset älskade jag lokalerna och den knarrande trappan. Jag kände av tidigare liv som levt i huset och jag hörde ofta någon som viskade ”Sirppa, Sirppa”. Varje gång jag låste upp den tunga porten till Ungkarlshotellet hälsade jag därför ”Godmorgon Sirppa!” och innan jag stängde och låste efter avslutad kurs sa jag alltid ”Vi hörs snart igen Sirppa!”

Naturligtvis var jag väldigt nyfiken på vad som hänt i detta hus. När jag vid ett tillfälle satt och pratade med en anställd på bruket frågade jag lite så där i förbifarten vad Ungkarlshotellet tidigare använts till. Han berättade att precis som det hette, Ungkarlshotellet, så hade det använts till bostäder för ungkarlar som arbetade på bruket.

Han berättade vidare att på 50-talet kom många finländare för att arbeta på bruket och de bodde då i rummen på Ungkarlshotellet. Det gick lugnt och städat till i huset även fast många flaskor Koskenkorva säkert hade druckits där och pokerspel med pengar som insats hade bedrivits. Här i Sverige kunde de tjäna bra på det arbete de utförde. Många av de unga killarna blev därför kvar i Sverige medan för andra blev hemlängtan till Finland för svår så de reste hem igen. Men inget speciellt hade inträffat i byggnaden!

Däremot hade han hört berättas om Matti! Matti tjänade mycket pengar på det arbete han utförde här på bruket. Han skulle sedan återvända till Finland för att gifta sig. Vad som sedan gick snett vet ingen riktigt. Matti rånade en guldsmedsbutik och fick med sig guldringar, halsband och örhängen i guld. Det var inte svårt för polisen att spåra tjuven och Matti åkte in i finkan. För honom var det en stor skam så han hängde sig i sin cell. Det pratades om att han stulit guldet för att han spelat bort alla sina pengar på poker och han kunde ju inte komma tillbaka hem till Finland tomhänt. Guldet han stulit återfanns aldrig.

En vacker vårdagsmorgon när tösnön droppade från taket på Ungkarlshotellet låser jag upp porten som jag så många gånger gjort förut. Jag är tidig som vanligt för att i lugn och ro hinna förbereda kursdagen. I ett av de små pentryna ska jag precis som jag brukar, brygga kaffe till kursdeltagarna, så de får nybryggt kaffe när de kommer. Just denna morgon är kaffet slut. Jag rotar runt i skåpen efter något kaffepaket men hittar inget. Alltså måste jag åka tillbaka till bruket och hämta kaffe. Men innan jag bestämmer mig för att göra det tänker jag att jag kan ju titta runt i några andra rum om det finns något förråd.

Jag hittar en dörr som ser ut som om det vore en gammal garderob. Jag öppnar dörren och där finns kaffe, socker och kakor. Jag tar snabbt ett paket kaffe och smäller igen garderobsdörren. Då hör jag hur något rasar och ramlar ner i garderoben. Jag öppnar försiktigt dörren igen och ser att en plankbit har lossnat från väggen. Där bakom ser det ut som en liten lucka. Jag är inte den som brukar rota runt i andras skåp och lådor, men här blev frestelsen för stor!

När jag lirkat upp den lilla luckan ser jag ett litet träskrin där inne. Försiktigt plockar jag ut skrinet och öppnar det olåsta locket. Överst ligger ett brev och under det hittar jag det jag förmodar är Mattis tjuvgods. Ringar i guld och halsband med mera glimrar i det illa skrinet. Försiktigt öppnar jag kuvertet och vecklar ut brevet. Det är skrivet på finska, men jag förstår att det överst står ”Kära Sirppa!” och brevet är undertecknat ”Minä rakastan sinua! Matti”.

På något sätt är jag glad att jag inte kan läsa och förstå det som är skrivet i brevet. Det känns så privat! Nu stoppar jag tillbaka det i skrinet, ställer in skrinet i luckan och stänger den väl. Till sist trycker jag också tillbaka plankan och kontrollerar att den verkligen sitter ordentligt fast i väggen. Sedan går jag tillbaka till pentryt och slår på kaffet.

För några år sedan revs Ungkarlshotellet och jämnades med marken. En privat villa byggdes på tomten. Häromdagen passerade jag villan och såg att den var till salu. Jag funderade en stund på varför man flyttar från ett så fint hus!

Gula rosor

Rensar bland papper och annat. Hittar ett foto på min mamma från en av alla de resor hon gjorde. Mamma berättade ofta om sina upplevelser från resorna. En av berättelserna bad jag henne skriva ner. Den nedskrivna berättelsen hittade jag nu också, tillsammans med fotot:

”Det gamla övergivna klostret, låg utefter den smala grusvägen som ledde bort från byn, där jag hyrde ett rum på en vingård. Mitt enda färdmedel var en cykel som jag lånat, nu cyklade jag sakta vägen fram i den dallrande solhettan. Halvt raserade murar dök plötsligt upp bakom en snäv krök. Muren, med en hög portal, omgärdade en vildvuxen och förtorkad trädgård.

Jag ställde cykeln mot muren, gick genom portalen upp mot den förfallna byggnaden. Det kändes ödsligt och en iskall vind svepte runt platsen. Jag fortsatte gången fram, där gräs och mossa trängde undan en del av stenläggningen och gick in i det fallfärdiga klostret. Det kändes som om jag befann mig mitt emellan dröm och verklighet.

Jag strök med handen utefter insidan av klostrets murade väggar, handen blev svart då förstod jag att det hade brunnit där.

Dagsljuset silade in genom fönstergluggarna och det trasiga taket, det bildades spöklika skuggor i dunklet, vinden spelade en entonig flöjtmelodi, en gammal gallergrind gnisslade spökligt och det hördes tassande som av bara fötter. Jag måste ut härifrån, närvaron av människorna som levat och verkat här, kändes alltför påtaglig.

Jag sprang ut i solljuset, tog min cykel vid muren och tittade tillbaka på den utbrända trädgården. Det var då jag såg de gula rosorna, som nästan desperat försökte kättra över murkanten. Jag tyckte de doftade och suckade av ångest.

Det kändes befriande att komma därifrån tillbaka till mitt rum på gården. Jag öppnade dörren och tänkte slänga mig på sängen för att pusta ut, men stannade förstenad på tröskeln. På mitt lilla runda bord stod ett jättefång med gula rosor, daggen som fanns kvar på bladen såg ut som tårar. Jag vände i dörren, fick tag på min värd och frågade honom var rosorna kommit ifrån. Han talade om att en kvinna klädd i ålderdomlig nunnedräkt lämnat dem till mig.

Nästa dag kände jag ett starkt behov att åter besöka klosterplatsen. Jag bad värden att få ta med hans hund på min cykeltur. Det var en solig men ganska blåsig dag, när jag närmade mig platsen såg jag de gula rosorna som växte i dikesrenen, klostret och trädgården syntes ingenstans till.

Hunden satte sig vid de gula rosorna och gnällde som av gråt jag fortsatte in där jag i går sett klostret, det låg en förtrollad stillhet över platsen, tystnaden var nästan total, det enda som hördes på avstånd var hundens ylande.

Ingrid Magnusson

Fjällvandring

Igår var en utmärkt dag för en skogspromenad i snön. Vi packade kaffe och bullar i ryggsäcken och begav oss iväg. Vilken lycka att bo precis intill skogen, det är bara att klä på sig och sticka ut! Egentligen gillar jag skogen bäst på sommaren och hösten när det finns svamp och bär att plocka. I somras plockade jag t ex massor med lingon som fortfarande fyller min frys.

I somras när jag var ute en dag och plockade lingon, inte långt ifrån mitt hus, hör jag någon som gnolar och sjunger ”Mors lilla Olle i skogen gick”. Jag tittar mig runt och ser en ung tjej, som också tycks plocka bär, lite längre fram. Jag går emot henne för att prata lite. Tydligen hade hon varken sett eller hört mig för när jag är alldeles inpå tittar hon upp och gallskriker.

— Oj förlåt, säger jag, det var verkligen inte min mening att skrämma dig!

— Det är ingen fara, men jag är så rädd för björn, så det var därför jag skrek!

— Björn behöver du inte vara rädd för, sa jag. Det finns inte här. Däremot finns det gott om vildsvin, men de hör dig och sticker iväg långt innan du ser dem!

— Det är min mormors sommarstuga du ser där, säger hon, och pekar mot det lilla huset som syns mellan träden. Min man, vår lilla dotter och jag är här för första gången själva. Vi bor annars i stan! Jag gick ut en stund själv i skogen för att plocka blåbär. Är det här blåbär, frågar hon, och sträcker fram sin lilla bunke?

I botten på den lilla blå bunken rullar 10 st blåbär omkring när hon skakar lite på den. Jag nickar mot henne.

Vi pratar en stund och sedan säger vi hej då. Medan jag gick stigen hemåt igen tänkte jag på att när jag var i hennes ålder, då kunde inte jag heller så mycket om djur och natur. Speciellt minns jag min första fjällvandring.

Den här sommaren hade vi hyrt en stuga i Ottsjö i Jämtland, tre mil söder om Åre, där vi skulle spendera två veckors semester. Förutom jag, min man och våra två små barn följde också min bästa kompis, Eva, med. Varken jag eller Eva kunde något om djur, natur, fiske eller ens hur man gör upp en eld. Stockholmstjejer som både Eva och jag var så hoppades vi på att vi just nu skulle få lära oss allt detta.

En kväll när vi sitter vid brasan i stugan och pratar kommer Eva och jag på att: VI VILL FJÄLLVANDRA. Två mil från Ottsjö ligger Vålådalen med sin Fjällstation. Därifrån utgår flera väl markerade vandringsleder. Den populäraste leden går till Blanktjärn, sjön med det turkosa vattnet. Vandringsleden är 12 km lång. Sagt och gjort! Vi började direkt förbereda och packa inför morgondagens vandring.

Tidigt nästa morgon körde Eva och jag de två milen till Vålådalens Fjällstation. Man och barn fick stanna hemma! Väl framme tog vi våra ryggsäckar på ryggen och började den ”långa vandringen”. Vi pratade i munnen på varandra om hur roligt det skulle bli och hur det pirrade av spänning i våra magar. I ryggsäckarna fanns kaffe, smörgås, kåsor och naturligtvis regnkläder, för vädret kunde slå om väldigt fort i fjällen, det hade vi hört. Och om vi skulle bli godissugna så fanns det säkert någon kiosk som vi kunde handla i när vi kom fram till Blanktjärn!

När vi hade vandrat så där en två kilometer ser vi en flock av djur långt där framme, kanske 500 meter bort. Varken Eva eller jag har sett renar tidigare men vi förmodade att det var renar vi såg. Båda kände vi hur våra hjärtan började bulta. Vad gör vi nu om hela flocken börja rusa mot oss och anfalla? Vi började se oss om efter något träd som vi kunde klättra upp i.

— Eva, vet du om renar kan klättra?

Eva tittar med skärrade ögon på mig och sa att det vet hon inte! Vi tittar på varandra, vänder oss om och springer i full fart de två kilometrarna tillbaka till Fjällstationen.

Tvillingarna i Knutby

Igår var det en dag då jag inte hade något speciellt inplanerat. Det var bara hunden och jag! Det var några dagar sedan jag pratade med Ing-Marie, min syster, så jag slår henne en signal. Vi pratar om ditt och datt. Ing-Marie är precis som jag, mer eller mindre i karantän, så vi bestämmer att hon kommer till mig på nyårsaftons förmiddag för att ta en fika och önska varandra gott nytt år.

Sedan ringer jag min kompis Eva i Gottröra. Vi pratar också om ditt och datt och bl a berättar hon: ”Igår var jag i Knutby och handlade ägg av Hulda. Jag rekommenderar dig verkligen att åka dit nästa gång du ska köpa ägg.” Eva ger mig en vägbeskrivning hur jag hittar till gården med de fantastiska äggen.

När vi lagt på luren bestämmer jag mig snabbt för att åka till Knutby. Packar in Pelle-hund i bilen och ger mig av. Det är tre mil till Knutby så det blir en trevlig utflykt.

Väl i Knutby ska jag svänga mot Bladåker, enligt vägbeskrivningen. Efter några kilometer ska gården ligga på vänster sida av vägen. Det är inte svårt att hitta så snart svänger jag in på gården. Jag kliver ur bilen samtidigt som två äldre kvinnor kommer gående mot mig. Direkt slås jag av tanken över hur lika de är varandra. Den ena kvinnan är dock mycket magrare.

Jag presenterar mig och säger att jag gärna skulle vilja köpa ägg.

— Det går bra det, säger kvinnan som presenterar sig som Hulda. Men kan du inte släppa ut hunden ur bilen så vi får hälsa på honom.

Sagt och gjort, Pelle får komma ut ur bilen och rusar direkt fram till Hulda. Han verkar dock inte så intresserad av kvinnan som sagt att hon heter Alma!

— Det är nog för att jag precis har kelat med vår katt Eskil som Pelle är så intresserad av mig, säger Hulda, och skrattar. Kom så går vi ut i hönshuset och plockar ihop lite ägg

I en brun papperspåse plockar Hulda i de finaste äggen hon hittar. Innan vi går ut ur hönshuset snackar jag lite med hönorna och den stora, svarta, fina tuppen. Jag känner mig så glad över de fina äggen och vill gärna tacka hönsfamiljen! Precis på tröskeln ut ur hönshuset kommer jag att tänka på Ing-Marie, hon vill nog gärna ha lite äkta lantägg som present när hon kommer.

— Min syster kommer till mig på nyårsafton och jag skulle nog gärna vilja köpa lite ägg till henne också.

— Är ni tvillingar? säger Hulda och Alma i korus och tittar på varandra.

Jag förklarar att det är vi inte, samtidigt som jag förstår att de båda kvinnorna är tvillingar.

Nu säger Alma som inte sagt så mycket tidigare:

— Om du ska ge bort äggen då ska du få en lite finare påse till dem, en med handtag på.

Hon plockar de allra finaste och största äggen hon hittar och lägger dem i en påse med handtag som hon just tagit fram ur ett skåp i hönshuset. Jag blir nästan gråtfärdig av Huldas och Almas omtänksamhet.

De två äggpåsarna ställer jag i baksätet och lägger en filt över, för säkerhets skull. Jag tackar Hulda och Alma och de vinkar åt mig när jag svänger ut från gården.

Hemma igen ringer jag upp Eva för att tacka för tipset om äggen.

— Hulda och Alma var så himla gulliga och snälla, sa jag, de valde ut de finaste äggen till mig.

Eva börjar skratta och frågar om jag ser en massa spöken igen. Alma dog för 5 år sedan, i cancer! Jag spelar med och skrattar jag också, och säger att jag bara skojar.

När vi slutat prata går jag ut till bilen för att ta in de båda äggpåsarna. De står naturligtvis där under filten där jag ställt dem. Men en enda sak stämmer inte; Ing-Maries äggpåse, den med handtag, är tom!

Cykelgubben

Detta vinterväder är grått och regnigt. Inte ens hunden vill gå ut. Vi sitter och drömmer oss bort och längtar efter sommaren. Nästa sommarsemester lär bli i Jämtland igen. Inte mig emot! Ett är säkert, vi kommer att göra en utflykt till Bosbyn som jag vill återse, inte så långt från vårt fritidshus.

I somras hittade vi av en slump Bosbyn. Vi hade kaffe och hembakade bullar med oss och ville utforska områden där vi inte tidigare hade varit. Vi gav oss iväg norrut, från Hammerdal. Körde någon mil och upptäcker av en slump en avtagsväg med en gul rostig skylt: ”Bosbyn 9”. Jag gör en hastig inbromsning och svänger av. Det är en smal och krokig grusväg så jag kör lugnt och försiktigt. Det växer skog, som ser nästan ogenomtränglig ut, på båda sidor längs vägen.

Snart är vi framme och det är så vackert. Bosbyn ligger lite på en höjd och nedanför ligger Bosbysjön. Många vackra gamla gårdar med mangårdsbyggnader och ladugårdar ligger intill varandra på behörigt avstånd. Vi ser också en hel del riktigt gamla, mer eller mindre, förfallna hus, men de passar in i miljön.

Vi svänger av ner mot sjön. Hittar en fantastisk plats där vi kan dricka vårt kaffe och promenera med Pelle-hund. Vi pratar om vilken idyll detta är.

Snart är det dags att dra sig hemåt igen. Vi kör ut ur byn, tillbaka på den slingrande grusvägen. Helt utan förvarning, strax efter ett backkrön dyker en gubbe på cykel upp mitt på vägen. Jag tvärbromsar och svänger undan. Vi är precis på väg att köra i diket. Vi stannar bilen och jag känner hur jag skakar och nästan gråter. Vi hann båda se att det var en gammal man på en stilren, välvårdad cykel av äldre modell med en plåtlåda fram. Och vi hann också se att det fanns en skylt ovanför lådan där det stod skrivet ”Bosbyns Lifs”.

Jag kliver ut ur bilen och ropar efter gubben att -så får man faaan inte cykla på vägen. Men var är gubben. Han är spårlöst försvunnen. Vi går längs vägen, ropar och tittar i dikena. Nu börjar jag gråta och säger att jag är bergsäker på att jag inte körde på honom. Min vän kramar om mig och säger att det gjorde jag inte, det är han vittne till.

När vi har ropat och letat en stund till bestämmer vi att vi måste ringa polisen. Jag får prata med en polis som jag återger hela händelseförloppet för. Han säger att de skickar en bil till platsen och att vi måste vänta där tills de kommer.

Jag vet inte hur länge vi väntar men så småningom kommer polisbilen. Två konstaplar stiger ur och vi får berätta om händelsen igen. Ut ur en bur i bilens bagagelucka tar de fram hunden Bruno, en stor schäfer.

— Vi tänkte att det kan vara bra att Bruno får vara med och leta säger en av poliserna samtidigt som vi får klappa och hälsa på honom.

— Ni kan åka nu så hör vi av oss till er.

Hemma i stugan igen mår jag väldigt dåligt. Tårarna rinner hela tiden medan jag ältar händelsen om och om igen medan min vän tröstar mig.

Efter flera timmar ringer äntligen polisen. Polisen jag pratar med säger att de inte hittat mannen som vi beskrivit.

— Men, däremot har vi i diket, precis där mannen dök upp framför er bil, hittat en mycket gammal och rostig cykel, invuxen i gamla buskar och rötter. Vi lyckades dra och såga loss cykeln. Cykeln hade en rostig plåtlåda fram och en skylt med nästan oläslig text ”Bosbyns Lifs”. När vi dragit upp cykeln markerar Bruno och vi fortsätter därför leta i diket. Där under, där cykeln hade legat, hittade vi gamla skelettdelar som såg ut att vara från en människa.

Efter samtalet sitter vi vid datorn och surfar på nätet. Vi hittar Bosbyn och kan läsa om byns historia. Bl a läser vi om Bosbyns Lifs som var en samlingsplats i byn på 50-talet. Men efter att ägaren hade försvunnit spårlöst hade nu Bosbyns Lifs stått orörd sedan mitten av 60-talet och hade nu förfallit.

Grodan

Det blev sent även igår kväll med sista hundpromenaden. Jag tycker inte om det, att gå ut ensam med hunden i mörkret sent på kvällen, men det måste göras. Jag kollar termometern och ser att den står på +7,2 så jag skippar mössan. Tänk att det är så milt väder in i december. Det har regnat hela dagen men borde väl egentligen ha snöat istället.

På promenaden känner jag mig ensam och tänker att det skulle varit trevligt och skönt att ha någon här bredvid mig. I skenet av ficklampan ser jag en och en annan daggmask på vägen! Precis när jag tänker vända och gå hem igen ser jag en groda som sitter mitt på vägen. Vaaa! Det måste vara någon mening med detta tänker jag när jag instinktivt böjer mig ner för att kyssa grodan. Men jag hejdar mig i sista stund.

Väl hemkommen igen tänker jag på grodan. Skulle jag våga testa? Nu eller aldrig! Jag sätter kopplet på Pelle igen, som tittar lite undrande på mig, och vi går ut.

Vi går vägen fram till den plats där jag såg grodan. Den är fortfarande där! Men platt som en pannkaka, överkörd av en bil.

När jag senare ligger i min säng tittar jag på Pelle som har bäddat ner sig i sängen bredvid. Då tänker jag:

– Man ska fan vara nöjd och tacksam för det man har!